K292: Anteckningar från ett föredrag av Sveriges finansminister

Har suttit hela dagen på Halmstads stadsbibliotek. Framåt kvällen anlände, som av en händelse, Sveriges finansminister Magdalena Andersson. Jag bänkade mig bland åhörarna för att höra hennes föreläsning under rubriken “Sveriges ekonomi – när det blåser i EU och USA”.

Med tanke på rubriken var det påfallande hur frånvarande omvärlden var. Knappt något sades om hur den ekonomiska utvecklingen i EU och USA påverkar Sverige. Desto mer handlade om hur Sverige ska bli bäst i EU. Det verkar vara socialdemokraternas favorittävling: Europamästerskap.

Den internationella utblicken inskränkte sig i stort sett till att föredraget öppnades med en riktig slagdänga inom ekonomisk statistik: ni vet den där grafen av Branko Milanović som ska visa på globaliseringens vinnare och förlorare. “Elephant chart” kallas den ibland:


Magdalena Andersson har förstås rätt i att grafen riktar ljuset på hur arbetarklassen i OECD-länderna har släpat efter i den globala inkomstutvecklingen och att detta är en viktig bakgrund till högerpopulismens frammarsch.
Samtidigt är det en graf som är svår att översätta till kött och blod. Finansministern gjorde så gott hon kunde för att vara pedagogisk. Hon gav konkreta exempel på vad ökad inkomst kan betyda i praktiken för människor i Afrika: “Man kanske har fått en brunn så man slipper bära vatten så långt.” Det småkluriga är hur detta framsteg ska mätas i pengar. I vissa fall kanske människorna först har fått en inkomst i pengar, som de sedan har använt för att köpa borrning av en brunn.
Men i andra fall kanske staten har borrat den åt dem, eller så har de borrat den själva. Då måste Världsbanken räkna ut ett monetärt värde på den tjänst som brunnen levererar och addera detta värde i inkomststatistiken. Frågan blir då inte bara vilka “tjänster” utan pris som ska räknas in när man letar efter inkomstökningar, utan också vilka som eventuellt har försvunnit.

Låt säga att vattnet långsamt blir sämre, luften mer förorenad, klimatet mer oförutsägbart – så är det inte överallt, men på vissa håll. Bör då inte dessa försämringar, i konsekvensens namn, ges en imaginär prislapp som blir till en minuspost i inkomstutvecklingen för de berörda människorna? Ungefär som att den försämrade postgången hemma i Sverige i princip bör räknas som en typ av inflation, även om statistikmyndigheterna inte orkar bry sig.

Givetvis handlade inte denna sammankomst om att diskutera grundläggande frågor om ekonomins mätbarhet. Men dessa frågor finns ändå alltid under ytan och bubblade även här. En kvinna i publiken berättade om hur hennes högskoleutbildade dotter inte lyckas få något riktigt jobb utan bara en ändlös serie av praktikplatser. Dottern måste jobba 10–12 timmar om dagen och får bara ut 3000 kronor i månaden. “Är min dotter arbetslös eller inte?” frågade kvinnan.
Magdalena Andersson hade strax dessförinnan skrutit om hur Sverige har “den lägsta ungdomsarbetslösheten på 13 år”. Men hon kunde inte svara på om kvinnans dotter var arbetslös eller inte: “Det beror på vad hon svarar om SCB ringer”.
(Ja, så är det: “AKU är en individbaserad urvalsundersökning” där uppgifterna “hämtas in via telefonintervjuer”. Statistiken på ungdomsarbetslöshet bygger alltså på att människor kan nås via telefon. “Någon studie för att uppskatta det systematiska felet p.g.a. bortfall har inte gjorts på senare tid”, upplyser SCB.)

Socialdemokraterna har formulerat ett mål för arbetslösheten som inte är absolut utan relativt. Jag fick lust att fråga finansministern varför, men vågade inte begära ordet – delvis för att jag var osäker på vilken hybrid av halländska och stockholmska som skulle slinka ur min mun.
En absolut målsättning hade varit: Sveriges arbetslöshet ska ner till 5 %. Socialdemokraterna verkar till varje pris vilja undvika att nämna några procenttal. I stället upprepar de sin relativa målsättning: Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i Europa.
Enligt Eurostat finns det i dagsläget en lång rad länder som har lägre arbetslöshet än Sverige. Ska då Socialdemokraterna jubla om arbetslösheten i Tyskland och Tjeckien går upp? Då blir det ju lättare för Sverige att vinna Europamästerskapet. Men att på så vis följa en relativ målsättning är att överge all internationell solidaritet (och även all hänsyn till EU:s sammanhållning), till förmån för tanken på nationell konkurrens.

Kontentan av Magdalena Anderssons anförande var alltså att “när det blåser i EU och USA” blir det lättare för Sveriges ekonomi att vara bäst.

10 kommentarer ↓

#1 Anton on 1 March 2017 at 12:16 am

Undrar varför inte regeringen lyfter fram sysselsättningsmål istället för arbetslöshetsmål. Tanken borde slagit dem då det måttet borde få Sveriges arbetsmarknad att verka bättre.

http://www.ekonomifakta.se/Fakta/Arbetsmarknad/Sysselsattning/Sysselsattningsandel-i-olika-lander/

#2 rasmus on 1 March 2017 at 12:25 am

Anton: Jodå, regeringen lyfter nog fram det också, särskilt som det passar. Magdalena Andersson påpekade under föredraget att Sverige förra året “vann Europarekordet i sysselsättning”.
Huruvida detta berodde på att det går bra för Sverige, eller på att det går dåligt för Europa? Sånt spelar ingen roll så länge målsättningarna är relativa, så länge politik handlar om konkurrens mellan nationer.

#3 Gustav on 1 March 2017 at 12:46 pm

Är det inte lite märkligt av henne att använda brunnen som exempel? Milanovic uppskattar ju inkomstutveckling, inte välstånd per se (även om de två förstås är intimt förbundna). Vidare förs ju viktiga diskussioner i hans bok om på vilka sätt det är problematiskt att kolla på tillväxten i inkomst, där en ökning från 1 till 2 dollar om dagen förvisso är en ökning på 100 %, men där levnadsstandard och livsmöjligheter nog inte fördubblats. Om vi istället skulle kolla på vilka som i absoluta, köpkraftsjusterade tal, fått ta del av inkomstökningarna under “globaliseringen” blir kurvan mycket annorlunda. Om hon tagit del av hans forskning borde hon kunna föra en mer substantiell diskussion i frågan.

(Därmed, som du påpekar, är det inte sagt att kurvan Andersson visar är ointressant. Medelklassens tillväxt i länder som Kina och stagnationen hos västvärldens arbetarklass speglas mycket bra, och resultatet ligger i linje med annan forskning.)

Ang. problemet i att möta arbetslöshet finns det ju försök att täcka upp delar av problematiken du beskriver. ILO och EU samlar ju exempelvis in data för så kallad underemployment, alltså personer som har mindre arbete än vad de skulle vilja ha. Jag har inte läst något bra om det, men jag antar att den diskussionen går att koppla till vad som kommer upp i kommentaren ovan om sysselsättningsgrad. I alla fall för någon som kommer från dominerande nationalekonomin borde underemployment ses som ett stort problem eftersom att resurser i ekonomin står outnyttjade.

Slutligen ett lästips som knyter an lite till dina undersökningar om konstruktionen av ekonomiska mått: https://newleftreview.org/II/97/sanjay-reddy-rahul-lahoti-1-90-a-day-what-does-it-say

#4 rasmus on 1 March 2017 at 2:19 pm

Gustav: Intressant det du nämner om undersysselsättning. Frågan togs upp av minst två frågeställare i publiken igår. Lokala sossar som tyckte att regeringen gjorde för lite åt det utbredda problemet med undersysselsättning. Magdalena Anderssons respons var att erkänna problemet och särskilt peka ut sms-anställningar som “ett otyg”, men hon ansåg att regeringen inte kunde angripa problemet direkt, utan att lösningen låg i att få ner den aggregerade arbetslösheten. Jag uppfattade hennes analys som att det är arbetslösheten (och den fackliga organiseringen) som avgör balansen mellan köpare och säljare på arbetsmarknaden. Endast genom att få ner arbetslösheten kan arbetsköparna tvingas att ge de anställda trygga heltidsanställningar.

#5 Alaoglu on 1 March 2017 at 2:51 pm

Omvärlden frånvarande…och alla konsekvenser av bostadslånebubblans framtida sprickande?

jag var osäker på vilken hybrid av halländska och stockholmska som skulle slinka ur min mun

Du var orolig för att låta som Kalle Bildt?

#6 rasmus on 1 March 2017 at 3:26 pm

Alaoglu: Ja, bostadsbubblan var frånvarande. Ja, jag var orolig för att låta som ännu en Bildt.

#7 Klas on 3 March 2017 at 11:41 pm

Hur räknar man förändringen av en individs inkomst från att ingå i en självhushållande jordbruksfamilj till att bli ett monetärt subjekt i en informell tjänstesektor i storstaden? Alltså från att i princip ytterst sällan hanterat pengar till att tjäna pengar. Hur stor är den förändringen i dollar?

#8 rasmus on 5 March 2017 at 4:02 pm

Klas: precis, jag tror det är kärnfrågan – som har mer än ett svar.

#9 Christopher Kullenberg on 5 March 2017 at 6:21 pm

Läser dessa poster med stort intresse!

Men jag tänker kanske från ett annat håll. Är inte kapitalismen sammansatt precis av “värdemätare (1)” eller “value meters” (2) som gör det möjligt att omvandla en brunn till ett “ekonomi”?

Som du visat i tidigare poster är framförallt BNP-måttet ett sådant komposit, som inte beskriver en “Ekonomi” där ute, utan är sin egen definition, det mäter något som sedan blir till eftersom man agerar utefter detta mått.

Samma sak blir det då med arbetslöshetsstatistiken. När finansministern sade “Det beror på vad hon svarar om SCB ringer” så kunde hon inte vara mera på spiken. Arbetslösheten i Ekonomin (som vi i slutändan måste tro på som en slags sekulär religion (Polanyi) för att vi ska tro att den finns i absolut mening) är precis detta; vad SCB mäter den till att vara. Det finns ingen arbetslöshet utanför Ekonomin. Däremot finns det svält och vattenbrist osv., utanför ekonomin eftersom man i någon mening har dragit gränsen precis bortanför den. Vattenbristen kan bli en del av Ekonomin, givet att staten inkluderar den i budgetar, mäter den och använder olika indikatorer för att utvärdera sitt arbete att motarbeta den.

Hur vi skapar dessa värdemätare (value meters) ger både värdets kvalité och dess kvantitet.

(1) Vad Latour och Callon kallar “valorimeters” i denna artikel

(2) Ur An Inquiry into Modes of Existence, sid. 408.

#10 Mattias on 9 March 2017 at 6:51 pm

“Ungefär som att den försämrade postgången hemma i Sverige i princip bör räknas som en typ av inflation, även om statistikmyndigheterna inte orkar bry sig.”

Det är helt klart många försämringar som inte räknas med i inflationsberäkningen. Jag åker mycket tåg, och har gjort sedan tidigt 2000-tal. Det är nästan alltid en toalett som är avstängd. Man får gå från vagn till vagn och hittar man någon som funkar så är det jättelång kö. Jag hade inte den upplevelsen för 20 år sedan.

Kanske skulle man kunna säga att detta är subjektiva upplevelser för mig, men det står helt klart för mig att det snålas in på offentliga toaletter och att så att säga “helhetsupplevelsen” när man använder dem har blivit sämre. Trots det är jag övertygad om att det inte förs någon vettig statistik om det här och att det förs in i ekonomernas beräkningar.

Jag misstänker starkt att inflationen är som värst i de lägre samhällsskikten. För en person (uteliggare) som till stor del nästan bara interagerar med det formella ekonomiska system genom att köpa mat och betala avgiften för offentliga toaletter är nog inflationen mycket högre än nationalekonomerna säger. Prisökningen för att besöka en genomsnittlig offentlig toalett har ökat med flera tusen procent sedan 90-talet. En person som till största delen interagerar med den formella ekonomin genom att köpa och sälja hedgefonder har förmodligen en helt annan upplevelse när det gäller ökning av avgifter etc. Man borde verkligen börja prata om olika inflationsnivåer för olika samhällsgrupper.

Kommentera