Varför pengar är ett dåligt mått på global ojämlikhet

Nu uppmärksammas en rapport från Oxfam som konstaterar att världens åtta rikaste män äger lika mycket som halva jordens befolkning. Det är fjärde året i rad som organisationen lägger fram en sådan rapport i anslutning till elitmötet World Economic Forum. Den här gången är siffran – 8 personer! – chockerande nog ännu lägre än tidigare. Reaktionen är given: ta från de rikaste, ge till de fattiga!

Jag är helt för att ta från de rika och ge till de fattiga. Ändå är jag djupt misstänksam mot den här typen av siffror, vad de säger och vilka visioner de formar. Problemets kärna är att allt kretsar kring pengar. Den som reagerar på siffrorna, utan att fråga vad de mäter, bidrar till att befästa en fetischistisk förståelse av pengar. Och det är just den fetischismen som måste rivas ner för att någon verklig omfördelning av resurser ska kunna komma till stånd.

En sida av saken, som jag tidigare tagit upp i Glänta, handlar om vad för slags tillgångar som mäts. Det är ju inte så att planetens åtta rikaste män är några Joakim von Anka-typer som sitter på väldiga skattkistor fyllda med guldmynt. Det är inte ens fråga om pengar på bankkonton. Här handlar det om pengar som mått på finansiella tillgångar av alla möjliga slag. Det kan vara aktier eller fastigheter, patentportföljer eller konstverk, utsläppsrätter eller optioner på att i framtiden få köpa en råvara till ett visst pris, eller ännu mer invecklade derivat. De flesta av dessa tillgångar är i sig helt oanvändbara för en fattig bonde i Bangladesh.
För att det ska bli tal om att omfördela pengar måste tillgångarna först säljas på en marknad. Problemet är bara att tillgångarnas marknadspriser bygger på att det inte görs några storskaliga försök till global omfördelning. Om de åtta rikaste männens tillgångar plötsligt skulle säljas av, skulle marknaderna krascha. Inget ont i att marknaderna kraschar, tvärtom – men i ett sådant läge skulle den enda meningsfulla omfördelningen behöva ske utan pengarnas förmedling.
Därför vore det kanske också bättre att från början diskutera ojämlikhet i icke-monetära termer. För det handlar om så mycket. Det handlar om hälsa, om förbrukning av naturresurser, om möjligheter att forma sitt eget liv. Det handlar om makt. (Och visst, “makt” är inte något oproblematiskt begrepp, men en fördel är att nästan alla inser att makt inte låter sig mätas objektivt – till skillnad från pengar, vars själva syfte är att mäta saker.)

På delvis samma spår skrev riksdagsledamoten Ali Esbati (V):

Ännu viktigare än att frysa bilden här, är att tänka på vad en sådan skev förmögenhetsfördelning betyder över tid, i en dynamisk världsekonomi. Vad betyder det att vara superrik i en kapitalistisk ekonomi idag? Stor tillgång till varor och tjänster av olika slag, förstås. Och fastigheter, ofta. Det mesta av rikedomen är dock lagrad i form av ägande av produktionsmedel och av andras finansiella skulder. Det innebär alltså inte bara att man här och nu kontrollerar resurser, utan att rikedomen bygger på den genom systemet överenskomna makten att kontrollera resurser som ännu inte är skapade, utan rätten att äga dem i framtiden.
Det skeva ägandet av produktionsmedlen gör att orättvisorna inte bara har uppstått i någon fjärran förtid, utan uppstår nu, i arbetet, inte efteråt i samband med någon orättvis fördelning.

Även om vi skulle acceptera pengar som mått på makt eller på livschanser, så kvarstår enorma problem med den metod som Oxfam använder. Vad de har gjort är helt enkelt att kombinera två datakällor. Först har de tittat i den årliga “Global Wealth Databook” från banken Credit Suisse för att få fram en siffra på hur mycket som ägs mänsklighetens fattigaste hälft. Därefter har de gått till tidningen Forbes lista över världens rikaste individer och räknat uppifrån tills de kommit upp i samma summa.
Varför denna metod är skev har förklarats mycket tydligt av ekonomijournalisten Felix Salmon. “Rikedom” definieras, både av Credit Suisse och av Forbes, som ett netto: tillgångar minus skulder. För de individer som har större skulder än tillgångar kommer resultatet att bli negativt.

Paradoxen som uppstår med denna mätmetod är att många av världens “fattigaste” människor visar sig bo i västvärlden och ha det jämförelsevis bra. Jag skulle nog själv hamna i den kategorin. Jag har aldrig tagit några andra lån än studielånet, men min sexsiffriga skuld till CSN är sannolikt större än mina tillgångar. Om man nu inte väljer att räkna mitt “humankapital” som en tillgång. Eller mitt svenska medborgarskap, som ger mig tillgång till ett socialt skyddsnät. Men jag är ganska säker på att Credit Suisse inte sätter penningvärden på sådana tillgångar.

De flesta som tar del av Oxfams utspel tänker nog inte ens tanken på negativ rikedom, alltså skuld. De tänker att det finns ett fåtal som har väldigt många pengar och ett flertal som har väldigt få pengar. Inte att en stor del av västvärldens befolkning (särskilt i USA) har mindre än noll pengar, eller att en del i denna grupp definitivt hör till de som vi skulle kalla för rika.

Oxfam har nu i ett metoddokument besvarat en del av kritiken. Där medger de i princip att individers rikedom inte kan mätas så som de själva har gjort, men menar att det ändå blir rätt på en aggregerad nivå:

In the global wealth distribution, some people we may not think of as being poor show up among the very poorest, as they are in net debt. These people may be in debt but be income-rich, thanks to well-functioning credit markets (think of the indebted Harvard graduate). A number of such cases will exist. However, in terms of population, this group is insignificant at the aggregate global level.

Därtill medger Oxfam att det finns ett problem i att använda växelkurser för att räkna om alla penningvärden till dollar. För den som bor utanför USA har tillgångarnas dollarvärde en begränsad betydelse. Under fjolåret visade det sig till exempel att Storbritanniens samlade rikedomar föll med 1,5 biljoner dollar, inte för att britterna sammantaget blev fattigare utan för att pundet föll och dollarn steg. Växelkursens effekt blir troligen ännu större om man jämför ett rikt land med ett fattigt land, utan att ta hänsyn till att levnadsomkostnaderna i det fattiga landet troligen är mycket lägre. Ett alternativ till att använda växelkurser skulle vara att räkna med köpkraftsparitet (även om detta mått kommer med en helt egen uppsättning godtyckliga avgöranden, som i mycket löper parallellt med godtycket i prisindex).

Inget av detta är ägnat att bortförklara eller nedtona den extrema ojämlikhet som råder i världen. Man kan nog rentav vända på steken och säga att ojämlikheten underskattas när man försöker mäta den i pengar. Framför allt leder penningfetischen till att idéer om omfördelning blir fastlåsta i kapitalets kategorier. Som jag skrev i Glänta, apropå hur det brukar låta i svensk vänsterdebatt:

Efter att pengarna har fördelats ska de användas till att köpa saker. Själva premissen är alltså att naturresurserna och arbetskraften fortsätter att vara varor som är till salu på en marknad. Om det inte finns varor att köpa på marknaden, finns det ju ingen köpkraft i pengarna. Visionen om socialism förutsätter att kapitalismen består.

Vad är då alternativet? Själva tanken på ett alternativ till pengar är troligen feltänkt, eftersom det då fortfarande skulle handla om en “allmän ekvivalent”. Men det är hemskt spännande att tidskriften Subaltern i sitt senaste nummer har tagit upp Otto Neurath och naturalräkningen. Till detta historiska exempel ska vi nog snart återvända.

4 kommentarer ↓

#1 Robert Höglund on 18 January 2017 at 12:48 pm

Tack för ett tänkvärt inlägg. Vår (Oxfams) uträkning med 8 rikaste är en illustration för att visa hur ojämlikt förmögenheter är fördelade, framförallt att så många människor äger så lite. Den säger verkligen inte allt och är inte menat att vara ett mått att sätta mål utifrån. Våra förslag på åtgärder innefattar inte heller radikal omfördelning av förmögenheter, som du säger skulle det antagligen sänka värdet på de rikastes tillgångar rätt rejält.

/Robert Höglund
Kommunikationschef för Oxfam i Sverige

#2 Erik on 19 January 2017 at 12:59 am

Tack Rasmus, det är ofta tänkvärde inlägg här. Visst är det viktigt att förstå och kommunicera att värde (mätt i pengar) förändras över tid och perspektiv. Å andra sidan behöver inte omfördelning ske i dramatisk skala. Vårt progressiva skattesystem har redan viss omfördelnings effekt. Det är vanligt att omfördelning fokuserar på inkomst snarare än ägande. Det skulle vara intressant att se hur en skatt på stora tillgångar skulle påverka systemet. Ett problem är att det inte är transparent vem som äger vad och att tillgångar lätt kan flyttas.

#3 x on 19 January 2017 at 2:43 pm

“det är just den fetischismen som måste rivas ner för att någon verklig omfördelning av resurser ska kunna komma till stånd.”

“Om de åtta rikaste männens tillgångar plötsligt skulle säljas av, skulle marknaderna krascha. Inget ont i att marknaderna kraschar, tvärtom”

Går dessa två citat ihop? Tänker du att fetischismen måste rivas ner först eller kan den vara ett medel för att nå en nyttig krasch?

#4 COPYRIOT | K292: Anteckningar från ett föredrag av Sveriges finansminister on 28 February 2017 at 8:52 pm

[…] Varför pengar är ett dåligt mått på global ojämlikhet […]

Kommentera