Entries from February 2018 ↓

Tänka smått och långsiktigt

Jag tror såhär: vi behöver tänka smått och långsiktigt. Med “vi” menar jag vi fåtal radikaler som balanserar mellan hopplöshet och fullständig hängivelse, och våra vänner. Med “smått” menar jag det vardagliga, tillsynes betydelselösa, “mikroskopiska” och för allt grundläggande. Ni som vet, ni vet. Med “långsiktigt” menar jag det så kallat “historiska” perspektivet, det som ser till långa konjunkturer och konjunktioner.

Suggestivt och sant är det som Krigsmaskinen skriver. Om en värld som kollapsar, om denna världs underjord, om “kritiken som en underjordisk vetenskap för uppror”. Gå under. Kritik i form av “undersökande projekt” utifrån individers “personliga nödvändigheter och möjligheter”. (Vad göra? Just nu: inget alls.)

Att läsa detta hakar in ganska väl i mina tankar efter att igår på Transmediale ha medverkat i en workshop med Plan C där vi inbjöds att prata med varandra om ett antal väl valda frågor. Bland annat den här: “När kände du dig senast uttråkad?” Det öppnade genast för tankar om hur de olika formerna av uttråkning (boredom), positiva och negativa. Åter till Krigsmaskinen:

Underjorden är grå, skitig och långtråkig. Den har, nästan, en egen rörelse. Det är de tråkiga nyheterna. De glada nyheterna är att underjorden finns och att ditt grävande har betydelse. De dåliga nyheterna är att förbindelserna och den gemensamma kraften inte kommer av sig själv. Det finns varken anledning att luta sig tillbaka eller förbereda för förhastade språng.

Respons på mitt föredrag om varför pengar fallerar

I onsdags på öppningen av Transmediale 2018 höll jag alltså ett kort tal om hur pengar fallerar som redskap för att mäta förändring över tid.

Efter att det blev postat på Nettime kom en del respons som verkligen glädjer mig. Samlar några länkar här för att kunna återvända och plocka upp de nya trådar som dykt upp i kommentarerna.

Först återpostades talet av Keith Hart som hör till de större namnen inom forskningsfältet ekonomisk antropologi.

Sen var det författaren Bruce Sterling, han som var med om att definiera begreppet cyberpunk, som kopierade in hela texten på sin blogg och fick till en oerhört mycket mycket bättre rubrik: Let them eat computation“. Dessutom begåvade Sterling texten med några marginalanteckningar i instuckna parenteser.

Från en science fiction-författare till en annan, plockades texten snabbt upp av Cory Doctorow, i en bloggpost rubricerad “An interesting way in which money is totally broken“. Även här är jag tacksam för de tillagda kommentarerna med formuleringar som jag säkerligen kommer att kopiera framöver. Så här presenteras talet av Doctorow:

Calculating inflation, earning power, social progress, equality and inequality — they all depend on being able to compare what used to be happening in our economy to what’s happening now, and the way we do that is with money.

But money sucks for this. Comparing the cost of (say), the median smartphone today to the median smartphone ten years ago tells you something, but it obscures as much as it illuminates. The median 2018 smartphone is much faster and more powerful than the ten-year-ago version, so how do you (or do you?) discount that earlier phone in your comparisons?

As Rasmus Fleischer describes in his opening keynote for this year’s Transmediale, the assumptions we use when we compare the past, present and future are manifestly broken, easily manipulated, and distort our ability to measure whether things are getting better and, as a consequence, what we should do.

“Keynote” var väl att ta i, när jagt bara var en av tio som var inbjuden att göra ett fem minuters framträdande under Transmediales öppningssession. Men det blev ett väldigt bra sätt att pröva hur det går att formulera detta tema på ett lite mer medryckande sätt, efter att under januari jobbat en del, tillsammans med Daniel Berg, på att formatera det som en forskningsansökan.
Vart det hela än leder vidare så har de här science fiction-författarna hjälpt till att ge oss värdefull respons. På den sistnämnda bloggen har den hittills 23 kommentarer med initierade synpunkter om vad det hela betyder för den nationalekonomiska förståelsen.

Uppdaterar den här posten om jag hittar ytterligare respons, för att ha en punkt att återvända till.

How money is failing

A short talk given by me at the opening of Transmediale 2018 in Berlin this week

Let me talk about how money is failing.

With this, I don’t mean we have too little of it, nor that we have too much of it (although both things might be true).
The failure is not in the lack of one common currency, nor in the lack of a thousand alternative currencies.
No, the failure of money is a failure to establish a stable line of connection between the past, the present and the future.

Here and now, money works perfectly well. It works as a medium of capitalist coercion. Every single day, we all have to get and to spend money. That means work. That means capitalism.

We now celebrate 10 years since the last financial breakdown. So how did it all work out? Did capitalism recover or not? Is the economy growing or shrinking? And do workers today earn more or less, compared to workers one generation before?

The answers are not given. They all depend on how we measure the mysterious substance of money: the purchasing power. This measuring is done with a special device, called a price index.
The price index is that very timeline which makes it possible to read the economy through time. This statistic stands at the centre of all kinds of accounting, of policymaking, and of history writing.

The indexing of prices was never without complications. But only today, it is becoming apparent how profoundly metaphysical it is – that leap from nominal value to real value.

Why is it metaphysical? Because it is never enough to just measure the price of stuff, when the stuff itself is not the same from year to year.
So for every new model of a smartphone, for every new digital service disrupting this or that, the statistics office must try to measure also the change in quality.
They must quantify in monetary terms if the new product represents an improvement or a deterioration, compared to what was available before.
This is done from the standpoint of a fictitious consumer, who does not only have no class and no gender, but who is also able to travel in time with unchanged preferences.
I am not kidding. This is how national accounts are made. When those small “quality adjustments” add up, they determine in what colours we will see the economy at large.

So far, it seems like this fictitious consumer has been in love with new technology. No attempts are made to adjust for the downsides. No statistics office, as far as I know, has tried to calculate the effect of advertising, distraction or surveillance as negative qualities.
Yet, every new feature added to smartphones, every acceleration of computing power, has been reflected in the price index as increases in the purchasing power of money.

Today, even mainstream economists are questioning the official price index. But they question it on the grounds that it should be even more optimistic. They think that the digital revolution brings so much more utility to us, that is not yet captured in numbers.
So may it be. But you could just as well adjust the numbers in the opposite direction.

Right now, we see how the critique of social media is becoming mainstream.
If this critique reaches all the way into the statistics office, they would have to adjust the whole price index, affecting all statistics that rely on it. That could actually throw the world economy in a much darker light.

My point is not that one picture is more right than the other.
Rather, that money itself is moving beyond measure.
It is failing as a medium to compare economic conditions over time.
Personalized pricing is certainly not making it easier.
Let’s face it – no kind of alternative money will solve that puzzle.
There is not one true way to account for economic change.
So let us draw the consequences.

Let’s expose economics as the most relativist of sciences.

Let’s forget the idea of a basic income given in money, as there can never be a guarantee for what a given sum of money can buy.

Let’s learn together how to talk about inequality in terms that are not monetary, just like we have learned how to talk about justice without reference to a god.

Money does exist. It is a medium of power. But it is not a suitable medium for redistribution, and not for envisioning a common future.

Transmediale 2018: första intryck

Åter på Transmediale som jag besökte för första gången för tio år sedan. Dess curatoriska statements och programförklaringar kan läsas som något av ett index på vad som rör sig i den europeiska scen som korsar konst, medieteori och aktivism. Hur det exempelvis 2014 var dags att orientera sig på nytt i en tid när “den digitala revolutionen är över”.

Årets upplaga markerar en vändning mot en mycket mer uttalad antikapitalism. Det är i vart fall mitt intryck efter att ha läst kompendiet och själv medverkat som talare vid gårdagens öppningssession i ett fullsatt auditorium (runt tusen personer) på Haus der Kulturen der Welt i Berlin.

Temat för årets Transmediale, “face value“, är en respons dels på hajpen kring kryptovalutor, dels på den allstädes närvarande frågan om sanning och fejk. Samtidigt leder det rakt in i kärnan på den indexkritiska frågan om förhållandet mellan nominellt och reellt. Så när jag inbjöds att hålla ett fem minuters anförande på öppningssessionen, kändes det rätt givet att tala om svårigheter att mäta ekonomin och om varför pengar inte är ett dugligt medium när det kommer till att tänka vår gemensamma framtid.

Bland de övriga talarna fanns Nina Power, Jillian York och Max Haiven, samt såklart festivalens konstnärlige ledare Kristoffer Gansing. Inga rubriker hade kommunicerats i förväg, men jag tror nog de flesta i salen uppfattade en röd tråd av antikapitalism (Nina Power föreslår begreppet “decapitalism“).

Under öppningen medverkade också två maskerade medlemmar av den kreuzbergska aktivistgruppen “Fuck Off Google“. Deras mål är att stoppa det planerade bygget av ett “Google Campus” i Berlin. Med tanke på vad som skett med San Fransisco sedan sekelskiftet, är det knappast en ogrundad farhåga att Googles semikoloniala etablering i Berlin kommer driva folk från hus och hem. Vad som började som en typiskt lokal Berlinkampanj mot gentrifiering, verkar nu smälta samman med den globala kritiken av datajättarnas enorma makt, som Jilliam York utvecklade i sitt tal. (Jag får intrycket att nätaktivister som flytt från dyr-SF till billig-Berlin spelar en nyckelroll i detta.)

Att höra slagordet FUCK OFF GOOGLE ropas inför en tusenhövdad publik på ett institutionellt konstevenemang – och att det så självklart knyts till en kritik av samtidens kapitalism – som detta säger ändå något om var vi befinner oss 2018.

Återkommer med fler rapporter från Transmediale (lite som old school-Copyriot). Fyra dagars konferens återstår och jag har ännu inte sett konstutställningen. Därtill kommer parallellfestivalen CTM som med lika grundlig curering tar sig an samtiden, fast med utgångspunkt i dansmusik och ljudkonst.