För evigheter sedan, när jag var 25 år, skrev jag en artikel som kritiserade nationalvänstern. Den blev ganska omdebatterad och jag tror den var välbehövlig just då, även om den inte pekade ut något alternativ (annat än en “globalvänster” som mest var en eftergift till tidskriftens redaktör). “Nationalvänstern” var min beteckning på de vänsterfalanger som då, år 2004, tenderade att upphöja den nationella suveräniteten till ett okränkbart värde. De som föredrog att tala om “det svenska folket” hellre än om “arbetarklassen”. Sedan dess har denna nationalvänster i hög grad dött ut, bortsett från i ganska marginella kretsar. Bara för att sedan återfödas som en ny slags nationalvänster som inte ens brinner för nationen, utan bara för realismen. Att vara politisk realist idag är ju att vara nationalist. Så resonerar inte så få inom vänstern i bredaste mening, från högersossar till vänstersossar, från reformistiska vänstersossar till revolutionära vänstersossar. Utan att ens tro på nationen, på den nationella suveräniteten som helig princip, så som nationalvänstern gjorde då.
Bara en preliminär minnesanteckning inför fortsatta inlägg.
32 kommentarer ↓
Kan man gräva fram den omnämnda artikeln av Ali Esbati där han tar avstånd från fri invandring? Bara som en jämförelse med hans retorik omkring 2015…
Alaoglu: artikeln finns här och Ali Esbati länkade den på nytt i våras.
Bloggtips: http://trokanskeframtidatro.wordpress.com. Anonym radikalkonservativ, anti-fascistisk och marxiansk anarkistisk blogg. Om önskas deltagande i utskickslista för bloggen Tro Kanske Framtida Tro så skriv och ange din e-postadress till trokanskeframtidatro@gmail.com.
Kommentera