Min arbetsdag på universitetet inleddes igår på främmande fakultet, borta i Humanistvillan där det hölls en heldag om historieskrivning och temporalitet. Gick dit med en kollega för att lyssna på det inledande föredraget av den tyska litteraturvetaren Aleida Assman. Hon började med att prata om den gräns som skiljer nutid från förflutenhet. Historiker ägnar sig åt det förflutna, men det finns olika uppfattningar om hur lång tid som ska gå innan en händelse kan historiceras. Själv har jag dagligen tillfälle att fundera på saken nu när jag skriver en historik över företaget Spotify. Vad är det då som gör att jag är historiker och inte faller in i kretsen av sociologer, de som Assmann kallar “nuets profeter”, vars tidsliga ramverk utgår från synkronicitet?
Gränsen mellan förflutenhet och nutid är inte vad den varit, menar Assman. I så måtto kan faktiskt sägas att tiden är ur led. Jag har bläddrat lite i en av hennes senare böcker, Ist die Zeit aus den Fugen? Aufstieg und Fall des Zeitregimes der Moderne. Där skriver hon om “det modernas tidsregim”, som i stort sett är synonymt med Framsteget. Denna tidsregim bekräftade ständigt att dåtiden var någonting annat än nutiden. Vare sig vi vill det eller ej, lever vi nu i ett postmodernt tillstånd där det tycks omöjligt att upprätthålla täta skott. Nuet är impregnerat av förflutenhet, vilket signaleras av hur prefixet post- breder ut sig i alla sammanhang (nu senast post-truth). Hon citerar också den amerikanske sociologen John Torpey, som varnat för ett överflöd av förflutenhet:
When the future collapses, the past rushes in.
Vid sidan av Torpey finns två teoretiker som Assman ofta återkommer till François Hartog och Hans Ulrich Gumbrecht. Alla intresserar de sig på olika sätt för “konstruktionen av tidslighet”. Assman betonar att detta inte handlar om att dekonstruera tiden. Att man kan konstatera att något är konstruerat betyder inte att det måste förkastas. Däremot måste det kanske förbli en öppen fråga vilken tidslighet – vilket sätt att foga samman dåtid, nutid och framtid – som vi kan röra oss mot efter att den moderna tidsligheten kollapsat.
Assman slängde sig under föredraget med en mängd närliggande begrepp: tidshorisont, tidsregim, tidsligt ramverk, temporal struktur. Det förstnämnda används särskilt av den tyske historikern Jürgen Osterhammel, som Assman ständigt återkom till. Lite kul för mig, som just börjat läsa Osterhammels monumentalverk om 1800-talet. Jag hade faktiskt missat att Osterhammel tydligen har blivit Angela Merkels favorithistoriker, som på kanslerns 60-årsdag bjöds in att hålla ett historieteoretiskt tal inför de tusen festgästerna.
Mitt syfte med att läsa Osterhammel var från början inte historieteoretiskt. Tvärtom: jag ville bara dunka in lite mer händelsehistoria i skallen för att bli bättre på 1800-talet. Så här långt är jag dock inte så imponerad av det globalhistoriska löftet. Det blir väldigt många utläggningar om europeiska fenomen, som sedan följs av utläggningar om i vilken mån som motsvarande fenomen stod att finna i Kina och Japan.
Däremot uppskattar jag hur grundligt Osterhammel pläderar för vad man kan kalla för kronologisk relativism. De flesta människor som levde på 1800-talet hade ju ingen som helst uppfattning om “1800-talet”, så den historiker som i efterhand vill applicera en sådan ram gör bäst i att tänka igenom konsekvenserna.
Historiker jobbar alltid med periodisering (som skrev här för några dagar sedan). Assman talade om “historikers libidinösa förhållande till brytpunkter”. Hon parafraserade Carl Schmitt: “suverän är historikern som kan besluta över när det gamla slutar och det nya börjar”. Och hon hänvisade till den nederländske historikern Chris Lorenz som skrivit om “the act of breaking” som ju finns inneboende i all periodisering och därmed i all historieskrivning.
Denna handling går i sig att historicera. Betänk flertydigheten i ordet “period” som både kan syfta på en epok och på ett skiljetecken. Bibeln är som bekant “böckernas bok”, men inom varje bok var texten från början av typen scripta continua, helt utan skiljetecken. Uppdelningen i enskilda verser kom senare. På den kristna sidan härrör den från 1200-talet och Stephen Langton, ärkebiskop av Canterbury.
Möjligen relaterat: det latinska ordet sæculum ligger till grund för både “sekulär” och “sekel“. Här finner vi en fascinerande flerfald av betydelser. Det kan syfta på långa tidsrymder, på långsamt verkande förlopp som utspelar sig över mer än en generation. Det kan syfta på hur generationerna hakar in i varandra. Det kan också syfta på den jordiska världen, på det världsliga i motsats till det andliga eller kyrkliga. Om inte annat är detta en intressant bakgrund till det nu så populära ekonombegreppet “sekulär stagnation“.
På tal om ekonomi – där har vi en stor vit fläck hos Assman (men så befann vi ju oss, två ekonomihistoriker, på främmande fakultet). Jag hade verkligen uppskattat om hon hade tagit steget till att skärskåda konstruktionen av tidslighet bland ekonomer. Tänker på en annan tysk litteraturvetare som fått stor uppmärksamhet för sin smarta ekonomikritik, nämligen Joseph Vogl (som dock är mer av en poststrukturalist, medan jag uppfattar att Assman står stabilt i en hermeneutisk tradition). En annan tysk forskare som borde vara relevant i sammanhanget är sociologen Jens Beckert, aktuell med en bok om föreställda framtider där han bland annat tar hjälp av litteraturvetenskapliga teorier för att förstå kapitalismens tidsstruktur. Visserligen instämmer jag med de kritiker som finner att Beckert både upprepar sig och gravt överskattar hur omvälvande hans egna tankesätt skulle vara. Men om man vill förstå varför den “temporala strukturen” i vår framtid har förändrats, tror jag ändå det blir nödvändigt att vända sig till ekonomin och det faktum att postmoderniteten sammanfaller med en historiskt unik kreditexpansion, möjlig att tänka som en kapitalismens “framåtflykt“, kanske också som en kolonisering av utrymmen som tidigare kunde rymma utopier. När ekonomin flyr in i framtiden, sipprar förflutenheten in i nuet.
36 kommentarer ↓
Jag har läst ditt inlägg och blir fortfarande inte riktigt klok på vad som menas med detta. Hur menar du/aleida att det förflutna impregnerar nutiden? Och varför?
För mig får diskussionen om dubbelbetydelsen i engelskans “period” och svenskans “sekel” lite fläkten av “Tänk på att borduriska har samma ord för korruption och ljusstake”.
Låt mig påminna om bloggens innehållsförteckning som står längst upp till höger: “Copyriot är sedan 2004 en plats för ofärdiga tankar.”
Det här inlägget handlar inte om att jag sitter och tycker något. Inte heller om att jag försöker sammanfatta Assmans tänkande om historiografi på ett sammanhängande sätt. Den typen av texter skulle jag kunna skriva för en tidskrift. Bloggen är mer ett ställe för anteckningar som kan tillåtas vara fragmentariska, där lösa tankar kan få ligga och i enstaka fall gro till något. Jag hoppas att läsarna är med på det.
Vad menar då Aleida Assman med att nuet har blivit impregnerat av förflutenhet? Jag fattar det som en diagnos av det postmoderna tillståndet och hur det skiljer sig från den modernitet som (enligt henne) på ett mer konsekvent sätt upprätthöll gränsen mellan “nu” och “då”.
Det ligger nära till hands att dra paralleller till begrepp som “retromani” (Zygmunt Bauman) och “retromani” (Simon Reynolds). Bra, där fick jag in några länkar som jag missade när jag skrev inlägget.
Etymologi kan vara kul av rent kuriösa skäl. Det är förresten inget fel på kuriosa. Kul att ha något att prata med språkintresserade om.
Etymologi kan också vara bildande utan att för den skull bjuda på större förklaringsmodeller. För mig var det intressant att t.ex. inse bakgrunden till begreppet “sekulär” (så som det används när man talar om historiska trender). Därtill intressant att bli påmind om Bibelns redigeringshistoria, som inte är helt irrelevant om man vill tänka på frågor om historisk periodisering.
Detta var blogganteckningar som jag gjorde utifrån vad jag skrev i anteckningsboken under Assmans föreläsning. Jag uppfattade kanske inte exakt hur föreläsningen kom in på dessa saker, men jag har heller ingen ambition att återge det. Allt jag skriver på bloggen skriver jag i första hand för min egen skull, för att hålla kvar lösa tankar och se om de kan komma till användning längre fram.
Förlåt om jag lät tjurig i mitt svar, jag är tacksam för era kommentarer, det är (nästan) alltid givande med respons!
Etymologi kan ofta lära en något om hur de som först började använda ord tänkte kring det konceptet ordet skulle beteckna. Bara av den anledningen tycker jag ofta att det är intressant. Man kan också ofta en anledning till att olika kultursfärers förståelse av ett visst fenomen skiljer sig åt ifall man brukar “samma” ord med olika etymologiska bakgrund.
Hur relaterar invasionen av det förflutna i nuet med det hyper-nu som mycket av den postmoderna existensen befinner sig i? Kanske blandar jag abstraktionsnivåer nu, men jag tycker mig ana att det både i politiken och i nätvaron, t.ex., finns ett stort inslag av temporal “blindhet”. På Facebook finns bara nuet, eftersom allting korvstoppas in i samma homogeniserande flöde där ingen tid existerar (finns ju ingen arkivfunktion eller dylikt heller!) utom nuet. I politiken uteblir visionerna, men det finns också ett stort inslag av att man har en diskussionssfär som är starkt kopplad till nuet (på sätt och vis relaterat till hur kritikcykeln komprimerats genom bruket av t.ex. Twitter).
Blev lite osammanhängande där kanske, men jag är nyfiken på hur de två fenomenen kan hänga ihop…
Mattias: Inte alls osammanhängande utan jättebra fråga tycker jag. Slås av att jag själv betonade Facebooks nu-fixering i min text om “Nätets kontrarevolution”, 2013 tror jag det var.
En tanke kan vara att nätets flödestid aldrig låter nuet göra upp med det förflutna, det formuleras inga avgränsningar, vilket skulle göra att det lever vidare på ett spöklikt sätt? (Tänker på den “hauntologi” som både Derrida och Burial har praktiserat.)
Har ingen koll på den “hauntologi” du refererar till, men jag kan tänka mig att det du skriver om att det förflutna aldrig kan lämnas beror på att lämnandet förutsätter möjligheten att avgränsa tidsligheten till ett nu och då. I Facebook-nuet finns ju som sagt bara nuet och därmed kan ingenting bli till ett då, åtminstone inte ett genuint då.
Det känns ju igen också från den vanliga “dagsaktuella-ämnen-diskussionen”, där ingenting riktigt avhandlas “klart”, utan allting lever vidare på ett, som du sade, spöklikt sätt efter att man gått vidare till nästa ämne dagen efter.
Läste genom Torpeys artikel som länkades till i inlägget och den var intressant, men det var lite spännande att Torpey klarar av att skriva sin artikel utan att komma in på fascism. Likt vad du skriver själv är det potentiellt så att kapitalets acceleration de senaste 30 åren (eller något sånt) “koloniserat” de ytor som annars kunnat rymma en tro på framtiden. Fascism är ju dock, åtminstone enligt mig (och många andra), grundad på en utopi som hänvisar till ett mytiskt förflutenhet. Är din observation korrekt och Torpeys om den ökade närvaron av förflutenhet i nuet, så passar ju fascismen på sätt och vis in som handen i handsken i dagens nutid med sitt överflöd av förflutenhet.
Tycker det finns rum här för att hitta spår till vad som kan kallas fascismens materiella grund och hur framväxten av dagens populitisk-fascisitisk avarter vinner mark just för att de vänder folks blick bort från en framtid som mest verkar domineras av ytterligare kapitalackumulation.
P.S. Det är även lite konstigt att sambandet Assman – Torpey funkar så väl ihop, när Torpeys artikel i princip går ut på att krisitera den typ av akademiskt inriktning som Assman själv tillhör. Hon har ju t ex varit väldigt aktiv i att utveckla begreppsapparaten kring minne (se t ex hennes artikel “Re-framing memory”)
[…] Aleida Assman om historieskrivning och temporalitet […]
Kommentera