Om “austerity” och den ekonomiska politiken under Italiens tidiga fascism

Begreppet austerity är notoriskt svårt att översätta till svenska. Varken “åtstramningar”, “nedskärningar” eller “svångremspolitik” bär med sig dess moraliska tyngd – associationerna till dämpad stränghet, återhållsamhet och självbehärskning. Det kan noteras att tyskan har tagit in Austerität som låneord. Kanske borde vi följa dess exempel och tala om “austeritet” på svenska. Eller hitta en mer fantasifull variant som nederländarna har gjort med soberheidsbeleid som kommer av ordet för “nykterhet“.

För några år sedan utkom Mark Blyth med sin omtalade bok Austerity: the history of a dangerous idea. Där undersöker han bland annat hur olika länder, däribland Sverige och Tyskland, hanterade 1930-talets kris. Han skriver om hur austerity bidrog till massarbetslöshet och därmed till nazismens frammarsch i Tyskland. Det är en observation som gjorts av många, med tydlig bäring på vår tid. Däremot berör Blyth inte med ett ord det fascistiska Italien. Men ny forskning belyser hur orsakssambandet där var omvänt: det var inte austerity som fick folket att ropa efter fascism, utan den fascistiska regimen som drev igenom austerity.

Om detta skriver Clara Elisabetta Mattei i en ny artikel i den ansedda tidskriften The European Journal of the History of Economic Thought, “Austerity and repressive politics: Italian economists in the early years of the fascist government” (artikeln är inlåst men här finns en tidigare version).

Mattei gör två angelägna poänger: 1) Austerity är inte bara en ekonomisk politik, utan en hel rationalitet eller “sanningsregim” som omfattar både ekonomi, politik och inte minst moral. 2) Eftersom rötterna löper längre tillbaka i tiden, är det fel att sätta likhetstecken mellan austerity och “nyliberalism”, så som ofta görs.

I sin artikel uppehåller sig Mattei enbart vid den tidigaste perioden av Italiens fascistiska regim, 1922–25, åren av normalisering efter maktövertagandet, ibland omtalad som den “liberala” perioden, innan Mussolini försökte göra allvar av sina idéer om ett korporativt samhällssystem. Mattei har närstuderat vad som skrevs av Italiens fyra mest inflytelserika ekonomer vid denna tid: Alberto De Stefani, Maffeo Pantaleoni, Umberto Ricci och Luigi Einaudi. De första två var framstående fascister medan de andra två identifierade sig som liberaler. Men när det kom till austerity var de rörande överens.

Dessa ekonomer dyrkade ingalunda Il Duce. Men som många andra tyckare i 1920-talets Italien såg de Mussolini som den rätte mannen att med hårda nävar implementera den ekonomiska politik som tiden krävde. Gemensamt för de fyra ekonomerna var att de kunde kritisera Mussolini när hans ekonomiska politik rymde inslag av vad de såg som alltför frikostigt spenderande.

Omedelbart efter första världskriget följde “de två röda åren” i Italien, då arbetarklassen flyttade fram sina positioner. Staten införde åtta timmars arbetsdag och lönerna steg kraftigt. Fascisternas maktövertagande hösten 1922 satte bryskt punkt för dessa reformer. Mussolinis första tal inför parlamentet klargjorde att det överordnade målet nu skulle vara att balansera statsbudgeten. Den nya given stavades austerity (även om ordet inte fanns på italienska; Mussolini talade om “regime della lesina“).

Under perioden 1922–25 genomdrev fascistregimen en mycket omfattande austerity. Kvoten mellan direkt och indirekt beskattning minskade från 0,94 till 0,72 – med andra ord skedde en kraftig övergång från att beskatta inkomster till att beskatta konsumtion, vilket innebär en omfördelning från de fattiga till de rika. Offentliga utgifter minskades kraftigt, exempelvis avskedades 15 procent av de järnvägsanställda. Stora privatiseringar genomfördes. Sedan seklets början hade t.ex. telefoni och livförsäkringar varit statliga monopol, men under Mussolini såldes de ut till privata företag.

The close link between economic discipline and morality recurs throughout De Stefani‘s speeches. Terms like “severe finance”, “sacrifice” and “sacred” are constantly used. He spoke of the “moral balance of income and expenditures” /…/
Austerity rationality builds upon individual behaviour as its vore building block.

Clara Elisabetta Mattei resonerar kring vad som förenade de fyra ekonomerna: en teknokratisk elitism, grundad i synen på ekonomi som en exakt naturvetenskap, grundad i oföränderliga lagar. De uppfattade inte sina ekonomiska läror som politiska. Däremot såg de ett behov av repressiv politik för att få verkligheten att överensstämma med ekonomins sanning.

The upshot is truly repressive: abstract categories acquire ontological primacy over the life of individuals. This is why budget may become the main concern of austerity: the purpose is to adapt reality to fit the category of economic equilibrium in a competitive economy. The concrete needs and purposes of flesh-and-blood citizens are not a priority.

Däremot går Mattei i sin artikel inte alls in på vad som hände efter 1925, när Mussolini avsatte Alberto De Stefani som finansminister och sakta började bygget av stato corporativo. Från 1930, när den ekonomiska krisen spred sig över världen, blev den fascistiska retoriken öppet antiliberal. Hösten 1933 började började Mussolini ge uttryck för en ny analys: den ekonomiska krisen var inte bara en cyklisk kris utan en slutkris för hela det liberala och kapitalistiska systemet. Han delade in kapitalismen i tre historiska stadier, där första världskriget markerade övergången från ett “statiskt” till ett “dekadent” stadium. (Denna fas av den italienska fascismen har jag i viss mån berört i min forskning.)

I den italienska fascismen fanns uppenbarligen inte ett sätt att förstå förhållandet mellan ekonomi och politik. Snarare skedde en kovändning i samband med världskrisens utbrott. Allt detta är såklart värt att begrunda för oss som funderar på hur samspelet mellan nationalism, fascism, (ekonomisk) populism och austerity ser ut idag. Uppenbarligen finns stora luckor i Mark Blyths historieskrivning.

2 kommentarer ↓

#1 cess11 on 14 April 2017 at 5:01 pm

Kärv är det svenska ordet.

#2 Gentlemannatjuven on 12 July 2017 at 12:15 pm

[…] Den gängse vänsteranalysen av fenomenet med Sverigedemokraternas växande stöd i opinionen är att 20 procent av svenska folket har gått och blivit rasister. Jag tror att den analysen är felaktig. Självklart är det så att det finns riktiga rasister i SD:s led, men jag tror inte att det egentligen är det det handlar om. Jag tror istället att det handlar om en långt utdragen protest mot globaliseringens konsekvenser. […]

Kommentera