Män som pratar om automatisering

Sedan några år pratas, skrivs och tycks det en faslig massa om automatiseringen. Om en ny industriell revolution och om alla de jobb som kommer att försvinna. Idag tittade jag förbi den liberala tankesmedjan Fores för att lyssna på ännu ett samtal i mängden. Ryan Avent, journalist på The Economist, har skrivit boken The wealth of humans som på svenska fått titeln Stabilitetsillusionen. Huruvida den tillför något nytt till diskussionen vågar jag inte säga, men nog sätter jag den på min läslista.

Det mest slående med samtalet var dock könsbalansen, eller snarare frånvaron av balans. Publiken på cirka 80 personer bestod däremot till närmare hälften av kvinnor. Men av de som fick träda upp på scenen var sex av sju män. Undrar om detta är något som Fores över huvud taget noterade.

Frågan är större än att bara handla om representation i panelsamtal. Robotiseringsdebatten lider av en strukturell snedbalans där mansdominerade yrken konsekvent står i centrum. Gång på gång på gång upprepas samma ramsor om hur “alla” jobb är på väg att automatiseras bort. De kvinnodominerade omsorgsyrkena är diskussionens stora vita fläck. Visst talas det den del om automatisering i sjukvården, men aldrig någonsin om barn- eller äldreomsorg. På något vis förutsätter vi alla att det ändå finns något i det mänskliga mötet som inte kan eller får automatiseras bort. Men ytterst sällan talas det om var gränsen går eller hur den ritas om.

Vid ett tillfälle närmade sig Ryan Avent ändå saken. Det var när han sa att automatiseringen inte bara måste lösas genom omfördelningspolitik, utan också genom att vi som samhälle hittar nya sätt att värdera olika sysslor. Vi måste ta hänsyn till att människor vill bidra, inte bara sitta hemma i soffan. Därför borde vi visa större respekt för ideellt volontärarbete och oavlönad omsorg om äldre och barn, förklarade Avent – dock utan att nämna ett ord om vilket kön som tenderar att få ansvaret för detta oavlönade arbete. En något illvillig slutsats kunde vara att han menade att robotiseringen kommer att leda till en pånyttfödelse för hemmafruidealet.

Samtidigt var det slående att Ryan Avent tycktes stå en bra bit till vänster om LO-ekonomen Thomas Carlén. Inte nog med att Avent, på ett sätt som erinrade om Piketty, talade om behovet av ekonomisk omfördelning för större jämlikhet. Han drog också paralleller till den första industriella revolutionen och antydde att vår tid ännu väntar på en framväxt av något som kan motsvara den gamla arbetarrörelsen, som nödvändig motvikt till kapitalet. Detta sades alltså av en företrädare för marknadsliberala The Economist. Men från LO visades inget intresse av att plocka upp bollen. I stället presenterade Thomas Carlén vad han menade var en “ny idé”, nämligen att vi måste enas över klassgränserna för att försvara det egna landets företag: “Could there be a new kind of collaboration between labour and capital in the light of the digital revolution?” Ridå.

6 kommentarer ↓

#1 Magnus A on 2 October 2017 at 11:42 pm

Automatisering är kanske svårt att kalla det, och det talas nog inte särskilt mycket om det, men mekaniseringen har ökat senaste åren i äldrevården, framförallt för tunga lyft (motoriserade sängar, motoriserade lyftselar) och olika larm.

#2 Alaoglu on 3 October 2017 at 12:23 am

“carebots” är sedan länge en trend i framför allt (förstås) Japan, så inläggets premiss att “vi alla” förutsätter att omsorgsyrkena ej får automatiseras bort är tveksam.

Jag skulle vilja föreslå motsatsen: Det finns få enkla mått på vad en god vård av exempelvis en alzheimerspatient är (patienten dör ändå inom några år, oavsett vilken vård som ges) och därför kan “omsorg” från en erbarmerligt usel japansk robot passera (med svenska regler för offentlig upphandling blir den kanske obligatorisk), medan en juristrobot som presterar på google translates nivå aldrig kan bli annat än en ploj.

#3 rasmus on 3 October 2017 at 10:04 am

Tack för era kommentarer!

Jag menar inte att omsorgsyrkena skulle bli opåverkade av automatiseringen. Sannerligen inte. Vad jag fiskar efter är fenomenet ojämn produktivitetsutveckling där vissa slags sysslor drar ifrån andra. De som permanent laggar efter blir då framför allt de som hamnar i kategorin “personliga tjänster”. Vad som räknas dit är inte givet för alltid. En hel del “personliga tjänster” (t.ex. kypare) är fullt möjliga att automatisera bort, även om det inte betyder att det alltid kommer att ske.

Men sen finns det former av omsorg där jag vågar påstå att väldigt få av oss är beredda att tänka bort det mänskliga mötet. Jag nämnde barn- och äldreomsorg som exempel. I fallet äldreomsorg finns mer av en glidande skala mellan omsorg och vård. Ovanstående kommentatorer tar sikte just på äldrevård. Jag känner inget behov av att invända men föreslår för sakens skull att vi byter ämne och talar om barnomsorg.

Vilka möjligheter finns att automatisera barnomsorgen? Jodå, de finns. Just nu vabbar jag med min dotter som sitter i soffan två meter bort och spelar Toca Boca på surfplattan – i viss begränsad mån kan faktiskt elektroniska spel funk som ett sätt att “automatisera bort” förälderns insats i barnomsorgen. Men vi inser alla att det finns en gräns.

Kan vi med tekniska medel effektivisera barnomsorgen till den grad att vi får in 100 barn i varje förskolegrupp, med bara en barnskötare att se över dem? Jag tror att alla spontant skulle svara nej på den frågan, utan att behöva tänka efter många sekunder. Det är dock värt att dröja kvar och fundera på motiven, för där finns uppenbarligen någon sorts gräns för robotiseringens logik.

(Mekanisering, automatisering, robotisering… ofta är orden utbytbara. Vad jag intresserar mig för är vad som i ekonomiska termer kallas ökad arbetsproduktivitet, eller för att tala med Marx: förändringen i kapitalets “organiska sammansättning” när levande arbete ersätts med dött arbete.)

#4 Erik Hjärtberg on 4 October 2017 at 2:08 pm

Du har säkert rätt om hur det ser ut generellt. Dock finns det även robotar för äldreomsorg, som utvecklas här i Västerås.
Har skrivit kort om det på länken som jag nu hoppas länkas.

#5 Erik Hjärtberg on 4 October 2017 at 2:11 pm

http://www.vlt.se/vastmanland/vasteras/robotdalen-startar-samarbete-med-kinesiskt-foretag

#6 Klas on 7 October 2017 at 2:16 am

Intressant om Tomas Carlens förslag, en ny korporativism, kombineras med de nya nationella väckelserörelserna och mynnar ut i stängda gränser, inte bara för flyktingar utan även för varor och tjänster. Hur kommer det påverka automatiseringen?

Kommentera