Läsanteckningar till Norman O. Brown, del 2

Här fortsätter jag att posta oredigerade läsanteckningar från Norman O. Browns bok Life against death: The psychoanalytical meaning of history (1959).

/ / /

Part Two: EROS
3. Sexuality and childhood

Människans infantila fas är exceptionellt lång, även jämfört med andra primater. Barndomens förlängning måste ha skett parallellt med att föräldraskapet blev till en institution.

Subjektivt är barndomen en befrielse från verklighetsprincipen. Objektivt är barndomen en tid av maktlöst beroende av vårdnadshavare.

Att den infantila sexualiteten får mogna under så lång tid är unikt för just människan, och lägger grunden för inompsykiska konflikter som inte finns bland andra djur.

Freuds begrepp “sexualitet” är extremt brett; det omfattar alla sätt att söka njutning med hjälp av den egna kroppen, oavsett organ (att äta mat är t.ex. en “sexuell” handling, i freudsk mening). Hans sexualitetsbegrepp är ett försök till vetenskaplig omformulering av den vagare tanke om “livsenergi” som tidigare formulerats av romantiska poeter som William Blake.

Det är den vuxna normalsexualiteten som inskränker repertoaren av njutningar, Sexualitetens genitala organisering är inte naturlig – den är tyrannisk. Den är ett verk av verklighetsprincipen, som ser till släktets reproduktion.

Freuds teorier om infantil sexualitet måste ställas mot de teorier – även bland hans egna efterföljare (som Abraham, Reich och Fenichel) – som sökte en genital lösning på mänsklighetens problem. Wilhelm Reich utgör ett särskilt tragiskt exempel: från att ha nått djupa insikter i psykoanalysens sociologiska impliktioner, hamnade han till slut i ett reservationslöst upphöjande av orgasmen.

Själva sexualakten rekapitulerar, enligt Freud, sexualitetens utveckling. Den går från att involvera hela kroppen, in i en fixering vid könsorganen.

Vad gör barn? Barn leker. Leken är det djupast uttrycket för njutningsprincipen. Leken som är “utan ändamål men ändå har någon sorts mening” (Freud).

J.M. Keynes menade i essän “Economic possibilities for our grandchildren (1930) att mänskligheten var på god väg att “lösa det ekonomiska problemet”. Behovet av mänskligt arbete skulle snart bli minimalt. Enligt Keynes synsätt fanns det större skäl att oroa sig för vad människor skulle göra av all sin fritid. Denna obegränsade fritid är, enligt Freud, något som varje enskild människa redan har upplevt, nämligen i barndomen. Vi längtar därför alla (omedvetet) tillbaka till barndomen. Men till skillnad från de romantiska poeter som influerade honom, såg inte Freud att lösningen skulle ligga i att ignorera verklighetsprincipen.

4. The self and the other: Narcissus
Den långa barndomen låter människans erotiska potentialer blomstra, frikopplade från vardagslivets krav på försörjning. För att sätta punkt för en sådan barndom krävs ett mycket stort mott av förträngning.

Är den infantila sexualiteten enbart ett uttryck för lustprincipen?
Enligt Freud rymmer den två olika sätt att binda sig till omvärlden: “identifikation” och “objektval”. Att vara objektet eller att äga objektet. (Freud själv förutsätter ofta att barnet vill vara sin far men äga sin mor.)
Objektvalet kommer ur kärleken till modern och associeras därför till självbevarelse, beroende och ekonomiskt nödtvång.
En speciell typ av objektval utgörs av narcissismen, som riktas mot en själv eller mot objekt som liknar en själv.
Freud talar inledningsvis om “narcissistiskt objektval” (i motsats till ett “sant” dito) men byter senare begrepp och börjar tala om “identifikation”.
Norman Brown menar att distinktionen hos Freud inte håller för en närmare granskning. Det finns i grunden bara ett slags kärlek, att “vara ett med världen”, och denna kärlek ligger till grund både för begäret att vara objektet och att äga objektet. Distinktionen faller samman redan hos Freud, när han kommer fram till att den mogna kärlekens mål är att återfinna det ursprungliga tillstånd där (anaklitisk) objektlibido och (narcissistisk) egenlibido är oskiljbara.
I själva verket är de två formerna alltid tätt sammanflätade. Enda sättet för oss att ge upp ett älskat objekt är genom en identifikation med det förlorade objektet.

Eros är en drift att förenas med världen, i enlighet med motsatsparet Eros–Thanatos hos den sene Freud. “Bortom lustprincipen” markerar början på den fas där Freud tenderar att tänka sig Eros som en strävan efter att förena sig med världen, snarare än att lägga beslag på den. Samtidigt står det klart att Eros/libido har en grundläggande narcisstistisk karaktär. Den söker en ärld att älska, så som den älskar sig själv. Ytterst siktas å en återvändo till den primära narcissismen, en självkänsla som omfattar hela världen.

Återförenandet mellan lust- och verklighetsprinciperna betecknades av Ferenczi som ett “erotiskt verklighetssinne”. I grunden skiljer sig inte detta synsätt från Spinozas gudsbegrepp: Gud är naturen i sin helhet. Spinoza förstod uttryckligen kärlek som ett begär att förenas med objektet. Spinozas skrifter kan faktiskt läsas som “en radikal psykoanalys”, enligt Brosn.
Spinozas monism (conatus) skiljer sig emellertid från Freuds konsekventa dualism (exempelvis i föreställningen om Eros och Thanatos som de två motsatta drifterna).
Gemensamt för Spinoza och Freud är att båda vägrar accepterar föreställningen om att människor skulle ha en helt fri vilja.
Vad däremot Spinoza inte kan inse, är att hans begär efter en kropp som förmår att affekteras på ett maximalt antal sätt, är ett begär att återvända till barnets primära narcissism – en tillvaro utan dualismer.

Ur ett psykoanalytiskt perspektiv är Platons Eros oskiljbart från aggressionen, medan kristendomens Agape är oskiljbart från masochismen. Eros vill stilla en brist i självet genom att äga objektet. Agape erkänner inget objekt som tillräckligt och vill i stället utsläcka självet.
När Freud inser att kärleken i gurnden har narcissistisk karaktär, lägger han grunden för att försök att överbrygga motpolerna, att utveckla en kärlek som inte bygger på dominans eller självuppoffring.

Det finns en fotnot i “Vi vantrivs i kulturen” – som dock är utlämnad i engelska utgåvan – där Freud vidkänner att narcissismen förblir en gåta. Han skriver där att man kan tänka sig olika proportioner av narcissism och objektkärlek. Brown vill ifrågasätta Freuds ställningstagande för en “sann” (possessiv) objektrelation; det är inte helt tydligt om detta omvänt ska läsas som att han vill uppvärdera narcissismen.

Dualismerna härrör inte ytterst från subjekt/objekt-förhållandet, utan från konflikter inom subjektet självt, enligt ett psykoanalytiskt synsätt. Freuds egna tendenser att falla in i en dualistisk metafysik kommer att skärskådas i boken, utlovar Brown.

5. Art and eros
(Ovanligt lite av intresse i detta kapitel.)

Drivs människan ytterst av lustprincipen eller realitetsprincipen? Frågan är inte bara av praktisk art. Den handlar inte bara om de respektive krafternas styrkeförhållande, utan den är ytterst en fråga om eskatologi: var ska människan finna sin frälsning?

Freuds egna skrifter oscillerar mellan två motsatta svar.
Å ena sidan säger Freud: väx upp, släpp dina infantila drömmar om njutning, erkänn verkligheten så som den är.
Å andra sidan säger han: förändra denna verklighet på så vis att flker källor till njutning kan öppnas.
Ibland, slutligen, skisserar Freud någon form av ompromiss mellan de två alternativen,