Läsanteckningar till Norman O. Brown, del 1

En av de böcker jag läser i sommar är Norman O. Browns Life against death: The psychoanalytical meaning of history (1959) som är en egenartad läsning av Freud, i skarp opposition till den freudianism som då var som mest inflytelserik i USA.
Just nu tänkte jag inte gå närmare in på hur Brown skiljer mellan en “exoterisk” Freud och en “esoterisk” Freud, utan gå rakt på postandet av mina i stort sett oredigerade läsanteckningar. Börjar med de två första kapitlen.

/ / / / /

1. The disease called man
Vi är alla neurotiker. Neurosen är ingen avvikelse från ett normaltillstånd: den finns i oss, alltid hos oss alla.

Åtskillnaden mellan neuros och hälsa är på sin höjd giltig under dygnets vakna delar – men även det vakna vardagslivet interpunkteras av vardagslivets psykopatologier. I praktiken är det kapitalets efterfrågan på arbetskraft som styr gränsdragningen mellan psykisk normalitet och avvikelse. Den “friska” har bara en socialt etablerad form av neuros.

Det sociala djuret är det neurotiska djuret. Människan är överlägsen andra djur just eftersom hon är kapabel till neuros.

the doctrine of the universal neurosis of mankind is the psychoanalytical analogue of the theologicl doctrine of original sin.

Det finns alltså en grundläggande psykisk konflikt som springer ut motstridiga önskningar och begär. Psykoanalysen är en “vetenskap om mentala konflikter”, i första hand konflikten mellan medvetna och omedvetna idéer inom en individ.

Freud menar inte bara att det finns ett omedvetet själsliv, utan också att vissa av de omedvetna idéerna är särskilt svåra att medvetandegöra eftersom de skyddas av särskilda “motstånd”. Det är genom att observera dessa motstånd som psykoanalysen vinner sin kunskap. Drömmar, neurotiska symptom och liknande kan aldrig ge en ren avbild av det omedvetna, utan återspeglar i stället själva konflikten. Ja, drömmar är neurotiska symptom.

Brown menar att nyckeln till Freuds tänkande finns i begreppet bortträngning (Verdrängung). På engelska heter det “repression” vilket öppnar för en större bredd av betydelser; Brown glider gärna mellan betydelserna “bortträngning” och “förtryck”, ska det visa sig. Bortträngningen handlar om att hålla någonting utom medvetande, alltså i det omedvetna.

Bara i det omedvetna kan lustprincipen få fritt spelrum. Det medvetna jaget är bara en yta, liksom ett membran, ett anpassningsorgan, mellan den omedvetna kärnan och den ofta fientliga omvärlden. Det som Freud kallar för symptom – drömmar, neuroser, fantasier, felsägningar – är uttryck för den lustprincip som förblir otillfredsställd.

I sin tidigare fas följer Freud utilitaristerna i deras endimensionella förståelse av begäret: att minimera smärta och maximera njutning (lustprincipen). Därmed uppstår en konflikt mellan individen och omvärlden (verklighetsprincipen). Ibland tenderar Freud att likställa verklighetsprincipen med det objektiva tvånget (under kapitalismen) att arbeta för sitt uppehälle. Hos den sene Freud finns en större insikt i att detta tvång inte är naturligt, utan skapat av människan.

Det finns en västerländsk tradition av att se mänsklighetens mål som att bli så kontemplativ som möjligt. Men människans väsen är inte att tänka (som Descartes menade) utan att känna. Platon, Aristoteles, Spinoza och Hegel rymmer alla en dubbelhet i hur de skildrar människan: som en kontemplerande och som en älskande. Efter Hegel kommer en vändning bort från kontemplationen med Feuerbach och Marx. Freud fullföljer detta brott: enligt honom kan den rena kontemplationen helt enkelt inte existera. Inget utom ett begär kan sätta tankeapparaten i rörelse.

2. Neurosis and history
Den universella neurosen är ingen statisk faktor i mänsklighetens historia. Historikerna har att upptäcka ett mönster av olika slags neuroser, olika bortträngningar och olika symptom, en “neurosens dialektik” där det bortträngda långsamt återkommer till ytan.

Nietzsche gjorde med Moralens genealogi det första försöket att skriva mänsklighetens historia som en neurosernas historia. Freuds sätt att knyta samman neuros och historia är genom en religionsteori, framförallt i två verk: Totem och tabu (1913) och Moses och monoteismen (1937). Där menar han att mänskligheten i sin helhet har gått igenom en period av sexualaggressiva konflikter, vilka framgångsrikt undertrycktes och följdes av en lång latensperiod innan de återuppstod som neuroser – det bortträngdas återkomst. Ontogenin rekapitulerar fylogenin: varje individ går igenom samma historia som släktet redan har gjort. Freud skriver att vi alla är fast i samma “arkaiska arv”, att “innehållet i det undermedvetna är kollektivt”. (Totem och tabu (1913) rymmer ännu mycklet av upplysningsivriga framstegsscheman. Animistiska synsätt lilställs med den infantila narcissismen medan vårt sekulära västerland självklart motsvaras av en vuxen, mogen individ.)

Varken psykoanalytiker eller historiker har klarat av att utveckla Freuds ansats till en neurosernas kulturhistoria. (Géza Róheim är det enda undantaget). Anledningen är att det varit svårt att formulera vilka kriter som skulle gälla för en “frisk” kultur, mot vilken neurossymptomen kan mätas. Brown förklarar det som sin avsikt att formulera just sådana hälsokriterier.

Religionen måste betraktas som både en neuros och ett kollektivt försök att medvetandegöra neurosen och därmed bota den. Mot slutet av sitt liv modifierade Freud sin tidigare hårda religionskritik. I stället satte han ett hopp till just sådana försök att bota neurosen “inifrån”.

Även fantasier rymmer en sanning – sanningen om de begär som de uttrycker. Psykoanalysen kan inte tränga undan religionen förrän den erkänner religionens sanningsinnehåll.

Psykoanalys som vetenskapen om syndafallet. Vetenskapen som vill förklara människans faustiska karaktär, inte bara förutsätta den.

Historikerna behöver psykoanalysen. Annars går det inte att besvara frågan: av alla djur, varför har just människan en historia? Varför förhåller hon sig till berättelser som sträcker sig över generationer? Uppenbarligen har människan ett säreget behov att bli till något annat än hon är. Detta begär är väsentligen omedvetet.

Vad vill människan utöver ekonomiskt välstånd och behärskandet av naturen? Vad finns bortom arbetssamhället? Marx går inte närmare in på detta, men Freud har sitt svar: bortom arbetssamhället finns kärleken. Arbetet är i slutändan alltid underordnat något, det kan inte i sig vara historiens drivkraft som historiematerialisterna menar, för arbetet sätts i rörelse av en djupare kraft. Denna kraft är Eros. (Här märks parallellen mellan Brown och Bataille, som Michael Richardson diskuterar närmare i sin Bataillebiografi.)

Det yttersta målet är att avskaffa det historiska medvetandet. Vägen dit går genom psykoanalytiskt medvetandegörande. Människan ska få lev, inte behöva vara upptagen med att göra historia.