Noterat om internetstatistiken, II: Titta, lyssna, läsa, betala

För första gången visar årets internetstatistik att en majoritet av svenskarna (55 procent) betalar för abonnemang på musik via internet, vilket i Sverige är liktydigt med Spotify. Vidare är det första gången som en majoritet (53 procent) betalar för abonnemang på video, vilket till allra största del handlar om Netflix, som de senaste tre åren har ryckt fram kraftigt.

När siffrorna bryts ner på olika inkomstgrupper framträder en tydlig klassklyfta. Bland de lägre inkomstgrupperna är det bara neremot 30 procent som betalar för abonnemang, medan siffran bland höginkomsttagarna är uppemot 75 procent. Dessa siffror hade blivit ännu mer intressanta om de hade rensats för effekten av skillnader mellan åldersgrupper, för det är ju samtidigt så att yngre betalar i högre utsträckning än äldre.

Att majoriteten nu betalar sägs återspegla en “ökande betalningsvilja”. Må så vara, men det finns ett par möjliga invändningar mot den slutsatsen.

För det första tenderar abonnemangens nominella pris att stå stilla. Spotify har alltid kostat 99 kronor i månaden, vilket med hänsyn till KPI-inflationen innebär en prissänkning på tio procent över tio års tid. (Netflix har försökt att lansera nya och dyrare abonnemangsvarianter så där är det svårare att säga om priset har stigit eller sjunkit.)

För det andra handlar det delvis om en förskjutning inom abonnemangsmarknaden. Netflix tar över marknadsandelar från traditionell betal-tv som visserligen är ett digitalt videomedium, men inte “på nätet”.

Internetstiftelsens uppdrag, som kretsar just kring begreppet “internet”, får dem att producera en statistik som överbetonar vissa skiljelinjer. Ibland märks också en tendens att ensidigt lyfta fram de siffror som tyder på att “internet” breder ut sig allt mer, medan man tonar ner de siffror som visar på kontinuitet (till exempel i fråga om fildelningen, som numera inte längre tas upp i enkäterna).

Det var 2014 som “det dagliga videotittandet på nätet började öka på allvar”, konstaterar rapporten. “85 procent av internetanvändarna tittar på film och video på internet.” Men vad innebär detta? Jag vet inte vad jag skulle svara. Räknas instastories? Räknas alla de videos som automatstartar på nyhetssajterna eller i facebookflödet, utan att man själv valt att se dem? (Mediehusen själva tenderar att räkna in varje påbörjad uppspelning som en tittning.)

Det är uppenbarligen inte lätt att formulera enkätfrågor som håller över tid. Man fortsätter fråga hur många som läser dagstidningar på nätet och hur många som läser bloggar. För tio år sedan var åtskillnaden glasklar. Inte idag, när vi har en lång rad s.k. alternativmedier som på många sätt representerar en hybrid av dagstidning och blogg. Samtidigt jobbar kvällstidningarna aktivt för att lösa upp gränsen mellan nätupplaga och nät-tv.

Följaktligen vidgas utrymmet för godtycke i hur läsarna kategoriserar sin egen mediekonsumtion. Vad är dagstidning, vad är blogg, vad är tv och vad är sociala medier? “Att läsa dagstidningar på nätet har legat ganska konstant kring 75-80 procent de senaste tio åren”, konstaterar rapporten. Men mot denna kvantitativa stabilitet står en kvalitativ förändring av vad en “dagstidning på nätet” är.

Jämfört med musik och video är det väldigt få som betalar för en digital tidning. Visserligen har siffran ökat från 4 till 7 procent senaste året. Men denna ökning lyckas inte täcka upp för minskningen i pappersprenumerationer. “Totalt minskar antalet tidningsprenumeranter från 55 till 51 procent 2018 jämfört med 2017.” Att enbart prenumerera på en digital tidning ökar dock, från 4 till 7 procent. De nya digitala prenumeranterna täcker alltså inte upp”

Märkligt nog redovisar rapporten inte skillnaderna mellan låg- och höginkomsttagare när det kommer till att betala för tidningar.

Sen kommer vi till böckerna. Märkligt nog har man här valt att slå ihop lyssnandet på ljudböcker och läsandet av e-böcker i en enda kategori. Enkätens fråga handlar om “att läsa/lyssna på e-böcker”. Resultatet blir att ljudbokens stora genomslag i Sverige tillåts överskugga den stagnerade marknaden för e-böcker.

37 procent lyssnar på ljudböcker eller läser e-böcker. Det är nästan en fördubbling sedan 2015, då siffran var 20 procent.

I branschstatistiken görs däremot en åtskillnad som visar hur oerhört litet som bokläsandet på skärm är, jämfört med boklyssnandet:

Ljudböcker är mycket vanligare än e-böcker i Sverige. Under 2017 lyssnade svenskarna på ljudböcker 14 gånger så ofta som de läste e-böcker, enligt Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningens rapport Boken 2018

Slutligen konstateras att pappersboken fortfarande är mycket större än såväl e-bok som ljudbok:

88 procent läser pappersböcker. Det är mer än dubbelt så vanligt som ljudböcker eller e-böcker (37 %). 44 procent läser pappersböcker varje vecka, det är alltså nästan fyra gånger så vanligt som att läsa en e-bok eller lyssna på ljudbok regelbundet varje vecka (12 %).

För 5-10 år sedan räknade alla med att böckerna skulle vandra samma digitaliseringsväg som musiken och filmen. Så skedde inte. Skillnaderna mellan olika medieformer tycks snarast ha vidgats. Är inte pappersbokens fortsatt starka ställning ett intressant resultat?
Men detta är ingen slutsats som Internetstiftelsen lyfter fram när rapportavsnitten sammanfattas. Där framhålls i stället hur “böckerna blir allt mer digitala”. Vilket förvisso är sant, men ganska intetsägande.