- Copyriot - https://copyriot.se -

Några minnesord om Mark Fisher (1968–2017)

Mark Fisher (K-punk) finns inte längre. Hans ständiga samtalspartner Simon Reynolds har samlat länkar till en lång rad vackra dödsrunor. Därtill har den norska kulturtidskriften Vagant genomfört en liten enkät där de bad om personliga reflektioner över vad Mark Fisher har betytt. Jag var en av de tillfrågade och här kommer mitt svar:

Jag blev uppmärksam på Mark Fisher under den globala finanskrisens utbrott 2007–2008. Vad som fångade mig var just det passionerade och mångfacetterade krismedvetande som präglade texterna på bloggen K-punk, särskilt de texter som kretsade kring musik. Efter hand insåg jag att denna passion i mycket kom ur att han brottades med den egna depressionen.

Burials album Untrue, som släpptes i slutet av 2007, placerade Fisher i ett samtidshistoriskt och djupt politiskt sammanhang, där nyckelordet var »hauntology«, ett begrepp lånat från Jacques Derrida. Det handlade om att sörja de framtider som gått förlorade, inte för att stanna i sorgen men för att historiens spegel tycks vara enda sättet att över huvud taget få en skymt av någonting radikalt annorlunda, i den historiska situation som Fisher snart skulle beteckna som »kapitalistisk realism«.

Som musikkritiker befann han sig i ständig dialog med Simon Reynolds och dennes analyser av brittisk dansmusik som ett »continuum«, men Fisher tenderade att gå ännu längre i de politiska slutsatserna. Just därför lyckades hans texter verkligen med att intensifiera upplevelsen av själva musiken. När jag dansar händer det att jag tänker hans tankar.

Enligt min uppfattning rymmer hans musikkritik en större politisk sprängkraft än exempelvis boken Capitalist Realism (2009) eller andra texter som tog direkt avstamp i politiska frågeställningar. Han var också delaktig i det filosofiska samtal som fördes mellan en handfull manliga brittiska bloggare kring begrepp som »objektorienterad ontologi« och »spekulativ realism«, ett samtal som med tiden gav intryck av ännu en akademisk herrklubb där män hjälptes åt att bygga en karriärplattform. Men Fisher framstod aldrig som en akademisk karriärist med sikte på att behärska en liten nisch. Kanske för att han skolats i det mytomspunna tankekollektivet CCRU, som var verksamt vid universitetet i Warwick under 1900-talets sista skälvande år. De kultiverade en egenartad tankestil, esoterisk och extatisk, som definitivt kom att prägla flera av oss som några år senare bildade Piratbyrån i Sverige. För egen del hade jag alltså en relation till Mark Fisher innan jag visste vem han var. Själv träffade jag honom bara en gång, när han besökte Stockholm år 2011. Mina tankar går till hans familj och de framtider han försökte möjliggöra.