Att skingra transaktionsdimman och skapa transparens hos nätjättarna – med hjälp av pengar som mätredskap?

Sju kloka it-debattörer har skrivit en artikel ihop med tankar kring hur det vore möjligt att skapa större transparens kring nätjättarnas verksamhet. Att “skingra transaktionsdimman” som det så snyggt heter i rubriken.

Vi lämnar ständigt ifrån oss en massa data. Exempelvis om “vad vi läser, gillar och postar” – men också om var vi befinner oss vid varje tidpunkt. Jag finner det lite märkligt att debattörerna inte nämner den storskaliga insamlingen av våra geografiska positioner. Eller de allt mer omfattande försöken att samla in ljud från vår omgivning via mikrofonen i vår mobiltelefon. Hur som helst är det en träffande problemformulering:

Vi tror att nättjänster, som vi alla uppskattar, är gratis. Vi inser ofta inte att vi har betalat med information om oss själva. Det som ytterligare bidrar till informationsobalansen är att vi inte ens om vi hade våra data, skulle förstå värdet. Det är i kombination med andra användares data som värdet verkligen uppstår och vi som användare saknar de analysverktyg som skulle behövas.

Bristen på transparens i transaktionen är historiskt sett ny. Tidigare köpte vi en tidning eller en tidskrift och betalade för ett lösnummer eller en prenumeration med ett visst belopp. Vi visste vad det kostade, vad vår valuta var värd och vad vi fick. Transaktionen var transparent.

Tidigare fanns en transparens: vi konsumerade materiella produkter i vetskap om deras pris, ett pris uttryckt i reda pengar.
Nu är transparensen borta: vi konsumerar digitala produkter i utbyte mot data, utan möjlighet att bedöma vad datan är värd.

Beror detta på digitaliseringen? Eller beror det på att något har hänt med själva pengarna – att de inte längre är “reda pengar” i samma utsträckning? Går dessa två saker ens att skilja åt?

Transparens betyder genomskinlighet – möjligheten att se igenom en yta, till det underliggande.
När denna sikt försvinner kan det, väldigt förenklat, bero på två saker.
Antingen har ytan blivit ogenomskinlig. Eller så finns det inte längre någonting under att se.

Dessa är de frågor som debattartikeln väcker hos mig. Tyvärr ligger de ännu på ett väldigt abstrakt plan. En bloggpost som denna är ett trevande försök att närma sig någonting lite mer konkret.

Jag associerar till en bloggpost jag skrev härom året, om samband mellan skuldsättning och övervakning. Den praktik som tidigare kallades kreditupplysning har numera svämmat ut i hela den digitala reklamindustrin. Företag som Klarna och Facebook försöker bedöma människors betalningsförmåga utifrån olika beteendedata. Betalningsförmågan är dock ingenting som finns, utan befinner sig i framtiden – oavsett om det gäller en faktura som ska betalas nästa månad, eller ett bostadslån som ska betalas över årtionden. Kreditupplysningen är alltid ett spekulativt omdöme, ett försök att förutsäga framtiden, att kvantifiera en risk. Själva spekulerandet kan vara mer eller mindre transparent. Men framtiden kan inte vara det, för den finns ännu inte.

De sju debattörerna snuddar kort vid en liknande problematik när de diskuterar det ekonomiska värdet av insamlad data:

Aktörer av det här slaget samlar omfattande personakter om oss alla, utan att det är uppenbart för någon hur datan används eller kommer att användas. Det tycks inte alltid vara klart ens för bolagen själva.

Just därför måste vi fråga oss om det över huvud taget går att sätta en “korrekt” prislapp på insamlad data. Finns inte risken att vi lurar oss själva?

Vi menar att det ligger i allas intresse att informationen är öppen om vad de data vi lämnar ifrån oss används till och vad den är värd. Det gäller både det direkta annonsvärdet men också det värde informationen kan ha i framtiden när data bearbetas i stora mängder, det som kallas Big Data.
/…/
Nätverksföretagen bör ha ett eget intresse av att vara transparenta med värdet av användardata eftersom ägare och investerare har ett uppenbart intresse av det som skapar värdet på bolagen. Alla har nytta av jämförbara värderingar av användardata.
/…/
Nu vi ser vi fram emot nya tekniska lösningar och applikationer som kan beräkna värdet av våra transaktioner och en större öppenhet från dem som tjänar pengar på oss.

De sju debattörerna vill alltså sätta en prislapp på “det värde informationen kan ha i framtiden”. Sådana spekulationer hör visserligen till bokföringens grunder. Men kanske bör vi skilja mellan å ena sidan kvalificerad spekulation, å andra sidan verklig transparens. Då bör vi också fråga oss om det ens är möjligt att skapa den transparens som debattörerna efterlyser.

Ett scenario som jag ibland har nämnt är att Facebook i framtiden – kanske efter nästa stora finanskris – säljs till ett företag kopplat till kinesiska staten. Då handlar det inte längre bara om att någon “tjänar pengar på oss”, utan om säkerhetspolitik på högsta globala nivå. Värdet av en så stor databank är inte bara monetärt utan kan även vara militärt. Hur väl kan sådant fångas med hjälp av pengar?

Men vi behöver inte gå så långt för att ifrågasätta hur mycket transparens som egentligen kan skapas med pengar som mätredskap.

Som sagt, detta är inte menat som polemik mot debattörernas förslag. Det är tankar som väcks och som jag vill få ner i hopp om att något kan leda vidare till någonting annat.

Slutligen måste jag fråga mig vad DN:s debattredaktör sysslar med. “Transaktionsdimman” är ett jättebra ord som nog aldrig använts förr, men som nu dyker upp i debattartikelns rubrik och ingress (som normalt sätts av redaktören), däremot inte i brödtexten. En seriös debattredaktör bör vara tydlig med vad som är debattörernas ord och vad som är redaktörens. Sveriges officiellaste debattsida misslyckas med att leva upp till detta.

2 kommentarer ↓

#1 Alaoglu on 15 August 2017 at 2:00 pm

Denna debattartikel var väl ändå ett snömos av sällan skådat slag? Som det sägs i stycket du citerar är det i kombinationen med andra användares data och analysen av denna totala datamängd som värdet uppstår; därmed är det förstås helt meningslöst att tala om värdet av en enskild datatransaktion.

Hela databasen har däremot ett uppenbart värde, författarna deklamerar sedan, i vad som skulle kunna vara svenskt rekord i godtrogen naivitet, att det föreligger ett “uppenbart intresse” hos ägare och investerare att öppet redovisa hur stort detta är. De bemödade sig kanske inte att fundera några sekunder över, säg, olje- och läkemedelsbolags “uppenbara intresse” av att öppet redovisa värdet av sina fyndigheter, exakt kapacitet hos oljeledningar, produktionskapacitet, risk för allvarliga biverkningar hos ett nyligen utvecklat läkemedel etc innan de plitade ner den meningen?

Det framtida värdet av, säg, Facebooks samlade användardata är dessutom beroende dels av den framtida utvecklingen av algoritmer för analysen av dem och dels av Facebooks framtid som informationsmonopolist (försvinner användarna minskar värdet av gammal användardata betydligt).

Hela artikeln andas något av frågeställningen: Hur skall vi bättre kombinera fördelarna med livet som slav med nackdelarna? Kunde slavägaren vara mer transparent med värdet av slavarnas arbete? Kanske borde slavarna ha rätt att byta bomullsplantage? Kunde vi utveckla en internationell slavstandard för att underlätta sådant slavutbyte?

#2 Dawwe on 21 August 2017 at 12:03 pm

Inspirerad av Torbjörn Tännsjö har jag funderat mer och mer i banorna kring ökad transparens, då främst inom företag och demokratiska institutioner. Hur mycket av ekonomiska värden bygger på företagshemligheter? Hur mycket av finansmarknaden skulle falla ihop med ökad genomlysning? En spekulationsekonomi bygger mycket på osäkerheter, hur mycket av osäkerheter försvinner med ökad transparens?

Jag saknar svar på dessa frågor så det vore intressant att gräva djupare i detta. Jag tror dock att artikelförfattarna är alltför naiva och tänker för ytligt, företagens värde ligger idag mer i de hemliga algoritmerna och affärsmodell än i användares data.

I den (mer formella) politiska sfären är det tydligt i vissa fall att ökad transparens ger ökad demokratisk legitimitet, DiEM25 har exempelvis krav på EU att livestreama alla sina överläggningar och förhandlingar. Men vad skulle detta innebära på regeringsnivå ifråga om säkerhetspolitik och handelsavtal? Går det överhuvudtaget att motverka hemlighetsmakeri utan en övervakningsapparat som i sig blir repressiv och odemokratisk?

Kommentera