Östdigitalt och västdigitalt

Se där två nya adjektiv som jag myntar i min senaste artikel på Expressens kultursida, som tar avstamp i den senaste uppståndelsen kring Facebook (och i de diskussioner som förts på Nettime).
Då tycker jag inte vi ska snöa in alltför mycket på Cambridge Analytica. Grejen är att Facebook, med flera teknikjättar, kommer att regleras på ett betydligt mer ingående sätt än idag. Såväl i Bryssel och London som i Washington slipar byråkraterna sina vapen, samtidigt som Mark Zuckerberg och de andra utan tvivel drar upp strategier för vad de kan få i utbyte.

Någonting som kan höja trösklarna mot konkurrens, allra helst en politik som leder till att alla medborgare måste använda tjänster som levereras av Facebook, exempelvis för betalning och identifiering. Givetvis kommer Google och Amazon att förvänta sig liknande gentjänster som befäster deras monopol inom var sin del av den västdigitala kapitalismen.

Digitaliseringen överläts länge, i flera decennier, åt marknadskrafterna. Visst spelade militär finansiering alltid en viktig roll för den digitala teknikutvecklingen, men massmarknaden betraktades som civil. Detta har nu förändrats.

Företag som Google, Amazon och Facebook betraktas nu som som säkerhetspolitiska tillgångar, i dubbelt avseende. Dels för sin makt över det offentliga samtalet och som potentiella arenor för desinformation. Dels som aktörer i den teknologiska kapprustningen mellan två världsmakter, USA och Kina, om att sätta standarder för framtidens digitala infrastruktur. Den som tillverkat hårdvaran kan nämligen lägga in bakdörrar som kan aktiveras i händelse av konflikt. Det är därför som världens största tillverkare av telekomutrustning, kinesiska Huawei, stängs ute från den amerikanska marknaden. Övriga världen kan i förlängningen bli tvungen att välja sida mellan två teknopolitiska block: ett västdigitalt, ett östdigitalt.

Kina försöker komma ikapp USA bland annat genom att låta sina marknadsledande företag få tillgång till stora mängder data, exempelvis foton på 700 miljoner kineser som kan användas för att utveckla bättre system för ansiktsigenkänning. Liknande databanker kan mycket väl beviljas till företag som Facebook, i utbyte mot att myndigheterna får direkt möjlighet att gå in och styra informationsflödena. Ett konto som anses sprida desinformation behöver då inte stängas av. Det kan räcka att skruva lite på inställningarna för att ge budskapen mindre exponering, eller för att videoklipp från vissa avsändare tar länge tid att ladda – varianter av “mjuk censur” där Kina har visat vägen.

Medan vi rör oss in i en ny teknopolitisk epok, liknar de ständiga läckorna, säkerhetshålen och övervakningsskandalerna mest brusningar på ytan. Den historiska vändningen pekar bort från den liberala kapitalismens tydliga bodelning mellan stat och storföretag – precis som på 1930-talet. Vad vi får i stället är för tidigt att säga.

Att inte reglera Facebook är orimligt, men det är naivt att hoppas på att den stundande regleringen inte kommer gå hand i hand med en militarisering. Allra naivast är dock de liberala debattörer i USA som vill hitta lösningen i att göra Facebook till en betaltjänst. Visst stämmer att när vi inte själva betalar är det vår uppmärksamhet som blir såld. Men för den breda massan finns ingen väg bakåt. Däremot finns vägar ut ur Facebook.

Dessa utvägar är inget jag diskuterar närmare i artikeln. Men jag är väldigt trött på att diskussionen ständigt ska föras i individuella termer, om huruvida vi som enskilda användare kan eller bör lämna Facebook. Det är mer angeläget att ta utgångspunkt i politisk organisering eller kulturella arrangemang. Hur kan sådana få genomslag på andra vägar än via reklambaserade flödesmedier?

I mitten av Expressenartikeln diskuterar jag förresten hur rädslan för “destabilisering” frammanar en falsk “stabilitet” – som om det skulle gå att tala om stabilitet på en planet vars poler smälter.