- Copyriot - https://copyriot.se -

Bokläsningens psykotypografi

Vissa böcker (exempelvis romaner av László Krasznahorkai) måste läsas i snabb takt, annars funkar det inte. Andra böcker måste läsas långsamt. Själv misslyckas jag ganska ofta efter bara några sidor. Hittar inte in i ett tempo som flyter och boken förblir oläst. Jag har alltid tänkt att detta har att göra med det litterära språket. Men kanske inte bara.
Kan det vara så att läsning som kroppslig aktivitet ger omedelbara effekter helt oavsett det språkliga innehållet? Tanken kastas fram precis i slutet av en essä om litteratur och dissociation, som Carl-Michael Edenborg har skrivit för senaste numret av kulturtidskriften Vagant. Vad vi gör när vi läser är ju i typfallet att röra ögonen i sidled, rad för rad. “Vid ett tillfälle klockade jag att det tog mig 35 sekunder att läsa trettio rader i en bok”, skriver Edenborg. Mina egna klockningsförsök får ungefär samma resultat. “Normal” läshastighet verkar ligga på strax över en sekund per rad.

Det vill säga: ca två ögonrörelser i sekunden, precis som i en typisk EMDR-session.

EMDR (Eye movement desensitization and reprocessing) är en omstridd terapiform som används för att behandla psykiskt traumatiserade tillstånd som PTSD och DID. Enligt dess uppfinnare Francine Shapiro kan de snabba ögonrörelserna i sidled öppna upp vissa sidor av psyket helt enkelt eftersom de härmar ögonrörelserna under REM-sömnen, den del av sömnen då våra drömmar intensivt bearbetar vad vi varit med om. Kliniska studier har förvisso inte kunnat belägga de terapeutiska resultaten av att efterlikna dessa ögonrörelser i vaket tillstånd. Men många har liknande erfarenheter av att något händer. (När jag själv ska ta en tolv minuters tupplur, som kanske snarare är en sorts meditation, brukar jag helt enkelt blunda och röra ögonen i en liggande åtta, vilket uppenbarligen är något liknande.) Carl-Michael Edenborg avslutar:

Även om jag är den sista som vill tillskriva litteraturen en nyttofunktion, kan jag inte motstå att presentera den här tanken. /…/
Vad om läsandet i sig imiterar REM-sömnen, avväpnar psyket, hjälper minnet att hantera trauman och minska ångest och hämndlystnad – och samtidigt gör läsaren mer mottaglig för att dela textens drömmerier och tro på dess trollkonster, höra dess röster, gå upp i dess karaktärer, berusa sig med verklighetsflykt och tankeflykt?

Ja, det är onekligen en spännande tanke. Särskilt som läsningen av Edenborgs essä i sig rymmer ett förbehåll. Ett typografiskt förbehåll. Till skillnad från text på boksidor, är nämligen texten i Vagant satt i smala spalter. Jag klockar det till att jag läser 2,5 rader per sekund. Ögonen rör sig alltså både snabbare och kortare jämfört med bokläsning eller EMDR-terapi.
För att precisera Edenborgs spekulativa hypotes, skulle det alltså inte vara läsandet i sig som imiterar REM-sömnen, utan snarare bokläsandet, närmare bestämt läsandet av “normal prosa” satt i “normal typografi”. Det utesluter såväl dagstidningar som lyrik. Det är en ganska spännande tanke att läsningen av prosa, grovt generaliserat, skulle ha en terapeutisk bieffekt som poesin inte har.
Sen har vi hela frågan om läsning på skärm. Eller om att skumma texter största allmänhet. Jag tänker mig att skummandet rent kroppsligt skiljer sig från läsandet genom att ögat inte rör sig lika systematiskt i sidled. Kanske betyder det inte bara att vi tar in mindre text eller ägnar mindre tanke åt varje ord. Kanske försätts vi helt enkelt inte i samma tillstånd.

Kanske blir det dags att mynta ett nytt begrepp: psykotypografi.

3 Comments (Open | Close)

3 Comments To "Bokläsningens psykotypografi"

#1 Comment By Myran On August 27, 2018 @ 8:42 pm

Låter lite som effekten av en Dreamachine. Kanske går att kombinera.

#2 Pingback By Dagen bibliotekslänk: Bokläsningens psykotypografi | Peter Alsbjers blogg On September 9, 2018 @ 7:02 pm

[…] COPYRIOT _: Bokläsningens psykotypografi […]

#3 Comment By Andreas On September 17, 2018 @ 8:41 pm

Läsning och EMDR innebär såvitt jag förstått väldigt olika ögonrörelser. Röra blicken kontinuerligt från höger till vänster (eller vilken riktning som helst) fungerar såvitt jag förstår bara om man följer ett rörligt objekt med blicken, s.k. “smooth pursuit”: tex en fågel som flyger förbi, eller terapeutens finger vid EMDR.

När vi läser text eller scannar av en stillastående scen sker det däremot med saccader och fixeringar – snabba kast med blicken som däremellan “stannar” en stund för att registrera det som finns precis i blickfånget. Det jag sett av läsforskning med ögonrörelsespårning tyder på att vi inte bara går från vänster till höger utan också hoppar tillbaka då och då på samma rad eller till raden ovanför, jag gissar att vana läsare gör detta mindre (det finns garanterat forskning som undersöker just det, kanske också ögonrörelser vid “skumläsning” vs “vanlig” läsning). Så jag tror egentligen inte att läsning är så likt EMDR.

Det hindrar förstås inte att ögonrörelserna vid läsning kan ha andra intressanta egenskaper eller bieffekter.