Läsanteckningar till Norman O. Brown, del 3

del 1 | del 2

6. Language and Eros
Språket uppkom inte som ett nyttoinriktat redskap, utan som en lek – som sång. Först i ett senare led blir språket underordnat verklighetsprincipen. Språket blir därmed till en kompromissformation, likt alla neurotiska symptom. Språket som sjukdom – en monstruös hypotes, men ofrånkomlig (och möjlig att knyta an till Wittgenstein).

Språket bygger på metaforer, det vill säga ordlekar. I denna lek ligger språkets erotiska komponent, som inte är genital utan barnsligt polymorf.

När lingvister försöker reducera språket till logiska operatorer, förnekar de dess libidinala kärna. Wittgenstein, å sin sida, instämmer med psykoanalysens insikt att språket är neurotiskt. För honom är det filosofins uppgift att inse språkets ofrånkomliga galenskap.

Psykonalysen tar vid där Wittgenstein sätter punkt. Problemet är inte språket som sjukdom, utan den sjukdom som kallas människan.

Språket som sjukdom och språket som lek.
Neurotisk lek = magi.
Magi är för Freud tron på tankens allmakt, en tro som återfinns hos barn och hos vuxna narcissister.

Språket utvecklas parallellt med att barnet utvecklar vad Freud kallade ett Lust-Ich, ett jag orienterat helt mot njutning, ett jag som lever i en drömvärld där varje önskan blir sann. Hos barnet är detta till stånd inte neurotiskt, eftersom barnet som lever under de vuxnas beskydd ännu inte har behövt konfrontera verklighetsprincipen, med alla de konflikter (och möjliga neuroser) som då följer.

Om alltså språket kännetecknas av en neurotisk konflikt mellan en (erotisk) lustprincip och en (instrumentell) nyttoprincip, så är det en subversiv handling att ta orden i poetiskt bruk. Poesin destabiliserar kompromissen och pekar mot andra möjliga sätt att tala.

7. Instinctual dualism and instinctual dialectics
“Drift” (ty. Trieb, en. instinct) är ett besvärligt begrepp, eftersom det tycks syfta på en oföränderlig, biologisk kraft som grund för alla människors beteende. Än mer tveksamt kan tyckas att Freud insisterar på att det skulle finnas just två drifter. Samtidigt som han under sin karriär bytte uppfattning om vilka dessa två drifter skulle vara. Kan sådant verkligen kallas vetenskap? (Notera dock skillnaden mellan Jungs monism som betonar arketyper och Freuds dualism som betonar konflikter.)
Freud kan tala om drifterna som “mytiska väsen” och vill tilldela dem samma centrala status inom psykoanalysen som begreppen materia och energi har inom fysiken. Men psykoanalysen är en ung vetenskap och driftbegreppets konturer är onekligen suddiga. Det rör sig i gränstrakterna mellan människa och djur.

Som sagt, allt snack om drifter blir lite rörigt, eftersom Freud helt bytte uppfattning, två gånger under sin karriär. Han var hela tiden säker på att människans psyke kännetecknas av en konflikt mellan två drifter, men formulerade alltså tre olika teorier om vilka två drifter det rörde sig om. Här kommer en schematisk framställning:

I. SEX – SJÄLVBEVARELSE
Bevarandet av arten står mot bevarandet av individen. Motsatsparet sexualdrift/självbevarelsedrift var kopplat till motsatsparet lustprincip/verklighetsprincip. Vid denna tid hävdade Freud att dessa principer styrde inte bara människans psyke, utan ägde giltighet för hela djurriket, kanske rentav för allt biologiskt liv.
Det var när Freud genom kliniska studier upptäckte narcissismen, som detta system började vackla. Freud började söka efter en ny superdualism.

II. SEX – AGGRESSION
Som ofta influerades Freud av den tyska romantikens diktare. Från dem lånade han tanken på en spänning mellan kärlek och hat, vilka Freud omformulerade som sexualdrift och aggressionsdrift. Inom detta ramverk föreföll det särskilt intressant att studera fenomen som sadism och masochism. Men efter hand övergav Freud även detta system.

III. LIV – DÖD
I den senare fasen av sitt liv, kom Freud att betrakta det mänskliga psykets inre konflikter som uttryck för en fundamental dualism mellan Livet (Eros) och Döden. Steget togs i Bortom lustprincipen och fullföljdes i Vi vantrivs i kulturen.

Freuds efterföljare har i allmänhet vägrat ta detta sista steg. Psykoanalytikerna, som “saknar Freuds stoiska mod”, har valt att blankt ignorera den besvärliga dödsdriften – utan att sätta någon alternativ hypotes i dess ställe. Därför har psykoanalysen drivit åt å ena sidan mot monism (Jung), å andra sidan en avteoretiserad form av teknokratisk kunskap.

Ju mer pessimist Freud blir mot slutet av sitt liv, desto mindre blir hans direkta relevans för terapeuterna. Det förvånar inte att praktikerna är ovilliga att tala om dödsdriften, för den är tyvärr helt oanvändbar som teoretisk grundval för en terapi. Åtminstone om dödsdriften ses som en biologisk konstant, närvarande i allt biologiskt liv. Freuds tendens att projicera de mänskliga drifterna på hela djurriket, får som ofrånkomligt resultat att neuroserna framstår som ett obotbart faktum.

Människans essens är neuros och neurosen är uttryck för en konflikt. En psykoanalys som syftar till att bota neuroser måste hålla fast vid att dessa konflikter är av unikt mänskligt slag. Det är inte lika ambivalent att vara djur, som det är att vara människa.

Man måste ändå medge att Freud, när han når sin högsta nivå av pessimism, blir till en metafysiker i klass med Spinoza och Empedokles, skriver Brown. Empedokles föreställde sig en yttersta kosmisk konflikt mellan kärlek och strid. Brown vill dock påpeka att han föredrar Anaximander, som menade att alla motsättningar uppstår ur en ursprunglig, odifferentierad enhet. Skillnaden mellan Empedokles och Anaximander är talande för den omläsning som Brown vill göra av Freud. Brown tar upp exempel som på samma gång visar på låsningar i Freuds tänkande, men också på Freuds förmåga att ibland överskrida sig själv.

I stället för drifternas dualism (som Freud fastnar i), förordar Brown en drifternas dialektik. Freuds universella dualism kan inte accepteras, eftersom den inte tillåter någon gränsdragning mellan driftslivet hos människor och djur. Om vi följer Anaximanders synsätt – att det fanns en ursprunglig enhet innan den splittrades i två – blir det möjligt att tala om både kontinuitet och diskontinuitet mellan djur och människa.

Freuds ontologiska postulat om drifternas eviga ambivalens motsägs av hans egna observationer av ett pre-ambivalent stadium i människans tidiga barndom. Eftersom varje människa har upplevt detta stadium, finns det också hos mänskligheten ett omedvetet begär efter att återställa motsatserna i en enhet.
En återförening av de motsatta drifterna – Eros och Död – kan bara åstadkommas av Eros, eftersom Eros konsekvent strävar efter att förena. Eros återfinns inte bara i jaget, utan också i detet. (Freud ser alltför optimistiskt på jaget, men alltför pessimistiskt på detet.)

Psykoanalysen är fulländningen av den romantiska filosofin: tanken på att det som har separerats skall återföras till sin ursprungliga enhet, fast på en högre nivå. Här finns paralleller till Schiller, Herder, Hegel och Marx.
Vad sådana filosofer har att erbjuda psykoanalysen är en historiefilosofi som rymmer en eskatologi – ett hopp om förlösning från mänsklighetens neuros.

2 kommentarer ↓

#1 Gabrielle Björnstrand on 29 July 2017 at 6:02 pm

Vad bra du skriver idag. Tack för att du håller igång detta.
Ger dig en bit inspiration från den av hans böcker som står mig närmast “Loves Body”.
“Overcoming the world; overthrowing the governement; overthrowing the governement of the reality-principle, which is the prince of darkness, the ruler of the darkness of this world. For we wrestle not against flesh and blood, but against principalities, against powers, against the rulers of the darkness of this world. The reality-principle is the power-principle. Realpolitik, the keeper of the prison. To liberate flesh and blood from the reification, overthrow the reality-principle”

“Out of this world; out of Vanity Fair, out of the marketplace. Put the mind out of business. Words are to be redeemed; to be taken out of the market place; to cease to be a commodity; to be removed from circulation” etc etc.

Med ursäkt för författarens stora bruk av semikolon, “Loves body” är bland det bästa jag läst i spänningen mellan psykoanalys, filosofi och samhälle.

#2 Alaoglu on 29 July 2017 at 10:01 pm

Wittgenstein, å sin sida, instämmer med psykoanalysens insikt att språket är neurotiskt. För honom är det filosofins uppgift att inse språkets ofrånkomliga galenskap.

Brown läser, tycks det, Wittgenstein som Fan läser bibeln; tvärtom är alla satser i vårt vardagsspråk «logiskt fullkomligt i sin ordning just sådana som de är» (Tractatus 5.5563), “galenskap” uppstår först i diverse filosofiska användningar där språket tillåts «gå på tomgång» (PU §132).

En motsvarande vantolkning av Kant vore att hans insikt gällde förnuftets inneboende galenskap och neurotiska karaktär, snarare än (det rena) förnuftets tendens att urarta i paralogismer när det appliceras på frågor utanför varje möjlig empirisk förnimmelse.

Kommentera