K289: Ekonomiekot om minusränta som finansiellt undantagstillstånd

Nu är det två år sedan Riksbanken införde minusränta (negativ reporänta) efter en tid med nollränta. Jag har flera gånger beskrivit det rådande läget lite dramatiskt som ett “finansiellt undantagstillstånd”, ett begrepp som nu plockats upp av Ekonomiekot i en pigg specialsatsning.

I en rad kortreportage försöker Ekonomiekot utröna vad minusräntan gör med pensionerna, sparandet, näringslivet, börsen med mera.

Jag intervjuades för att säga något om vad minusräntan gör med “samhällsandan” i lite vidare mening. Inslaget på drygt tio minuter tar avstamp i hur Spara och Slösa en gång skulle få barnen att “fostras in i räntesamhällets logik”. Åtminstone utifrån denna logik får man verkligen säga att vi lever i ett undantagstillstånd.

Det är ju ett experiment vi befinner oss i och ingen vet vart det leder. Nu sägs det ju att det ska vara mer eller mindre kortvarigt, att vi har haft det i två år och ska ha det i två år till eller så. Men det kan man ju verkligen inte veta, det kan ju vara så att vi hamnar i en situation där vi mer eller mindre permanent, i delar av världen, parkerar styrräntorna på negativt territorium. Och vad det får för effekter i det större sammanhanget, det vet vi inte exakt. Man kan ju såklart spekulera i olika konsekvenser. Den stora bilden finns där inte riktigt än.
Investerare lånar ut pengar till stater, och även till kommuner i Sverige, utifrån premissen att de ska få mindre pengar tillbaka och det är ändå en ganska märklig situation som får en att fundera lite på vad pengar är.
/…/
Minusräntan blir ju en signal som säger: placera inte pengarna på banken, utan ut och placera dem någon annanstans, på börsen, placera dem i en fastighet, var som helst men inte på ett bankkonto – det är den signalen som sänds. Så det ska tvinga fram ett risktagande. Så kopplingen mellan pengar och risk blir tydlig på ett annat sätt än den varit.

(Som ofta när jag medverkar i radio tycker jag att det känns givande att transkribera delar av vad jag själv sagt. Det är alltså poängen med detta inlägg. Om någon annan får utbyte av orden, eller ännu hellre vill kommentera dem, är det bara en bonus!)

Vår syn på risktagande förändras i en ekonomi styrd av en minusränta. Det är själva poängen: att uppmuntra risker. Pensionsfonder och andra investerare ska helst inte låta kapitalet vila i statsobligationer, utan idealiskt sett ska kapital pressas ut till de domäner där de kan “sätta hjulen i rullning”. Samtidigt är det en vedertagen sanning att låga räntor leder till högre grad av “felinvesteringar“, att de blåser upp “alla former av bubblor, det kan vara i fastigheter, det kan vara i aktier eller i någon speciell bransch”.

Mer och mer pengar söker sig mot mer och mer riskabla investeringar. Och ett sånt område, som representerar stor risk men också stora förhoppningar idag, det är olika slags nya teknikföretag, som ofta inte går med vinst utan går med stor förlust, men som ändå representerar en förhoppning om framtida monopolvinster. Så under den här tiden med låga eller negativa räntor så har ju värderingarna av många nya teknikföretag skjutit i höjden något otroligt. Och det här att man är beredd att investera i företag som gör stora förluster bara för att de kanske i framtiden kan göra vinst, på något oklart sätt, det tror jag är karakteristiskt för vårt finansiella undantagstillstånd som vi lever i idag.

Minusräntan var lösningen på förra finanskrisen – om man nu kan tala om “lösning” när räntan fortfarande är negativ. Hur ska centralbankerna då tackla nästa finanskris? Så här sammanfattar reportern vad jag antagligen uttryckte på ett lite osammanhängande sätt

Ett sätt vore s.k. helikopterpengar: att medborgarna helt sonika fick kontanter att spendera, bildligt talat utkastade över sig med helikopter.
Ett annat sätt vore att räntan sänktes ännu mycket lägre, kanske till tio procent minus – men då skulle man nog samtidigt behöva förbjuda kontanter, eftersom det höga priset på att ha pengar på banken skulle få folk att stoppa pengar i madrassen i stället, vilket i sin tur skulle kunna skapa en allvarlig finanskris, om bankerna dränerades på kapital. Samtidigt, med så låg minusränta skulle sannolikt alternativa betalningsmedel växa fram, resonerar Rasmus Fleischer.

Jag fortsätter:

Om vi skulle gå mot ett scenario där minusräntan blir det nya normala och kanske ännu lägre ner i det negativa området, då får man kanske räkna med att olika typer av informella pengar också breder ut sig. Att människor i högre grad betalar i förhand för att få olika slags poäng eller… För i ett samhälle med minusränta så vill man inte ha pengar. Man vill till varje pris bli av med pengarna. Man kan uttrycka det som att pengarna bränns i handen. Så hellre än att ha pengarna på banken skulle man då förköpa olika produkter.

Reportern frågar: Är det så att minusränta per definition visar att någonting är fel?

Det är väl en öppen fråga… Nej, minusräntan är väl snarare en respons på något som uppenbarligen är fel. Historiskt har ju många vid olika tillfällen sett det som att plusränta är någonting fel, man har sett räntan som roten till allt ont. Det gäller såklart i religiösa traditioner, både kristendom och islam och så vidare där ränta har varit förbjudet, och det gäller många andra rörelser som har velat se ett räntefritt samhälle som mål. De borde ju kanske jubla nu när vi har minusränta, fast riktigt så enkelt är det inte.