Dystopiska observationer kring den samtida nätoffentligheten

Nu är jag sen på egen boll, men i söndags hade jag en halvlång text på Expressens kultursida: “De tjänar pengar på att vi blir dummare“. Ett inhopp i en nygammal debatt där nya medier ställs mot gamla. Fast som jag påpekar: internet är inte så nytt längre. Problemen med vår tids medieklimat bör inte skyllas så mycket på den digitala tekniken i sig, utan på den ekonomiska modell som har tagit över på 2010-talet, med Facebook och Google som dominerande offentlighetsfilter. Dessa har “makten att skilja mellan synlighet och osynlighet i det digitala”.

I sin bok Tyckonom levererar Johannes Nilsson en lika dialektisk som cynisk balansräkning över den digitaliserade offentligheten: samtidigt som det blivit lättare för att “nå ut”, har det blivit svårare att höras, för att inte tala om hur svårt det är att upprätthålla ett initierat samtal av det slag som kännetecknat både fanzines, kulturtidskrifter och vissa slags bloggar. När allt dras in i samma flöde blir yttandefriheten mest en formalitet för den som inte kan köpa sig plats, antingen med pengar eller med allt grövre provokationer.

Finns du inte i allas flöde så finns du i stort sett inte alls. Av detta följer, lite tillspetsat, att nästan ingenting finns mer än högst någon vecka i taget. Att det blivit så beror på att såväl Google som Facebook och Twitter tjänar sina pengar på reklam. De har erövrat reklammarknaden genom att bli oändligt mycket bättre än dagspressen på att precisionsstyra reklambudskap till en viss målgrupp.

För att det ska funka måste vi ständigt läcka information om våra vanor och intressen. Som mest lönsamma är vi när vi är distraherade, i ett tillstånd av uttråkad nyfikenhet där vi stannar i flödet och klickar utan att tänka. Allt vi gör på sociala medier är del av ett psykologiskt experiment vars syfte är att finslipa tjänsterna så att vi sjunker ännu djupare in i detta tillstånd, allt i syfte att stärka företagens grepp om reklammarknaden. Ur dessa företags ekonomiska perspektiv är redaktörer aldrig annat än en utgift som väntar på att rationaliseras bort med hjälp av algoritmer.
Inte undra på att det är svårt att koncentrera sig på långläsning. Men detta beror mindre på internet i sig och mer på att vår uppmärksamhet i praktiken har blivit till en naturresurs som företag slåss om att få utvinna.

I mycket instämmer jag i vad teologen Joel Halldorf skrev, med dystopisk udd, i sitt inledande anförande. Rolig formulering i hans slutanförande: “Som katolskt sinnad har jag lättare att känna igen mig i Rasmus Fleischers marxistiska berättelse, där strukturerna får en tydlig roll.”
Om min berättelse om nätet är just marxistisk ska nog förbli outsagt. Precis som Halldorf säger har varken jag, eller andra som uttalat sig, mycket att säga om vägar framåt.

Jag landar, ännu en gång, i tanken på kreativ förstörelse. I händelse av global lågkonjunktur brukar trots allt reklammarknaden trots allt krascha hårdast. Visst blir jag lite ruinromantisk här:

Affärsmodeller måste gå upp i rök, börsvärden måste raderas, sociala nätverk slitas i spillror. Förr eller senare kommer det att ske, på ett eller annat sätt. I värsta fall kommer slutresultatet bli att monopolismen stärks ytterligare, i allians med någon övervakningshungrig stat. Men i bästa fall skapas kanske en öppning för att återuppfinna “den dynamiska föreningen mellan tillgänglighet och begränsning”, som Halldorf efterlyser.

Någon frågade, apropå min artikel: Är det inte frivilligt att använda Facebook?

Jodå. Det är också “frivilligt” att lönearbeta. Men valet att inte lönearbeta blir i slutändan ett val att inte ha mat på bordet. På liknande vis blir valet att inte använda sociala medier ett val att inte ha några läsare till sin blogg eller tidning, inga lyssnare på sin podd, inga besökare på sitt kulturevenemang. För det är i allt högre grad genom megaflödet som människor får kännedom om vad som finns. För den skull ska vi inte glömma bort de underjordiska kanalerna eller ge upp vår strävan att bygga starka alternativ. Men offentligheten kan inte, lika lite som arbetssamhället, behandlas som blott summan av människors individuella val.

13 kommentarer ↓

#1 Alaoglu on 9 November 2017 at 9:44 pm

Varför är Lunarstorm helt frånvarande i diskussioner om sociala nätverks historia?

#2 uncxnscixus on 10 November 2017 at 9:11 am

Internetmuseum trycker hårt på den Lunarstorm och Skunks framgångar i den svenska historieskrivningen (https://www.internetmuseum.se/tidslinjen/lunarstorm/). När man läser internationella forskningsöversikter över de sociala nätverkens historia är det märkbart tyst om vad som kom före Myspace. Kanske beror det delvis på alltför stora nationella variationer eller att BBS:er eller IRC samt nationella tidiga webbaserade communities har varit för svåra att förstå i relation till kommersiella internationella system.

Det vore intressant om någon har tips om en längre, bredare historisk redogörelse över detta.

#3 rasmus on 10 November 2017 at 11:55 am

Lunarstorm m.fl. stora communities förtjänar verkligen sin plats i en sådan historieskrivning, fast just den här artikeln har knappast sådana anspråk.
Däremot nämner jag Lunarstorm i en annan ny och mycket längre text: “Nätutopier och nätdystopier. Om 2000-talets sökande efter internets väsen“. Det är ett bokkapitel i en bok som släpptes så sent som igår. Återkommer med inlägg när fulltext-pdf har kommit upp.

#4 Knyttet on 11 November 2017 at 7:34 pm

Ja, håller absolut med om att det, för svenskt vidkommande, är av vikt att inkludera Lunarstorm, Helgon.net, Flashback m.fl. i en historik. Även MSN Messenger var viktig. Att fråga efter någons “MSN” fyllde ju lite samma funktion som att bli “vänner” på Facebook idag.

Rörande Rasmus artikel: Det vi ses från etablerade medier är en slags krypandets radikalisering. Ju lägre intäkterna och genomslaget blir desto mer blåser man upp sin självbild med rollen som demokratins sista bastion.
Jag är helt övertygad om att de svenska etermediernas 1900-talshistoria kommer att likna den synen som den tidiga folkskolan numera har inom utbildningsvetenskapen. Det fungerade som ett sätt att homogenisera, indoktrinera och kontrollera befolkningskroppen.

Nu har jag ju så klart inga illusioner om att “gammelmedias” nedgång och fall ska ge plats åt någon slags direktdemokratisk digital utopi. Men det vi ser är hursomhelst en gammal maktstruktur bli obsolet, och nya uppkomma.

Ett case in point är hur den mediala offentligheten och “verkligheten” blev helt avskurna i förhållande till varandra när “alla” visste är det var Fredrik Virtanen som var den våldtäktsanklagade, medan Aftonbladet själva först motiverade att inte gå ut med namn med att inga medier hade gått ut med namnet och således var det inte allmänt känt. Man låtsades alltså om som om den gamla medialogiken fortfarande var i spel, som om Facebook inte fanns.

#5 Alaoglu on 11 November 2017 at 8:44 pm

Knyttet: Namnpubliceringsteatern har ju pågått åtminstone sedan flashbacks barndom, där kvällstidningarna ville “avstå från att publicera” trots att namnen redan fanns på flashback för alla som ägnade 30 sekunder åt google. Märkligare är väl att ryktena om TV4s mästersnickares otrevlighet har varit en följetong på FB i över ett decennium, innan det nu helt plötsligt blev kvällstidningsscoop och förpassning till frysboxen. Den som rotar lite i arkivet finner däremot denna intressanta artikel från aftonbladet, smaka på följande citat:

Du är alltid lika glad och käck i tv-rutan. Blir du aldrig less på den bilden av dig själv?
– Men jag är ju trevlig. Jag är en gammaldags, hederlig programledare som är bra på lättare underhållning.

Resten av artikeln ägnas åt att låta honom gråta ut över alla ondsinta rykten som sprids om honom på internet, samt att lansera sig själv som “oerhört framgångsrik spermadonator”(!!)…

Det känns inte som en alltför vågad gissning att artikeln inom en snar framtid kommer att försvinna från aftonbladets sida.

#6 Knyttet on 11 November 2017 at 8:51 pm

Alaoglu: Du har så klart helt rätt att detta inte är något helt nytt, men jag tror nog att det var Facebook, Twitter och Instagram, snarare än Flashback som i detta fall omöjliggjorde något annat än att vika för Aftonbladet.

#7 sestir on 11 November 2017 at 9:11 pm

I stället för att problematisera Google kunde någon gott skapa en oberoende sökmotor som fungerar som konkurrent. Varken Gud eller Google är allsmäktiga. De kan inte fixa allt åt oss.

Och det finns faktiskt folk som skippar det mesta som är i ropet. Jag hittade hit via en annan blog (Flute). Jag har varken Facebook, Twitter, MSN eller TV. Kan jag så kan ni!

“Finns du inte i allas flöde så finns du i stort sett inte alls. Av detta följer, lite tillspetsat, att nästan ingenting finns mer än högst någon vecka i taget.”

Om du intar samma information som alla andra finns inte ditt perspektiv.

#8 Knyttet on 11 November 2017 at 9:15 pm

sestir: “MSN eller TV”! *Fniss*…

#9 Alaoglu on 11 November 2017 at 9:19 pm

Knyttet: Så kan det säkert vara och det är väl en synnerligen intressant mediehistorisk milstolpe att aftonbladet numera fullt ut har anammat flashbacks publicistiska metoder? (Att rulla människor i tjära och fjädrar på grund av rykten.)

På analogt sätt verkar Facebook och Twitter ha fått partiledare och journalister att anamma beteenden som tidigare brukade vara förbehållna fjortistjejer på Lunarstorm.

#10 Knyttet on 11 November 2017 at 9:22 pm

Alaoglu: Varken pressetiken eller den representativa demokratin kan överleva digitaliseringen! Det gutenbergska paradigmet är i kris, för att tala med både Mcluhan och Kuhn! ;)

#11 Karl on 12 November 2017 at 7:38 pm

Spännande diskussion, här finns definitivt utrymme inte bara för en historieskrivning utan egentligen också för en systematisk datainsamling, inte minst genom intervjuer när folks minnen fortfarande är relativt färska. Självklart måste communities som Lunarstorm, Helgon och Skunk få en framträdande plats i svensk digitalhistoria.

Det finns en rätt intressant dynamik här tror jag som nog funkade i stort sett på samma sätt för alla de webbplatserna och som hänger samman med datoriseringen och internetifieringen av hemmen. Plötsligt hade alla datorer och internet hemma, och då fanns det utrymme för communities med ett anslag som var bredare än de traditionellt datorintresserade grupperna. Jag tänker mig att detta vidgande av tillgången till nätidentiteter var något ganska nyskapande då?

Däremot hade ju varken Lunarstorm, Helgon eller Skunk någon genomslagskraft utanför sina egna målgrupper. Det kom först med Facebook. Men det är intressant att – som jag minns det – när Facebook först slog igenom i Sverige så var det framförallt universitetsstudenter eller åtminstone ungdomar i motsvarande ålder som var early adopters. De – som i stor utsträckning också var Lunarstormgenerationen – använde till en början nätverket på samma sätt som de hade använt communities fem år tidigare. Det var ingen då som förväntade sig eller föresåg den mainstreaming som sen ändå gick oerhört snabbt.

Det skiftet – från community till nätverk – skulle jag gärna se någon beskriva och förklara.

#12 Mattias on 28 November 2017 at 2:30 am

Tänkte plocka upp den tråden som finns i sista stycket i bloggposten, om att det som inte syns i flödet inte heller finns. Det påminner nämligen (åtminstone i mitt minne…) om hur John Durham Peters lyfter fram Kittlers informationsmaterialism i det inledande kapitlet till The Marvelous clouds, där han bland annat nyttjar begreppet “wiring precedes being”.

Jag förstår personligen konceptet utifrån en “ping”-förståelse av kommunikation och medier. Låt det simpla datorprogrammet pong illustrera min poäng här. I pong så sker i princip det att två spelar “pingar” varandra kontinuerligt för att se om de fortfarande är kvar på andra sidan spelplanen, tills endera spelare inte finns på plats – inte kan bli pingad – och därmed förlorar.

Vad spelet går ut på är att kontinuerligt signalera sin position i det abstrakta rummet genom att bli pingad. Existensiella ettor och nollor utbyts.

Du kan bara bli pingad ifall du är “wired” in i det mediesystem som används för att skicka ping-signalen. Här kan man ta den offentliga byråkratin som exempel. Ifall du inte finns i systemet – saknar personnummer, till exempel – så kan du inte bli pingad och kan då inte heller ta emot socialbidrag, eller vad det nu handlar om.

Ifall då det sociala livet i stor utsträckning äger rum inom ramarna för Facebook, så existerar du inte i det sociala livet ifall du inte kan bli pingad i Facebook-rummet.

#13 COPYRIOT | Drömmen om en universell marknad för “data” som motvikt till de digitala monopolen on 25 January 2018 at 12:45 am

[…] Dystopiska observationer kring den samtida nätoffentligheten […]

Kommentera