Nationalliberalism?

Borde vi kanske åter tala om nationalliberalism? Här kommer några osorterade observationer.

Lika bra att jag säger direkt vilka jag tänker på. Jag tänker i allra första hand på vissa f.d. libertarianer som under förra årtiondet var ledande i Piratpartiet och Frihetsfronten, eller som rörde sig i dessa kretsar. De som visserligen stod till höger men odlade en anarkistisk profil, försvarade nätets frihet mot staten, utifrån den ideologiska premissen att allt borde få flöda fritt: information, människor, kapital. I andra hand tänker jag på vad jag sett av de nya högerradikala partier som konkurrerar med Sverigedemokraterna i årets val, framför allt ett av dem, som tycks skilja sig från SD delvis genom att profilera sig som uttalade marknadsliberaler. I tredje hand tänker jag på en mer allmän tendens inom den svenska borgerligheten, där vissa avde som varit mest libertarianska nu tycks ha blivit de som är mest besatta vid att värna nationens gränser mot vissa slags flöden.

Därtill finns en lång och bitvis intressant Flashbacktråd med rubriken, “Libertarianska Fascistkonvertiter“, startad 2016.

För 10–15 år sedan hade “nationalliberalism” uppfattats som en absurd eller kuriös motsägelse, särskilt bland de självutnämnda libertarianerna. Dessa stod självklart för principen om alla människors rätt till fri rörlighet. Inte idag. Nu ser jag hur gamla libertarianer, typ han som grundade Piratpartiet, med flera, tycks allt mer fångade i tanken på att värna nationalstaten, dess homogena kultur och dess yttre gränser.

Lustigt nog går det att se en parallell till socialismens historiska öde – från proletär internationalism till “socialism i ett land“. På motsvarande vis syns nu ideologiskt hårdnackade liberaler kräva “liberalism i ett land”. Nationens totala suveränitet som förutsättning för individens totala frihet. Förutsatt att individen är medborgare, och lyckas sälja sin arbetskraft. För den som inte är medborgare i nationen, eller inte lyckas sälja sin arbetskraft, finns ingen frihet och inga rättigheter. Låt dem dö, så länge det sker utom vårt synhåll.

Historiskt så betecknar “nationalliberalism” en rörelser som växte fram i Europa under 1800-talet, med bland annat tyska Nationalliberale Partei som grundades på 1860-talet och snart blev till det största partiet i Tysklands parlament. En av dess främsta politiker var Heinrich von Treitschke som utmärkte sig för sin hätskt antisemitiska retorik. Det var han som myntade frasen “Die Juden sind unser Unglück!” som senare skulle bli motto för den ökända nazisttidningen Der Stürmer.
Det nationalliberala partiet splittrades 1918, i samband med revolutionsvågen i första världskrigets slutskede. Merparten grundade ett nytt nationalliberalt parti, Deutsche Volkspartei (DVP). Högerflygeln gick in i Deutschnationale Volkspartei (DNVP) som var mer uttalat antisemitiskt och slutade som stödparti till NSDAP.
Efter 1945 fortsatte nationalliberalismen i viss mån att vara en levande tradition i Tyskland, framför allt i det liberala partiet FDP, som under efterkrigsåren utmärkte sig för sitt motstånd mot avnazifieringen. Det går definitivt att se Alternative für Deutschland (AfD) som ett barn av den nationalliberala traditionen, även om partiet snart radikaliserades i högerradikal, etnonationalistisk riktning. Så som ofta tycks ske när liberalismen blir nationalistisk.
Även österrikiska FPÖ, som nu sitter i regeringen, förvaltar tydligt ett nationalliberalt arv.

Jag är osäker på hur stark kontinuiteten är och därför även på hur lämpat begreppet “nationalliberalism” är i dagens läge. Nationen har (liksom liberalismen) spelat olika roller i olika faser av kapitalismens historia. På 1800-talet kunde nationalliberalismen vara moderniserande, för att inte säga “progressiv”, i förhållande till de gamla regimerna. Den ville bygga “demokrati i ett land”, i ett läge där demokratiska nationalstater var någonting nytt på den europeiska kontinanten.
Dagens situation är en annan. Nu handlar det inte längre om den demokratiska nationalstatens gryning, utan dess skymning. Följaktligen blir nationalliberalismen snarare reaktionär än progressiv.

I suggest that Treitschke‘s support for antisemitismis a symptom of contradictions intrinsic to liberal society, by which is understood a modern form of society characterized by the duality and interplay of a “civil society” and a “liberal state”. Antisemitism develops from within; it is not a challenge coming from somewhere outside that society and its values. To the extent that antisemitism is anti-liberal, it is an element of the self-negation of liberal society. In antisemitism, liberal society revokes its promise to gradually expand emancipation to all groups ot the population. Liberalism is understood here to be a tradition of modern thinking that is as much concerned with individuals (rights-bearing subjects who are owners and sellers of commodities) as with how best to construct the state they form in line with their specific needs and interests. Liberal theory often asserts, and always implies, that in order to meet the needs of an association of individuals of selfish interests, the state must be provided with an ethos of belonging and a sense of “us”, which is typically referred to as “the nation”. Liberalism without some form of nationalism is therefore an impossibility.

Den möjliga länken från liberalism till antisemitism är inte mindre aktuell i dagens Sverige. Som avslutande exempel i detta inlägg kan vi nämna en viss Sofia Arkestål, som tycks ha varit ganska en etablerad libertariansk profil. Hon har varit organisationssekreterare för FMSF (Fria moderata studentförbundet), styrelseledamot i Stureplanscentern, grundare av “Frihetssmedjan“. Sommaren 2014 startade hon nyhetstjänsten bubb.la, en “libertariansk nyhetsaggregator” tänkt att bli “ett alternativ till xenofobiska sajter som Avpixlat och socialistiska sajter som Politism”. Samtidigt kandiderade Arkestål till riksdagen för Centerpartiet och drev en personvalskampanj som samlade 210 kryss. Frihetsfrontens ordförande rekommenderade en röst på henne eftersom hon ansågs vara “en stabil libertarian“.
Fyra år senare har libertarianen Arkestål hunnit röra sig från Centerpartiet till det etnonationalistiska och högerradikala partiet Alternativ för Sverige (AfS), som bildats av uteslutna sverigedemokrater. AfS skäms inte det minsta för att göra öppet rasistiska, antisemitiska och pro-fascistiska utspel. De stoltserar också med sin vänskap till Putin och al-Assad.

AfS profilerar sig alltså som ett parti till höger om SD. Samtidigt förefaller AfS vara mer liberalt än SD, exempelvis i synen på ekonomisk politik. Potentiellt kanske även i andra avseenden, kanske en mer laissez-faire kultur- eller narkotikapolitik. Jag vet inte så noga och tror generellt inte att man får ut så mycket relevant kunskap av att bara läsa partiprogram, så i vilken mån som t.ex. AfD bygger vidare på en nationalliberal tradition får vara en öppen fråga så länge.
Klart är däremot att SD inte kommer ur en nationalliberal tradition. Som alla vet, kom SD ur den efterkrigsmiljö av nazister, fascister och nysvenskar som kallade sig “den nationella rörelsen” och som överlag knappast var särskilt intresserad av att tala om individens frihet. Läser man tidiga nummer av SD-kuriren är det ett himla tjat om att knark och rockmusik förstör ungdomen. Inte heller var man särskilt förtjust i etiketten “höger” – till skillnad från nationalliberalerna, den “nya högern” och “alternativhögern“.

Utifrån detta vill jag väldigt preliminärt kasta fram fem hypoteser:

1. Liberalismen är inte immun mot rasism eller antisemitism.
2. Inom liberalismen och libertarianismen finns en spänning mellan nationalism och globalism. (Om det senare ordet alls går att använda som annat än antisemitiskt kodord.) Kanske går det att skönja en historisk pendelrörelse.
3. Vår tids fascism (som är postmodern och eklektisk) rymmer ett spektra från liberala till antiliberala varianter. Detta pekar på en underliggande spänningar inom den liberala ideologin.
4. Skiljelinjen höger/vänster har begränsad användbarhet i sammanhanget, men är heller inte helt oanvändbar. På sätt och vis fördubblas den. I ett klassiskt demokratiskt perspektiv står fascismen onekligen till höger, men samtidigt finns det inom fascismen en höger och en vänster, som bildar en skala i en annan dimension än den demokratiska höger/vänster-skalan.
5. Hästskoteorin är värdelös.

21 kommentarer ↓

#1 ShaunWilliam on 1 September 2018 at 4:28 pm

Yttre gränser har väl liberterianer alltid värnat?

Globalism verkar ha några definitioner.

“från liberala till antiliberala”. Alla?

Sen är ju människor som dom är. Att vissa svenskar tycker nåt påverkar inte ideologier.

#2 kaj on 2 September 2018 at 3:30 pm

Har med funderat på det där. Jag tänker att libertarianernas flykt mot SD och liknande grupper har sin motsvarighet i vissa vänsterpersoner som nyss var radikala och systemkritiska men nu istället sluter upp bakom ett sosse-liberalt mittenetablissemang och ägnar tid och energi åt att förklara att “det går bra för Sverige!” och blir livrädda över tanken att lämna EU, den nyss så hatade odemokratiska kapitalistklubben som man nu försvarar som en garant för demokrati och frihet med floskler som får dem att låta som folkpartister på 90-talet.
Kanske är det för komplicerat med fler än två stora partier/block i politiken och kanske ser vi ett skifte där huvudlinjen kommer vara en konflikt mellan en aggressiv, xenofobisk och nykonservativ linje ställd mot nån slags mittenborgerligt socialliberal. Då kommer det inte finnas utrymme för vare sig socialism eller nyliberalism.

#3 Knyttet on 3 September 2018 at 12:58 am

Lol:
https://www.flashback.org/t2713300

#4 Magnus on 3 September 2018 at 5:48 pm

Det Stoetzler skriver bör nog inte tas som en generell (och rättvisande) beskrivning av en liberal problematik, dvs alla liberala demokratier – även om han själv verkar antyda något sådant (“Treitschke‘s support for antisemitism is a symptom of contradictions intrinsic to liberal society”). Då hamnar man i den orimliga hållningen att varje liberal rörelse som också förutsätter statliga gränser, varje parti med (i vid mening) liberala demokratiska värderingar som ser den enskilda staten (oftast =nationalstaten) som sin viktigaste politiska arena, därmed är på drift mot antisemitism och rasism, och att den verkliga demokratin bör göra sig själv historielös. Vilket är en intressant tankelek men helt utan bäring på de demokratier vi känner till efter 1945.

#5 Alaoglu on 3 September 2018 at 8:26 pm

Saknas inte Fremskrittspartiet i historieskrivningen ovan? När det gäller fallet Arkestål vill jag lägga fram en lite enklare hypotes: personer som engagerar sig för en så verklighetsfrånvänd ideologi som nylibertarianism à la Frihetsfronten kan hamna precis var som helst när verkligheten gör sig en smula påmind och bubblan (pun intended) spricker.

#6 Eva on 3 September 2018 at 10:58 pm

Jag visste faktiskt inte att detta pågår i sverige. I USA har den som flashbacktråden visar pågått ganska länge. Helikopter memen (Pinochet) kommer väl ur denna libertarian/nasse värld. Grupper som Proud Boys passar också in.

Jag kan nog se att det är ett uttryck för en inbyggd motsägelse i det liberala idebygget. Det har visat sig allt för många gånger var liberaler i stort ställer sig när det krisar. Nationen och kapitalet verkar alltid trumfa friheten.

#7 Eva on 3 September 2018 at 11:16 pm

Kanske ligger attraktionen i styrkan hos de befintliga instutitionerna. Detta gäller nog även ‘vänsternationella’ .

‘Verktygen’ som finns tillgängliga genom dessa institutioner lämpar sig bäst för att klämma åt. När man har hammare liknar allting spik och även om det inte ser ut som spik är det väl bara att banka på.

#8 Karl on 4 September 2018 at 11:11 am

Spänningen inom liberalismen och rörelsen mot stängda gränser tror jag i grunden är mer cynisk (“realistisk”) än direkt främlingsfientlig: stor invandring från utvecklingsländer skapar en spiral av växande stat och ökad omfördelning av ekonomiska medel genom att en växande andel av populationen kommer uppbära bidrag och rösta vänster. Så har jag hört vissa borgerliga personer resonera. Dessutom har immigrationsdebatten blivit så polariserad att mycket drivs av ren positionering där klyftan mellan (ffa intellektuell medleklass-)vänster och höger klyvs av sig själv.

#9 Magnus on 4 September 2018 at 8:51 pm

Ja, ärligt talat har jag svårt att se hur sådant som fri- och rättigheter, en stabil demokrati, öppen debatt, demokratiskt ansvarsutkrävande eller likhet inför lagen (och relativ inre fred, dvs ett samhälle som inte drunknar i våld och brottslighet) ska kunna drivas, säkras och utvecklas utan att det görs inom ramen för en stat. Utan en stat har medborgarna ingen möjlighet att hävda sådana ordningar, då hamnar vi (med litet uppsnyggande förhängen) i den starkares rätt, nepotism, klanstyre och fusk och efter hand i Hobbes’ naturtillstånd: allas krig mot alla.

Demokratin, det öppna samhället om man så vill, förutsätter verktyg för att medla mellan särintressen, rena egenintressen och ekonomiska realiteter, och att ta sig an frågor på litet längre sikt; om inte ramen för detta på central nivå är staten, vad är denna ram då? Och de fungerande demokratiska stater vi ser idag är i regel någon form av nationalstater, inte i meningen “en-etniska stater” men länder som hålls samman av en gemensam historia, ett gemensamt huvudspråk och hyfsat gemensamma normer på någon nivå. Jag betraktar inte EU som en trovärdig demokratisk arena, där kan man som regel varken utkräva löpande demokratiskt ansvar eller driva debatter som ägs av de vanliga medborgarna och deras insikter snarare än av karriärpolitiker och lobbyister i slutna rum. Om man vill uppnå resulta, får man primärt driva den sortens aktivitet på den enskilda statens nivå, just för att den erbjuder gränser för både vilka som hör dit, för sina lagar och sitt ansvar.

Men jag har märkt att folk till vänster ofta har svårt att kännas vid denna problematik, de föredrar att se det som att allt gott frigörs när man kliver ut från nationalstatens arena och slipper relatera det man gör politiskt sett till något konkret eller lokalt. Sanna Rayman gjorde ett klargörande unlägg om de här frågorna: hur ska vi förankra det vi kallar för mänskliga eller medborgerliga rättigheter? i SvD för några år sedan, jag får nog länka till den texten en gång till:
https://www.svd.se/har-rattigheter-rotter-eller-vingar

Stoetzler säger med en fnysning att liberaler (bortsett från extrema nyliberaler då) inte orkar föreställa sig ett demokratiskt samhälle som inte försöker etablera ett “vi”, en gemensam arena och vissa gemensamma normer, och därmed glider de mot rasism light. Jag har (liksom de flesta “vanliga” demokratiskt engagerade människor) svårt att på allvar se ett samhälle som helt struntar i att etablera någon sorts “vi” utöver det rent formella att man röstar i samma val – att ett sådant samhälle skulle kunna överleva rejäla påfrestningar och kriser. Om det blir allvarliga konflikter så kommer folk i ett sådant land bara att se till sitt eget, det är en realitet man måste ta hänsyn till. På ungefär samma sätt som man omöjligt kan tänka sig en stat med någon sorts ambitioner men utan någon stabil skattebas, en stat som nästan bara stödjr sig på invånarnas fria fonationer och crowdfundande till det gemensamma. En sådan “fem kornbröd och två fiskar”-stat är möjlig att diskutera som ren teori, men omöjlig ute i verkligheten.

#10 Magnus on 4 September 2018 at 11:51 pm

En kort fotnot till ovanstående: naturligtvis är staten inte den *enda* ramen för utvecklingen av ett demokratiskt arbete och en aktiv, levande politisk debatt. Det finns flera andra, t ex civilsamhälle och fria medier – men utan att också ha stöd av en rättssäker och framåtsyftande stat är det svårt att se att den här sortens framsteg, eller en demokratisk praktik, kan överleva i längden.

#11 Eva on 6 September 2018 at 7:29 pm

Magnus jag tycker du lagt up en ekvation där endast nationalstaten + liberal parlamentarisk demokrati är lösningen. Inte konstigt att du drar den slutsatsen då.

Den bredare frågan “går det att bygga bra samhällen utan nationalstaten” har möjligen andra svar.

Den vänster som har “svårt att kännas vid problematiken” anser såklart att nationalstaten skapar en falsk gemenskap som försöker släta över konflikten mellan ägande och arbete. Eftersom den konflikten är helt central så är motverkas (helt korrekt) alla försök att övervinna den.

#12 Magnus on 6 September 2018 at 9:26 pm

Eva: ja, men då hamnar man i ett tänkande buret av förment godhjärtade och enkla utopier som kommer att knäcka tusen ägg utan att i längden kunna laga till några goda omeletter, och därtill i ett postdemokratiskt tillstånd, en demokratur. Eller så svänger det mot öppen diktatur, antingen för att ideologerna vill det eller för att ekonomin – tillgång på jobb, bostäder, vettiga kommunikationer, löner, vård, grundläggande kommoditeter som vi idag oftast tar för givna – kör in i bergväggen och folk blir desperata.

Politiken behöver givetvis inte förutsätta att alla alltid styrs av egennytta – jag försvarar verkligen inte en reduktion av alla människor till kunder och arbetsdjur – men den måste erbjuda kanaler för att medla mellan olika personers och gruppers egenintressen, och mot vad som finns till buds (knappa resurser, som ekonomin uttrycker det). Dessutom måste politiken i praxis kunna leverera något – framsteg, hopp om förbättring och verkligt inflytande – till de breda grupperna i ett samhälle, annars blir de ett lätt byte för aspirerande diktatorer eller liknande figurer/ideologier.

En politisk sfär som hämtar sin legitimitet ur anspråk på att alltid bryta mot normerna, eller ur en känsla av att stå för det Goda, leder till ett tillstånd där alla som öppet vill vara med och forma politiken måste posera som Goda, ädla, trogna den ena eller andra moraliska normen osv, och dessutom helst bör vara en sexig eller karismatisk personlighet. En ännu mer poserande och personfixerad politisk miljö än dagens, alltså. Jag kan omöjligt se det som en positiv eller progressiv utveckling, och en sådan politisk diskurs kommer dessutom att locka till sig korruption precis som en sockerbit lockar till sig flugor.

Och apropå EU och samarbete mellan politiska grupper i olika länder: samarbete i enskilda, tydligt avgränsade frågor är en sak, men i nuläget finns det inget europeiskt demos, ingen gemensam arena som verkligen kan omsluta EU och göra det till en gemensam sfär för alla EU:s medborgare. Och jag kan inte se att dagens EU kan ta sig dit heller: den konkreta politiken drar ju åt helt andra håll: byråkratisering, toppstyrning, hopplösa regelverk osv. Alltså kan EU inte ersätta nationalstaterna, punkt. Själv skulle jag föredra om EU vore ett “super-EFTA” men lämnade hela den tvingande federalistiska politikprylen, den gemensamma valutan osv åt skogen.

#13 Eva on 6 September 2018 at 10:57 pm

En intressant tråd (från twitter) som handlar om libertarian > nasse rörelsen. Vet inte vem David Neiwert är men han verkar ha skrivit en bok om alt-right. Det hela låter lite psykologiserande men ändå intressant.

Magnus jag är absolut ingen EU förespråkare och det är tydligt att våra referensramar skiljer sig dramatiskt åt även om det finns delar av din analys jag delar. Det är nog flera tusen sidor text mellan oss innan samtalet blir produktivt.

#14 Kornett Ivan on 7 September 2018 at 7:43 pm

Välkommen tillbaka efter sommaruppehållet med så många intressanta inlägg. Fanns det inte en nationalistisk ton i copyright-upproret också åren då det stormade som mest kring TPB? (1) Utländska upphovsrättsägare drev igenom hårdare lagstiftning eller tuffare tolkningar av befintliga lagar i Sverige. (2) Svenska Domare var medlemmar i lobbyorganisationer som utbildade dem i upphovsrättsliga frågor i syfte att fälla fildelare och systemleverantörer. (3) Svensk polis gjorde tillslag, av allt att döma, efter påtryckning från främmande makt. Lätt för nationalister att ta illa upp om riket verkar styras utifrån gissar jag. Alltså: uppror! Men copyriot.se har ju så att säga upproret i sin grund. Vad var din känslomässiga drivkraft vid starten och hur ser den ut i dag?

#15 AC on 8 September 2018 at 1:25 am

“…han som grundade Piratpartiet, med flera, tycks allt mer fångade i tanken på att värna nationalstaten…”
Var har du läst som jag har missat?

#16 Tro kanske framtida tro on 18 September 2018 at 10:09 pm

Länktips: http://trokanskeframtidatro.wordpress.com
PDF:dokument som också berör dagens genocidala internationalistiska ideo- och sociofascism och den övervägande större RISKEN för framtida folkmord och politiskt förtryck om mer högteknologisk makt och mer panoptikon och begränsning av Internet till Kapitalet och Kapitalistiska stater och intresseorganisationer normaliseras.

#17 Andreas on 19 September 2018 at 9:03 am

Den här tendensen är verkligen intressant, tack för att du börjar rota i detta. Här är några fler tankespår.

Ang. din punkt 2. Det verkar finnas en skiljelinje historiskt sett bland libertarianer hur ideologin har motiverats: å ena sidan pliktetiker som Nozick som motiverar sin teori med individens frihet och sätter icke-aggressionsprincipen högst, å andra sidan den s.k. österrikiska skolans ekonomer som mer verkar ta fasta på kapitalismens effektivitet jämfört med planerad ekonomi. De senare framstår mer som konsekvensetiker, och torde vara mindre immuna mot politik som hindrar t.ex. fri rörlighet för människor så länge som varor får flöda fritt. (andra sätt att se på skillnaden är filosofer vs ekonomer, USA/UK vs Centraleuropa, … ?)

Jag tycker mig också se en tendens på senare tid bland den österrikiska skolans libertarianer att alliera sig med den höger som ser allt som ett krig mellan kulturer. Logiken verkar vara något i stil med “individens handlingar är en konsekvens av hens vilja” [liberalt grundantagande] + “individens vilja är en konsekvens av hens kultur” [hjälphypotes] -> “kultur determinerar människors handlingar” [lemma] -> “samhällets organisation står och faller med kulturen” [slutsats]. Därifrån är det inte långt till tanken att människor med fel kultur måste hållas utanför den libertarianska staten för att den ska få fortleva. (kultur ses då som enbart en samling ideer som vi bär på som gör att vi handlar på ett visst sätt, och handlingarnas oförutsedda återverkan på kulturen ignoreras, såväl som omedvetna handlingar – nästan tvärtemot Marx, vilket givetvis är klädsamt för en rörelse som historiskt sett Marx som sin motpol).

Ang. din punkt 4, jag tror att du plockar ut något här som är något annat än den smått uttjatade GAL-TAN dimensionen. Men jag vet inte riktigt vad.

#18 Fo on 19 September 2018 at 10:10 am

Andreas #17: en annan grupp libertarianer lockades av egoism och smickrande myter om att dom är självskapade “närande” individer med absolut rätt att försvara sig och det dom upplever som sitt mot upplevda angrepp från andra “tärande” och att klyftor och hierarkier därigenom är rättfärdiga. Deras bakomliggande psykologiska drag behöver inte justeras särskilt mycket när fantasin om närande/tärande flyttas från individnivå till grupp-/kultur-/nationsnivå.

#19 Klas Wullt on 20 September 2018 at 12:06 am

En balans mellan libertala ideer och Fascism
är öndskvärt,
vi kan inte alltid vara fria under krig och hot från andra raser och kulterer, det är viktigare att slås och göra något.
VI borde vara mer toleranta mot dom som enar sig med oss
men har olika anledningar och mindre toleranta mot dom som bara latar sig och säljer ut sitt land.

#20 Klas Wullt on 20 September 2018 at 1:34 am

Den libertala grundtanken är korrekt.
Individen är grunden i kollektivet.
Vi är självskapade individer för vi absorbera information under våra liv och formar våra värderingar och känslor därav.
Våra rättigheter anser jag att dom bara existerar så länge vi kan se dom, och så länge vi kan hävda och skapa dom
men våra egna medel.
Tanken att individen är enbart skapad av gruppen och att individen inte har något värde för gruppen betraktar jag som att man söker styrka i gruppen för att slippa ta ansvar.
Egoismen och materialismen är människans natur,
Konflikten mellan fascism och materialism är onödig
och existerar bara för dom som har fel men inte vill erkänna detta så de upplevel regelbaserad syn på verkligheten
som ondskeful.
Egoismen är mer försvarbar för rasfrågan än vad altruismen är. Det är egoistisk att bry sig om den egna gruppen
som har samma intressen och det är mer säkert
att man blir förståd.

#21 Klas Wullt on 20 September 2018 at 1:49 am

Värst vad vänstern, försöker förstå oss
och vi tittar på och ni förstår ingenting.

För det första skall påpekas, staten skall organiseras organisk.
Samhället skall inte vara en social konstruktion eller socialism,
utan samhället är kulturen.
Vad kulturen är betraktas som natur tillståndet för människan
Individen är staten, inte pågrund av sin miljö, utan varje individ är cell i kroppen, som sprider exakt samma samhälle
på ett biologisk och socialt plan.
Syftet med kulturen är människan skall leva naturligt, utan dråger, homosexualitet, olydiga kvinnor,criminalitet eller korrumption.
Detta uppnås spontant och fritt eftersom alla människor
angerar som en levande varelse, att organisera att göra levande
samhället.

Kommentera