K291: “Brottsligheten” är ingen sak

Fastnade för en passage i en bokrecension:

Vi har fått en situation där ingen kan enas om ens de simplaste faktapåståenden. Där det är en fråga om känslor huruvida brottsligheten ökat eller minskat. Där vänsterdebattörer hyllar tillväxtökningar till följd av asylinvandring, medan högerdebattörer yrvaket ömmar om välfärden. Allt för att ta några billiga poäng.
Som om någon höll räkningen.

Det är nog en slagkraftig beskrivning av svensk politik. Men också ett exempel på hur den febgriga debatten om faktaresistens paradoxalt nog kan leda till kunskapsteoretiskt förfall. För huruvida brottsligheten ökar eller minskar är inte ett simpelt fakta, som skribenten tycks hävda.

Sakpåståenden kan förvisso vara mer eller mindre simpla. Men för att det ska vara fråga om ett sakpåstående – ett sakligt påstående – måste det existera en sak. För att det ska beläggas en ökning eller minskning måste det finnas något som ökar eller minskar (samt ett givet tidsintervall).

Koldioxidhalten i jordens atmosfär har ökat under de senaste seklerna, det är ett sakligt faktapåstående. Däremot går det aldrig att göra sakliga faktapåståenden om “brottsligheten” (“kriminaliteten”), eftersom detta begrepp inte betecknar någon sak. Det betecknar en mängd olika saker (brott), varav vissa anses belagda och andra bara misstänkta, där några av sakerna tillmäts större vikt än de andra (straffsats). Därtill kommer att sakernas existens och vikt varierar över både tid och rum. Abort var exempelvis brottsligt för hundra år sedan, men är det inte i dagens Sverige, men räknas på vissa håll som ett av de grövsta brotten.

Det kan helt enkelt inte finnas ett sätt att sammanräkna alla dessa olika brott till kategorin “brottslighet”, på ett sätt som möjliggör jämförelser över tid eller mellan länder. Varje påstående om att brottsligheten ökar eller minskar, eller att den är större i en grupp än i en annan grupp, eller i ett visst land, rymmer ett mått av godtycke.

Jag tog en mer konkret titt på debatten om brottsstatistik i K207. Min slutsats då:

Det är inte fel att påstå att “brottsligheten minskar”.
Det är heller inte fel att påstå att “brottslighen ökar”.
Båda påståendena kan stämma på samma gång. Allt kokar ner till den godtyckliga innebörden av “brottsligheten”. Det finns mer än ett sätt att kvantifiera denna storhet.

Vad som här sagts om “brottsligheten” gäller även för sådant som “arbetslösheten” och “tillväxten”. Inte heller där finns det ett sätt att jämföra över längre tidsrymder eller mellan olika länder.

Vad som slår mig nu är hur begreppet “faktaresistens” har kommit att syfta på människors resistens mot fakta, men lika gärna skulle kunna betyda faktauppgifternas resistens mot att missbrukas. Människor har inte bara ett ansvar för att ta till sig fakta. De har även ett ansvar för att föra vidare fakta på ett sätt som inte framställer dem som “hårda” sakuppgifter när de egentligen är index eller bara rymmer ett stort inslag av gissningar. Att uttala sig sakligt när det inte finns någon sak är ibland lika illa som att ljuga.

Ännu inga kommentarer ↓

Ännu har ingen kommenterat.

Kommentera