Hur Spotify försökte stoppa oberoende forskning – förgäves

Spotify är, som bekant, på väg mot en börsnotering och ryktena surrar om en värdering så hög som 20 miljarder dollar. Ju högre förväntningarna skruvas upp, desto större blir risken för att marknaden blir rejält besviken. En besvikelse som i allra värsta fall – med tanke på Spotifys prekära finanser – kan bli till en kraschlandning.

Därför är det inte förvånande att Spotify nu agerar extra nervöst när det kommer till att kontrollera berättelsen om företaget. Men det är ändå rätt anmärkningsvärt att Spotify går så långt som till att försöka stoppa oberoende forskning.

Detta är vad som i korthet har hänt: En advokat anställd på Spotify skrev i våras ett brev till Vetenskapsrådet, i syfte att försöka stoppa utbetalningen av pengar till det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Streaming Heritage. Anledningen var att vissa av våra forskningsmetoder brutit mot Spotifys användarvillkor. Argumentationen från Spotifys advokat var ett uppsåtligt försök att blanda samman tre helt olika saker: brott mot användarvillkoren, brott mot forskningsetiska riktlinjer och brott mot lagen. Vetenskapsrådet lät sig dock inte luras, utan den 4 oktober meddelades att Spotifys klagomål ska lämnas utan åtgärd. Vårt forskningsprojekt kommer alltså att som planerat kunna fortsätta även under 2018, som planerat.

Vi i forskargruppen har alltså skrivit en bok om Spotify som kommer ut under 2018. Detta uppmärksammades i maj när jag blev intervjuad av Dagens Industri. En detalj från intervjun som plockades upp av internationell press rörde Spotifys tidiga historia. “Spotifys betaversion var från början en pirattjänst”, förklarade jag.

Under betaperioden (från maj 2007 till oktober 2008) distribuerade Spotify musik till tusentals användare helt utan att ha licens för detta; musiken som distribuerades var bland annat sådant som företagets anställda hade laddat ner från The Pirate Bay. Detta är i sig inga nyheter, men ändå en delvis bortglömd del av historien. En del som inte platsar i den historia som Spotify vill berätta inför sin börsnotering. Av allt att döma var det intervjun med mig som fick Spotify att se sig om efter sätt att stoppa vårt forskningsprojekt.

Som jag förklarade i intervjun, har vår forskning delvis “använt hackinginfluerade metoder för att komma åt data som Spotify själva inte vill lämna ut”. Till exempel skapades något hundratal robotanvändare för att studera om samma lyssningsbeteende resulterar olika rekommendationer beroende på om användaren registrerats som man eller kvinna. Vi har också i liten skala undersökt vilka möjligheter det finns att manipulera systemet. Däremot har vi inte samlat in någon som helst data om verkliga användare. Våra tänkta metoder framgick för flera år sedan i vår ansökan om forskningspengar som bifölls av Vetenskapsrådet, vilket uppmärksammades redan 2013. Självklart kan det innebära brott mot användningsvillkor att registrera påhittade användare för automatiserad inhämtning av information. Användningsvillkor är i allmänhet så luddigt skrivna att de lämnar öppet för företaget att stänga av i stort sett vilka konton de vill. Detta har dock ingenting att göra med vad som är brottsligt enligt lag. Det ska heller inte förväxlas med forskningsetik.

Spotify har varit medvetna om vårt projekt i flera år och vi har inte hört minsta klagomål från deras sida – förrän i år. Den 7 maj publicerade Dagens Industri intervjun med mig. Under veckan som följde började internationell press plocka upp det jag sagt om att Spotify börjat som en pirattjänst. Den 19 maj fick vår projektledare ett brev från Benjamin Helldén-Hegelund, jurist på Spotify. Tidpunkten var knappast en slump. Spotify krävde att vi skulle “skriftligen bekräfta” att vi “upphört med sådana aktiviteter som strider mot Användningsvillkoren”.

Spotifys jurist författade dessutom ett brev till Vetenskapsrådet, som uppmanades att “agera resolut” mot vårt projekt:

Spotify är synnerligen bekymrat över uppgifter som framkommit avseende forskningsgruppens metoder i projektet. Nämnda uppgifter ger vid handen att forskningsgruppen uppsåtligen vidtagit åtgärder som står i uttrycklig strid med Spotifys Användningsvillkor och medelst tekniska metoder sökt dölja dessa villkorsbrott. Forskningsgruppen har vidgått att den bland annat sökt att artificiellt öka antalet spelningar och manipulera Spotifys tjänster med hjälp av script eller andra automatiserade processer.
Spotify förutsätter att nämnda systematiska villkorsbrott inte varit kända för Vetenskapsrådet och är övertygat om att Vetenskapsrådet vinnlägger sig om att den forskning som bedrivs med stöd från Vetenskapsrådet i alla avseenden uppfyller etiska riktlinjer samt utförs redligt och i enlighet med gällande rätt.

Det stämmer att ett av de experiment som ingått i vår forskning har handlat om att “artificiellt öka antalet spelningar”, om än i mycket begränsad skala och utan kommersiell vinning. Syftet var helt enkelt att testa om det stämmer att Spotify skulle kunna manipuleras i större skala, vilket hävdats av journalister som gjort liknande experiment. Det stämmer också att vi “sökt dölja dessa villkorsbrott” genom att använda en VPN-uppkoppling. Inga konstigheter.

Spotifys jurist försökte alltså blanda ihop korten. Brott mot användarvillkoren framställdes som liktydigt med brott mot forskningsetiken, i ett juridiskt språkbruk som antydde ett överhängande hot om rättsliga åtgärder – som om detta hade någonting alls att göra med brott mot lagen. Argumentationen var ganska löjeväckande. Likväl kunde brevet inte tolkas annat än som ett försök från Spotifys sida att förhindra oss från att fullfölja forskningsprojektet. “Det a?r Spotifys fo?rhoppning att Vetenskapsra?det agerar resolut”, skrev Benjamin Helldén-Hegelund avslutningsvis.

Dessbättre lät sig Vetenskapsrådet inte luras. Igår kom beskedet att ärendet avskrivs. Vårt forskningsprojekt om Spotify får möjlighet att fullbordas. En bok är på väg, liksom ett gäng artiklar samlade i en temasektion i tidskriften Culture Unbound, med flera vetenskapliga artiklar. Men det måste erkännas att Spotifys hot har tagit både tid och kraft från projektet. Vilket just brukar vara syftet, när storföretag ger sig på forskare som de uppfattar som obekväma. Forskningen kanske inte kan stoppas, men den kan fördröjas.

Spotifys beteende kan inte kallas annat än fegt. Visst att de ogillar att folk blir påminda om hur tjänsten började som en pirattjänst. Men i stället för att bjuda in till öppen dialog skickar man ut advokater i syfte att lägga munkavle på forskare.

Ytterligare ett exempel belyser hur Spotify på sistone visat en allt större misstänksamhet mot forskarvärlden. I början av 2017 utlyste Spotify i samarbete med Riksbankens Jubileumsfond en så kallad Flexit-tjänst, som går ut på att en forskare under några år får sitta på ett företag och dela sin tid mellan att jobba för företaget och bedriva vetenskaplig forskning med anknytning dit. “Forskning om musikens roll i ett digitalt samhälle” stod som rubrik och Spotify hade alltså bestämt sig för att delfinansiera denna forskning. Ett antal forskare från olika discipliner lade ner betydande arbetstid på att författa projektansökningar, som sedan granskades av sakkunniga. Men sen drog sig Spotify ur. Riksbankens Jubileumsfond försökte lösa situationen, men Spotify hänvisade till att man var inne i en “omorganisationsprocess” och inte längre var intresserad av att ta in någon forskare. Trist för de kompetenta forskare som lagt ner en massa tid på saken – och kanske en smula talande för vad som just nu håller på att hända med Spotify.

[Tillägg: jag vill gärna förtydliga att jag själv inte hörde till de sökande.]

Det finns såklart massor mer att säga om digitala metoder, forskningsetik och användarvillkor (inklusive en massa internationella paralleller i samtida medieforskning). Men det får vänta lite. Just nu är jag mest glad över att Spotify misslyckades med att göra mig arbetslös nästa år, när vår bok ska komma ut. Och ser fram mot att vårt projekt, redan innan dess, ska få ut ett helt gäng forskningsartiklar.