K290: Varför ger inte den försämrade postgången avtryck i nationalräkenskaperna?

Idag utfrågades näringsminister Mikael Damberg i riksdagens näringsutskott angående det haveri som kallas Postnord. Det svensk-danska, statsägda företaget går inte bara med enorma förluster. Vad värre är, blir det allt mer sällsynt att de lyckas med sin uppgift: att förmedla post från punkt A till punkt B.

En bra bild av problemen tecknades i morse av Ekonomiekot i P1, som lät företrädare för Postnord komma till tals. I korthet förklarade de att digitaliseringen lett till minskade volymer av papperspost, särskilt i Danmark, där Postnord också svarat med höjda portopriser. Men i Sverige har vi Postförordningen (§ 9) som sätter ett tak. Portot får inte höjas “mer än förändringen i konsumentprisindex“.

Här finns ett rekursivt moment. För konsumentprisindex är ju ett mått på ett stort antal priser, inklusive portot. Portot utgör givetvis ingen jättestor del av KPI, men är heller inte försumbart. Och just portofrågan väcker intressanta frågor om svårigheterna att räkna på kvalitetsförändringar för att få fram ett mått på inflationen.

För vad Postnord säger är i stort sett att de hade velat höja portot, men eftersom detta inte är möjligt tvingas de sänka kvaliteten. Frågan som då väcks är hur SCB hanterar detta när de ska räkna fram KPI.

Nyligen väcktes en debatt om KPI när en finansanalytiker vid namn Peter Malmqvist skrev en debattartikel i DI, där han pekade på några skäl till att KPI är ett tämligen godtyckligt mått. Framför allt gällde det SCB:s försök att kompensera för kvalitetsförbättringar i teknikprodukter som telefoner och bilar. Varje ny funktion som introduceras räknas av statistikerna som en kvalitetsförbättring som i slutändan blir liktydig med en prisminskning.

Debattartikeln föranledde ett svar från SCB och därtill ett från Nordea. Dessa svar förde fram de vedertagna (och i sig rimliga) argumenten för att SCB justerar för “kvalitetsförändringar”. Det intressanta är glidningen från förändring till förbättring. Det är som att SCB i praktiken inte ser något skäl att kompensera för kvalitetsförsämringar – inte ens när de är drastiska och allmänt erkända, som i fallet Postnord.

Glidningen i texten är mycket enkel att påvisa med några snabba sökningar:

  • Textsträngen “ändr” ger sex träffar, alla i textens första tredjedel.
  • Textsträngen “bättr” ger fyra träffar, vilka alla återfinns i de återstående två tredjedelarna av texten.
  • Textsträngen “sämr” förekommer bara en gång – i en parentes, talande nog.

Hur mycket bättre (eller sämre) en produkt blivit omges såklart med ett hyfsat mått av osäkerhet. /…/
Vad gäller teknikutveckling är det inte så att SCB tolkar all ny funktionalitet som kvalitetsförbättringar utan att fundera över om tekniken används eller medför en ökad nytta. Med de metoder som används handlar det om att skatta huruvida det faktiskt tillfört nytta eller inte. Exempelvis innebär inte antalet HDMI-ingångar i en TV något som alltid bedöms tillföra någon större nytta, däremot bedömdes det som högre nytta när mobiltelefonen fick en kamera.

I det nämnda exemplet förefaller SCB:s tjänstemän ha gjort en rimlig bedömning. Men det är fortfarande en subjektiv bedömning, som får inflytande på en föregivet objektiv siffra på inflationen i Sverige. En siffra som, i sin tur, har avgörande inflytande på Riksbankens räntebeslut. Men alltså även sätter ramarna för hur högt Postnord får höja sitt porto.

Det är talande för exemplen i SCB:s debattartikel att den bara belyser skillnaden mellan ingen och någon kvalitetsförbättring över tid. Tanken på kvalitetsförsämringar verkar i det närmaste förträngd. Såvitt jag kunnat se i protokollen har KPI-nämnden aldrig någonsin diskuterat möjliga kvalitetsförsämringar vid sina sammanträden.

Men när Postnord själva säger att de vill höja priserna, men inte får, och därför tvingas sänka kvaliteten – då borde det enligt konstens alla regler inte finnas några ursäkter för SCB att inte inflatera portopriserna i prisstatistiken.

Ofta sägs det att digitaliseringen skapar ett deflationstryck i ekonomin, vilket onekligen stämmer i många fall. Men fallet Postnord visar möjligen att även det motsatta kan vara fallet i de branscher vars produktivitet hamnar på efterkälken i konkurrensen med digitala kommunikationer. Kanske är det kort sagt så att digitaliseringen skapar både deflation och inflation, vilket i ett allra första skede kommer till uttryck i ökade svårigheter att producera en “objektiv” ekonomisk statistik.

6 kommentarer ↓

#1 Magnus A on 22 February 2017 at 2:09 am

Måste Postnord även sänka portot om KPI går ner? Om inte, får de inte höja förrän KPI har blivit högre än var det var innan sänkningen? Har de som har designat det här ens tänkt på den möjligheten?

#2 rasmus on 22 February 2017 at 1:55 pm

Magnus A: Tror du sätter huvudet på spiken där. Som jag läser den aktuella paragrafen, har den skrivits utifrån premissen att vi alltid kommer ha inflation, aldrig deflation. Därför finns heller inget krav på sänkta portopriser bara för att konsumentpriserna i allmänhet sjunker.

#3 Kaffekanna on 22 February 2017 at 9:57 pm

Gillar detta tema liksom K287, fortsätt gärna!

#4 COPYRIOT | K292: Anteckningar från ett föredrag av Sveriges finansminister on 28 February 2017 at 8:54 pm

[…] K290: Varför ger inte den försämrade postgången avtryck i nationalräkenskaperna? […]

#5 COPYRIOT | Varför mäter vi ekonomin så som vi gör? on 17 April 2017 at 12:36 pm

[…] K290: Varför ger inte den försämrade postgången avtryck i nationalräkenskaperna? […]

#6 COPYRIOT | “Indexkritik och ekonomisk historia” on 4 May 2017 at 9:16 pm

[…] efter att alla sessionsförslag nu har lagts upp. Ämnet knyter an till de mätbarhetsfrågor som luftats en del här på bloggen på sistone, men med en tydligare inriktning mot […]

Kommentera