Hur inflationen i Japan gömmer sig i minskad tjänstekvalitet

Härom veckan skrev jag om tjänsteprismätandets paradox. Det handlar om förhållandet mellan kvalitet och inflation. Saken belyses av några japanska exempel i The Economist. Först bara en kort rekapitulation.

För att mäta inflation räcker det inte att bara mäta priser. Man måste även mäta vad man får i utbyte, så väl kvantitativt som kvalitativt. Låt säga att mjölkpaketen halveras i storlek, från en liter till en halvliter, utan att prislappen förändras; då har det effektiva priset fördubblats genom minskning av varans kvantitet. Ungefär samma resultat skulle uppnås om mejeriet helt frankt började späda ut mjölken med hälften vatten, men fortsatte sälja enliterspaket till samma pris; då kan vi tala om prisfördubbling till följd av att varans kvalitet har minskat.
Så länge det gäller fysiska varor brukar det gå någorlunda lätt att skilja mellan kvantitet och kvalitet. Så är inte alltid fallet med tjänster. Men för att mäta inflation krävs det fortfarande att man jab få begrepp om “hur mycket tjänst man får för pengarna”. En minskning av tjänstekvaliteten med bibehållet pris ska fortfarande räknas som en effektiv prisökning, alltså som en inflationsfaktor. Det är bara så svårt för statistikmyndigheterna att implementera, så i praktiken görs knappt några försök i den riktningen.

Artikeln i The Economist handlar just om minskad tjänstekvalitet i Japan. Ändå görs inga kopplingar till Japans brottning med deflationen. Trots en extremt expansiv penningpolitik ligger den officiella inflationen fortfarande kring nollstrecket vilket ses som ytterst bekymmersamt och som ett varningstecken för resten av världen. Samtidigt står den s.k. tjänstesektorn för tre fjärdedelar av Japans BNP. Det borde alltså inte vara helt oväsentligt hur man i Japan mäter tjänstepriser, inklusive tjänstekvalitet.

The Economist börjar med att ge några exempel på Japans traditionellt höga servicenivå. Gott om personal i butikerna. Taxichaufförer som kör med vita handskar och efteråt går ut ur bilen för att buga. Beställer man något från Amazon kan man ofta vänta sig hemleverans samma dag.
Allt detta uppges nu vara på väg nedåt. Leveransföretag meddelar att de tänker ta längre tid på sig. Närbutiker och restauranger skär ner på öppettiderna. Japaner som är vana vid att bli uppassade men inte längre blir det klagar över att en nationell tradition, omotenashi, är på väg att dö ut.

Now Japanese are having slowly to adapt to levels of service long suffered by the rest of the world.

Allt detta går att rent nationalekonomiskt att förklara med att arbetskraft är dyrt i Japan. Arbetskraften är dyr på grund av en åldrande befolkning och obefintlig invandring.

I July last year the gap between the number of jobs on offer and the number of jobseekers hit a 43-year high. There are 1.59 jobs for every applicant, and not even Chinese students can fill the gap at konbini shops.

Brist på arbetskraft ska “normalt” leda till ökad inflation. Frågan som väcks är om inte sjunkande tjänstekvalitet då är det sätt på vilket inflationen kommer till uttryck i Japan – bara att den inte registreras i dess officiella konsumentprisindex.

Detta vore intressant att titta närmare på, eftersom det väcker vissa följdfrågor. För låt säga att de japanska myndigheterna bli bättre på att mäta förändringar i tjänstekvalitet och att detta rentav skulle leda till att inflationen skrevs upp till 2 procent. Skulle det betyda att det akuta deflationshotet kan skrivas av? Nej, troligen inte. För det är inte alls självklart att inflation och deflation skulle utesluta varandra. De kan givetvis samexistera på olika håll inom samma nation, även om nationalekonomer tenderar att missa det i sin fixering vid nationella aggregat.
På en ännu djupare nivå är det troligen nödvändigt att skilja mellan olika sorters inflation och deflation. Köpkraftens förändringar kommer inte alltid till uttryck i nominella prisförändringar, utan kan ta sig mer subtila former, som de här exemplen antyder. Det är inte inflation som Japan saknar, utan nominell inflation.

26 kommentarer ↓

#1 Dejv on 26 February 2018 at 3:55 pm

“I en era av digital transformation, när företag är fokuserade på att införa digitala lösningar och dra nytta av innovationer inom automatisering och AI, är försvinnande produktivitetsförbättringar en gåta” (IDG)

https://www.mckinsey.com/~/media/McKinsey/Global%20Themes/Meeting%20societys%20expectations/Solving%20the%20productivity%20puzzle/MG-Solving-the-Productivity-Puzzle–Report-February-2018.ashx

#2 rasmus on 26 February 2018 at 4:35 pm

Dejv: Roligt sammanträffande – idag har jag skrivit ut ett par McKinsey-rapporter eftersom jag blev nyfiken på metodologin bakom deras “Digitization Index”. Men jag missade den nya som du länkade!

Kommentera