Drömmen om en universell marknad för “data” som motvikt till de digitala monopolen

Nyligen höll USA:s sammanslutning för nationalekonomer sin årliga konferens. En av sessionerna var vikt åt påstått “radikala” förslag, varav ett nu uppmärksammas i The Economist som kallar det ett “fascinating new economics paper”. Varför så fascinerande? För att texten driver tesen att vi jobbar lite hela tiden, helt enkelt genom att utföra sysslor som vinstdrivande företag på olika vis drar nytta av. En synpunkt som italienska postmarxister har tjatat om i åratal och som Högdalen Business School stilfullt populariserade kring senaste sekelskiftet. Men för The Economist är det tydligen nytt och spännande.

Should We Treat Data as Labor? Moving Beyond ‘Free’“, lyder titeln på det korta konferenspappret, som samförfattats av fem manliga forskare, varav några är nationalekonomer och några systemvetare. Ett av författarnamnen sticker ut särskilt: Jaron Lanier, som med sina dreadlocks har skaffat sig rykte om sig att vara en djupsinnig digitaliseringskritiker, samtidigt som han jobbar på Microsofts forskningslabb. Visst kan hans stundtals dystopiska synpunkter ibland vara tänkvärda. Men hur mycket han än avskyr vad Silicon Valley har blivit, är hans lösningsförslag hopplöst präglade av samma kaliforniska ideologi. I sin bok Who owns the future? (2013) ondgör sig Lanier över “gratiskulturen” och slår fast att hela internet borde designas om till ett system för mikrobetalningar där all information kan spåras och få en prislapp. Tilltron till marknaden – i paradoxal kombination med storskalig ingenjörskonst – är smått rörande.

En annan av medförfattarna är Glen Weyl, en ung nationalekonom som verkligen profilerat sig som teknologisk “solutionist” och driver ett företag som ska sälja in ett nytt system för röstning vilket enligt honom ska skapa en ny sorts demokrati. I vår utkommer han med boken Radical markets med budskapet att det finns en simpel väg till en mer fredlig och jämlik värld, nämligen att målmedvetet “skapa marknader” överallt där det går att hitta sådant som inte redan är i varuform. Så det är väl passande att han nu slagit sig samman med Jaron Lanier. Deras respektive böcker visar sig nämligen vara de två stolpar som håller upp det nya pappret.

Först identifierar författarna vissa problem. Bland dessa finns monopoltendensen i den digitala ekonomin, hotet om teknologisk arbetslöshet och den långvariga tendensen till ökad ojämlikhet (minskad löneandel). De slänger in en hänvisning till Piketty, vilket troligen är mer än nog för att motivera deras klassning som “radikala” på den amerikanska ekonomkongressen. Sedan identifierar de en orsak till dessa problem, nämligen att man “behandlar data som kapital och inte som arbete”. Problemens lösning skulle alltså finnas i ett “paradigmskifte” från DaC (data as capital) till DaL (data as labor).

Utan omsvep förutsätter författarna alltså en pseudosociologisk teori att man kan förändra resursfördelningen i ett samhälle genom att byta “paradigm”. Vem det idag är som gör sig skyldig till att feltänk eller som har förmågan att rätta till paradigmet, det förblir oklart. Inte heller antyds någon definition av begreppen “data”, “kapital” eller “arbete”. Det blir faktiskt jätteflummigt. Som när de begråter att folk i allmänhet “inte ens är medvetna om det produktiva värdet av deras data”. Vad menar de med “produktivt värde”? Går det att mäta? Hur kan uppburna nationalekonomer komma undan med att slänga runt begrepp på det sättet?

Kärnan i resonemanget är alltså att vi alla, vi som använder olika internettjänster, bör inse att vi är “dataarbetare”. Våra datorer och telefoner utsöndrar massor av data om var vi är, vad vi kommunicerar, vilka vi har kontakt med. Sådan data lagras och får ett marknadspris. Allt detta är välkänt. Det påstått nya skulle alltså vara att tolka detta i termer av arbete.

Författarna blandar samman handlingen att arbeta och arbetets resultat i sitt nya paradigm “data as labor”. Vad de försöker säga är ändå att själva resultatet, den data som vi utsöndrar i vår nätvaro, borde betraktas som vår egendom, så att vi kan sälja den till företagen och få en slant för besväret. Med andra ord föreslår de en ny form av immaterialrättslig skydd, lite som upphovsrätten, fast utan verkshöjdsrekvisit. Till nästa gång hade de nog vunnit på att ta med en jurist i sitt gäng. Om inte annat för att tvinga fram lite mer precisa definitioner av vad som ska bli skyddad egendom som vi alla kan sälja till Google, Facebook och Amazon.

Ärligt talat, vad menas med “data”? Så fort osorterad data får ett (om så bara minimalt) värde i ett öppet system, drar systemet till sig spam. Det förstår väl vem som helst? Till och med The Economist luftar i tvivel kring detta, men blir desto mer entusiastiska över idén om att bilda en ny sorts fackförening, en “data-labour union”. Denna skulle då kunna bli motpart mot nätjättarna och kanske sluta globala kollektivavtal om hur mycket pengar vi ska få i utbyte för datan.

Så å ena sidan borde vi pengar av Facebook för att vi använder tjänsten. Å andra sidan borde vi betala för nättjänsterna, enligt Lanier. Visst har han en vettig kritik av reklam som nätets affärsmodell. Men det blir rent skrattretande att se på hur han förutsätter att lösningen finns i att skapa inte bara en, utan två alternativa affärsmodeller som skickar pengar i motsatt riktning.

Den marknadsutopi som förordas av Lanier, Weyl och det övriga gänget skulle antingen urarta i en spamdystopi, eller bygga på en sträng filtrering av någon instans som opererar bortom den fria marknaden. Så kan det gå när man tror på att allt kan lösas med pengar.

Läs också vad Copyriot skrev om Jaron Laniers missriktade ekonomikritik för drygt fem år sen.

3 kommentarer ↓

#1 Daniel Berg on 25 January 2018 at 8:47 pm

Om inte annat torde viss teknisk arbetslöshet avhjälpas med denna micro-marknadisering av den kvasi-offentliga sfären: ytterligare ett lager av byråkratisk styrning av ekonomiska resurser för folk att arbeta med :)

Jag kan inte låta bli att tänka på den uråldriga boken om “informationsekonomin” som driven av en asymmetri mellan styrningsförmågan och energi- och materialflödena som uppstod med den industriella revolutionen: Benigers “Control Revolution”. Den dominerande drivkraften bakom samhällsekonomin är för honom nästan inte profitintresset utan den till detta intresse intimt förbundna viljan att detaljkontrollera alla flöden, att hinna ikapp “realekonomins” processer på sätt och vis. (Igen, svårt att hålla associationerna till viljan till liv/makt/kunskap-ontologin långt borta.)

En tanke jag ruvat på är helt ogenomförbar och endast för nöjes skull. Hur skulle en lika penningfetischerande och marknadstroende men omvänd reglering spela ut sig: en global teckenransonering för all offentlig kommunikation?

Alla människor får rätt att sprida X antal tecken i månaden på/i media som uppskattas ha Y antal individers uppmärksamhet. Vill man uttrycka sig längre får man dra ner på mediets storlek, klarar man sig med färre tecken kan man slänga fram dem på mer populära media. Vill man kommunicera med fler får man övertyga andra att dela med sig av deras tecken. Har man något verkligt intresseväckande att säga kommer andra sprida samma tankar med sin tecken-ranson. Vill Coca-Cola sätta upp en reklamskylt måste de finna folk som är villiga att ge upp sin egen rätt att förorena det offentliga rummet. Vill man skriva en sjukt bra bok får man tid att hålla tyst och jobba, är den bra kommer den spridas vitt och brett med andras refererande tecken, via biblioteken (Y=1 per utlån) etc. Som vi vet: idag råder motsatt princip. Författare betalas per sida, per ny bok, per ny artikel på samma material de redan skrivit om ett tiotal gånger. Folk läser inte hela forskningartiklar, de läser abstracts för att kunna hålla produktionstempot uppe själva.

En sådan modell är lika idiotisk som den du refererar till ovan. Men, den skapar genom LIKSTÄLLANDET av tecknens värde en global omfördelningseffekt, en som torde vara mycket annorlunda från den varufiering av data som utgår från det mycket ojämna värderandet av människor på nätet där köpstarka gruppers data kommer säljas för mycket högre pris än de data som individer i periferin av världssystemet “arbetar fram”.

Vill man prata med de där typerna i Kalifornien gissar jag man måste börja där någonstans i alla fall.

Jag vet inte. Kul post Rasmus!

#2 Eva on 30 January 2018 at 9:59 pm

“$ORD as labour” verkar vara någon sorts trend. Jag har stött på det i diverse former. Nyligen “art as labour”. I vissa (akademiska?) kretsar verkar formeln ge någon sorts credd. Användningen verkar ha drivit lång bort från ursprunget och kommunismen som ditt exempel visar.

#3 COPYRIOT | Transmediale 2018: första intryck on 1 February 2018 at 11:44 am

[…] Drömmen om en universell marknad för “data” som motvikt till de digitala monopolen […]

Kommentera