“Internet kommer inte bli sig likt“, ropar rubrikerna. Igen.
Min första tanke: “Skönt!”
Jag känner nämligen inga starka känslor för att bevara internet. Inte det som vi idag känner som “internet”, vad det nu är. Tanken på att att internet ska förbli ungefär vad det är idag – bara snabbare, bättre, mer – känns i bästa fall urtråkig, i värsta fall kuslig.
Inte för att jag tror att EU:s föreslagna “länkskatt” skulle göra någonting bättre. Ärligt talat känner jag inte till så mycket om det aktuella direktivet. Däremot fascineras jag lite av min egen okunskap, mitt eget ointresse.
Här har vi uppenbarligen ett klassiskt ämne för inlägg på Copyriot. Inte kampanja till det rådande nätets försvar, men gräva djupare i saken, hitta de antaganden om kommunikation och ekonomi som ligger till grund för direktivet, därifrån spåra dess dolda motsägelser. Vad ska omfattas av länkskatten, vad kan tänkas segla under radarn? Vilka slags nätbeteenden, vilka slags kringgåenden kan tänkas växa fram som svar? Vilka slags rättighetshavare kommer att få betalt, vilka kommer hamna utanför penningflödena? Vem kommer avgöra värdet på olika former av kultur? Vad säger denna värderingen om vår samtid? Frågor om kulturens politiska ekonomi som den här bloggen i hög grad har kretsat kring, tidigare. Ändå har dessa inlägg inte skrivits. Inte av mig och heller inte av andra. Allt som finns kvar är den i grunden konservativa retoriken om att bevara det internet vi känner.
Det är inte att frågorna om vart nätet är på väg har slutat intressera mig. Det är klart att vår samtid idag rymmer lite mer brännande frågor, jämfört med hur det såg ut för tolv år sedan. Å andra sidan är nätpolitiken knappast mindre viktig idag, däremot kanske svårare att mobilisera kring, nu när nätet finns överallt och ingenstans. När ingen längre kan säga vad “ett fritt internet” skulle betyda.
Själv känner jag mig numera inte särskilt lockad av en nätpolitik som formulerar sig i termer av att försvara “internet så som vi känner det”. Hellre än att åberopa detta, skulle jag nog vilja se någon form av Verfremdung, för att därifrån gå vidare, på jakt efter andra former av informationsutbyte än de som vi redan känner alltför väl, bort från de flödesmedier med vilka Silicon Valley gör vår uppmärksamhet till en vara.
37 kommentarer ↓
Min tolkning, som nog är ganska bristfällig, är att det i mångt och mycket handlar om att försöka extrahera en andel från de enorma pengaflöden som sköljer genom diverse internetföretag – tydligast Google och Facebook – genom att kräva nån form av kompensation för dess oerhörda och oinskränkta copyrightintrång (vilket, för att vara ärlig, är exakt vad de håller på med).
Nätets logik i den sentida eran känns väldigt centraliserande, på ett typiskt kapitalistiskt monopolfrämjande vis, och det är onekligen inte nödvändigtvis något speciellt bra. Jag är ganska övertygad om att det föreliggande förslaget på det stora hela är negativt, men med lite tur kan det bryta sönder en del skadliga mönster. I ärlighetens namn känns det dock troligare att Google och Facebook med flera större företag blankt kommer skita i implementeringen, eller bara lägga in stöd för de största företagens innehåll. Lokaltidningar och oberoende fotografer/musiker/skribenter göre sig icke besvär.
Det som vore intressant framgent vore ju dels en uppluckring av upphovsrätten, dels en uppluckring av monopolen, men mitt intryck är att båda saker ligger extremt långt bort.
Tydligen är en hel del av de mera grovhuggna och utmanande bitarna strukna eller nerchippade i det förslag som nu röstats igenom, t ex kravet på automatiska filter som skulle rensa bort allt som verkar använda sig av upphovsrättsskyddat material, liksom tanken att “hosting sites” som t ex Youtube, Instagram och Facebook skulle bli juridiskt ansvariga för allt som deras användare skapar, remixar eller laddar upp. Det där är inte med i den nya versionen, inte i sin “hårda” form i alla fall.
https://juliareda.eu/2018/09/copyright-showdown/
Sedan kommer det att bli mer bearbetning innan man kan tala om några verkliga lagtexter och i slutändan är det upp till varje enskilt land hur långt de vill sträcka sig med att föra in detta i sin nationella lagstiftning. Den här gången tycks det inte handla om en lika hård och direkt inverkan på medlemsländernas lagar som med t ex PUL, där kraven var tydliga och i någon mening absoluta.
Andrew Keen intervjuas
http://www.axess.se/tv/vodplayer.aspx?vod=10152
[…] Låt mig slippa “det internet vi känner” […]
Haha!
Har Brexit och Trump gjort dig desillusionerad med nätet?
Det är inte roligt längre… ,typ?
Knyttet: Brexit och Trump? Eh, nej. Redan 2013 skrev jag om det jag då kallade för nätets kontrarevolution. Det handlar mer om hur nätet centraliserats hos en handfull stora plattformsföretag och om deras affärsmodeller.
Rasmus: Jag känner i mångt och mycket som du och har därför slukats upp av det som brukar kallas web 3.0 (“the decentralized internet”), rörelsen som med p2p-teknik som IPFS, Ethereum osv. vill “platta till” våra nätverk och föra tillbaka makten till användarna, särskilt kontrollen över vår egen data. Följer du denna utveckling? Den har iaf gett mig hopp om en framtid bortom Facebooks och Googles “inhägnade trädgårdar”.
[…] Ethan Zuckerman: “I think the sweet spot is 20 to 20,000 people”. Problemet med “det internet vi känner” skulle alltså vara att jakten på storskalighet ständigt överskrider någon form av […]
Kommentera