K294: “Strategi för en liberal kosmopolit”

Strategi för en liberal kosmopolit” står som rubrik på en ledarartikel i den nationalekonomiska tidskriften Ekonomisk Debatt (3/2017), författad av docent Niclas Berggren. Texten är en intressant tidsspegel, inte bara för hur självklart den utgår från att nationalekonomi är något för en “elit” av “liberala kosmopoliter”.
Denna elit upplever sig nu under politisk attack av “populister”. Ekonomisk Debatt kommer dock fram till att det är bäst att köra på som vanligt utan att bry sig så mycket om vad populisterna ställer till med.

Här talar en nationalekonomisk ortodoxi utifrån en ovan försvarsposition. Det bidrar till att klä av argumenten, vilket gör artikeln till intressant läsning.

I kölvattnet av Brexit och Trump har man överallt diskuterat vem som är skyldig till populismen. En vanlig slutsats har blivit att “eliten” som under längre tid drivit en politik som skapat ett växande folkligt missnöje, som nu kanaliseras av populister.

Niclas Berggren går inte i polemik med “populisterna”. Deras tankar anses nog inte värdiga att ta upp. I stället polemiserar han mot dem som betraktar populismen som symptom på att “eliten” har fört en felaktig politik. Vänstern talar om ekonomisk rättvisa, högern talar om kulturell identitet. För någon som själv identifierar sig med eliten, framstår detta som två varianter på samma tema. Båda vill i vissa avseenden ge staten en starkare roll. Båda ifrågasätter delar av det dogmsystem som de ortodoxa nationalekonomerna svär trohet till.

Lösningen blir då, enligt detta synsätt, att ändra politisk inriktning. Det liberala projektet bör överges i betydande delar – inte för att det är önskvärt i sig utan för att förhindra en mer genomgripande triumf för antiliberala krafter. Det kan handla om att mer protektionism bör accepteras, att migrationen bör begränsas ytterligare, att nationen ska betonas som den självklara enheten för utformningen av politik, att skatter på höginkomsttagare och företag samt bidrag ska höjas, att subventioner till ekonomiskt nedgående regioner ska ges och att liberalismens ”tomrum” måste fyllas med stöd till en gemensam, gärna på religion grundad, kultur.

Raskt sammanför sedan Niclas Berggren dessa olika uppfattningar till en enda formel:

KP = U(EPO*) – U(EPOP), ty KP > KA.

Här kan nationalekonomerna dra en lättnadens suck – det politiska innehållet är åter ute ur bilden!

Vi återkommer snart till vad bokstäverna står för. Man behöver knappast känna till det för att konstatera att formeln är en väldigt inskränkt sammanfattning av samtidens politiska verklighet.

Det är såklart helt orimligt att reducera så långt som i formeln ovan. Det medger även Niclas Berggren. Faktum är att han har formulerat sin formel bara för att sedan kunna argumentera mot den. Motargumenten har mer karaktären av ett löst resonerande kring varför människor tycker och röstar som de gör. I vilket fall antyds att modellen borde göras mer dynamisk och ge plats för fler politiska externaliteter. Slutsats blir som följer:

Det är inte säkert att EPOA är den bästa vägen att gå för att undvika EPOP.
Det finns alltså enligt mitt sätt att se på saken goda skäl för den liberala kosmopolitiska ”eliten” att fortsätta förespråka den ekonomisk-politiska ordning som tros ge högst samhällsnytta.

En annan slutsats kan vara att den ortodoxa nationalekonomin inte är förmögen att backa. När dess modeller utsätts för kritik för att vara verklighetsfrånvända svarar aldrig nationalekonomerna med att gå tillbaka och tänka om vad själva kategorierna står för. Enda försvarsstrategin är att kasta in fler faktorer.

Niclas Berggren bygger upp hela sitt argument kring begreppet “ekonomisk-politisk ordning” (EPO), som han själv har hittat på. Begreppet lämnas helt oteoretiserat. Inte en fotnot om vad det betyder. Nationalekonomer vägrar ju i allmänhet att läsa sociologisk forskning. I detta fall liknar det verkligen en demonstrativ fnysning.
Det framgår tydligt att en “populistisk” EPO är en avvikelse från vad som då måste kallas för en “normal” EPO, medan resultaten av en anpassningspolitik skulle bli en “alternativ” EPO. Inte en antydan om de kvalitativa kriterierna för att skilja mellan dessa ordningar. Däremot får vi veta att varje EPO har två ekonomiska egenskaper, möjliga att kvantifiera: K som står för “kostnad” och U som “uttrycker något slags samhällsnytta”.

Samtidigt får vi en utmärkt uppfattning i hur nationalekonomin verkligen är nationalekonomi. Visserligen tar artikeln ställning för “globaliseringen”. Men analysen lämnar aldrig det nationella ramverket. Terrorism, geopolitik och internationella relationer hamnar utanför modellen. För att inte tala om klimatförändringar och naturresurser.

Vi vet vad en ortodox nationalekonom skulle svara på detta. Att det visst kan tänkas att man integrerar dessa externaliteter som faktorer i modellen. Eftersom fred och miljö har “något slags samhällsnytta” är det väl bara att sätta siffror på nyttan. Helt objektiva och opolitiska siffror, givetvis. Nationalekonomerna själva har visserligen bättre för sig än att förklara vad nytta är och hur det mäts. Men om bara någon annan vill leverera sådana siffror, så ska nog modellerna kunna bli ännu bättre på att peka ut den bästa politiken. Tills vidare är det bara att köra på.

Endast en kommentar ↓

#1 Flute on 12 July 2017 at 5:00 pm

Bullshit in => Bullshit out :-)

Kommentera