K296: Bildtläsning

Jag avskyr begreppet “megatrend”. Det låter så myndigt att slänga sig med listor över tre eller fem eller tolv “megatrender”, men är mest fluff eftersom det inte finns några definierade kriterier för hur dessa skulle skilja sig från andra trender, än mindre från varandra. Det underförstådda antagandet är att megatrenderna är pseudonaturliga lagar som vi människor bara har att anpassa oss till. Så kan det förstås vara, men då gäller det att förklara varför. Ingen historiker eller samhällsvetare med självrespekt försöka förklara något med hänvisning till “megatrender”. Det gör däremot en uppsjö av självutnämnda framtidsexperter, som går i fortspåren av John Naisbitt som med boken Megatrends (1982) inledde en välbetald föreläsarkarriär (och fick ge namn åt ett privat universitet i Belgrad).

Med detta sagt, tyckte jag det var ganska intressant att läsa Carl Bildts nyårsbulletin om det världshistoriska tillståndet. Inte minst att han så tydligt tonar ner betydelsen av 1989/1991 som historisk brytpunkt, för att i stället betona kontinuiteten från 1945 till vår tid, med kvartsseklet 1990–2015 som någon form av blomstringsfas, “kanske det bästa i mänsklighetens historia”. Nu är denna långa epok över, menar Bildt. Vår tid är en “hårdare tid”.

Efter den delade världens decennier, och det liberala systemskiftets framgångsrika kvartssekel, är det tveklöst en mer orolig och svårförutsägbar tid som vi har kommit in i. En stökigare tid. Historien framstår inte längre som linjär – det är inte längre uppenbart att vi automatiskt från mörkret stiger mot ljuset.

Vad är det som får just vår tid att sätta punkt för så mycket? Varför förlägga den historiska brytpunkten till 2010-talet? Här kan det noteras att Bildt inte visar något särskilt intresse för ekonomiska förklaringar (trots att han skriver i Dagens Industri). “Vår tid” skildras alltså inte som en tid i kölvattnet av en global finanskris, inte heller som fortsättningen på en utveckling med rötter i 1970-talet. I stället hänvisar Bildt till – just det – “tre megatrender”:

För det första ser vi hur geopolitiken utmanar globaliseringen som dominerande kraft. /…/
För det andra har frågor om identitet ersatt frågor kring ideologi i framför allt det vi kan kalla de västliga demokratierna. Det är inte förhoppningar inför framtiden, utan snarare farhågor, som dominerar. /…/
Och för det tredje är det uppenbart att vi befinner oss i slutskedet av den industriella och i inledningen av den digitala eran.

Inget fel på dessa spaningar, även om den tredje är mer än lovligt fluffig (eftersom det inte ges någon förklaring av vad som slutar när “den industriella eran” tar slut). Men ingen av tre trenderna kan förklara vad som gör just vår tid till en brytningstid, utan de är fortfarande bara löst hängande observationer. Såvitt jag kan se ger Bildt ingen antydan om hur de ska förklaras. Ointresset för klimatförändringarna är också slående. I stället ägnar han större delen av artikeln åt det han kan bäst, nämligen geopolitik. Globalt sett kretsar då inte allt kring Ryssland, tvärtom. “Ryssland är en i bästa fall stagnerande makt, långsiktigt snarare en nedgående.”

Ur det bildtska perspektivet var året 2017 en brytpunkt av framför allt två skäl: Donald Trumps presidentskap som tillträdes i och nittonde partikongressen i Kina som i oktober signalerade ett skifte mot mer aggressiv nationalism.

Med nuvarande trender kommer den kinesiska försvarsbudgeten någon gång efter 2030 att komma upp i samma nivå som den amerikanska, och denna motsvarar i dag cirka 45 procent av alla militära satsningar i världen.

Grundtonen är mycket dyster – trots att klimatförändringarna knappt nämns. Ändå kan det noteras hur Bildt lindar in sitt resonemang i ett tunt lager glättigt papper genom att inleda och avsluta med lite teknik- och tillväxtoptimism.

“Världsekonomin är på väg uppåt” – jo, kanske det, men från vilken punkt? Påståendet om en uppgång är tämligen meningslöst när saknar tidsskala. “Den digitala utvecklingen är bara i sin linda” – av sådana fraser får man känslan av att “digital” är ett ord som ofta används som synonym till teknikutveckling i allmänhet och det är klart att den inte stannar av, frågan är i vilken riktning den rör sig och hur den tas tillvara. Att 2017 var året när “snart sagt alla” började prata “om blockkedjor, artificiell intelligens och kvantdatorer” säger ingentingting om den saken utan är mest en indikator på vart investeringspengarna rör sig just i detta nu.

3 kommentarer ↓

#1 Alaoglu on 8 January 2018 at 1:47 am

Klimatförändringarna (eller “klimatutmaningen” på bildtska, han har tydligen inte upplysts av sina PR-män om att politisk utmaningsretorik numera är ett stående skämt) nämns ju faktiskt i förbigående, dödstystnad råder däremot om Turkiet och den som minns Bildts historia med det landet kan ju kanske gissa varför…

Spännande är också hans försök att utmåla utvecklingen i Ukraina som en mycket lyckad näsknäpp på Putin; det där med att Ukraina skulle göras till en europeisk demokrati och välkomnas (tillsammans med Turkiet) in i Bildts älskade EU (samt, naturligtvis, NATO) har han också, lägligt nog, valt att glömma bort.

Slutligen: Varför är det klart att teknikutveckling inte kan stanna av?

#2 rasmus on 8 January 2018 at 2:35 pm

Bra poänger där, Alaoglu. Som oftast är det tystnaderna som är mest talande.

Huruvida teknikutveckling kan stanna av beror väl mest på vad man lägger i begreppet “teknik”. Jag har svårt att tänka mig en framtida situation där mänskligheten inte hittar nya sätt att göra saker. Vilket inte utesluter att tekniker som idag är etablerade skulle kunna falla bort, exempelvis till följd av förbrukade naturresurser. Desto större incitament att uppfinna nya tekniker (även om dessa skulle framstå som primitiva ur vårt perspektiv). Alltså avstannar inte utvecklingen av nya tekniker, även om Tekniken med stort T skulle gå bakåt. Förstår du vad jag menar?

Därtill tänker jag att så länge vi har ett kapitalistiskt produktionssätt (pengar, lönearbete etc) så kommer det utvecklas tekniker i det specifika syftet att minska behovet av arbetskraft för att producera ett visst bruksvärde. (Även om dessa tekniker skulle medföra externaliteter som innebär ökat behov av arbetskraft på andra håll i samhället.)

#3 Alaoglu on 9 January 2018 at 10:30 pm

Ligger det inte i ordet “utveckling” att det är en förbättring? Så teknikutveckling är inte samma sak som teknikförändring? Det är inte så svårt att gå med på att teknikförändringar kommer att fortsätta, men kunde man inte för internets del tänka sig en framtid liknande elnätets där det är nödvändigt för i stort sett allting men utan att förändras på något radikalt sätt över årtionden?

Kommentera