K285: Zygmunt Bauman om retrotopia

Om en månad utkommer sociologen Zygmunt Bauman med boken Retrotopia, ur vilken ett utdrag har publicerats i senaste numret av Glänta. Bauman driver tesen att vår samtid präglas av en “’tillbaka till det förflutna’-vändning” på en rad olika nivåer. Tydligaste uttrycket torde vara nationalistiska och högerpopulistiska rörelser, kanske räknar han även islamismen hit – det vet jag inte, eftersom resonemanget i textutdraget rör sig på en ganska övergripande nivå.

Analysen som läggs fram är i grunden föga originell. De svepande slutsatserna känns också illa underbyggda. Allt bakåtblickande är nostalgi och all nostalgi klumpas samman som uttryck för samma förlust av framåtblickandet.

I den översatta texten lutar sig Bauman tungt mot en bok av slavisten Svetlana Boym, The future of nostalgia (2001). Där diagnosticerade hon vår tids “globala nostalgiepidemi” som uttryck för “en längtan efter kontinuitet i en fragmenterad värld”. Utan vidare anammar Bauman den medicinska metaforen. Men vad betyder det egentligen att likna nostalgin vid en epidemi? Sprids den genom smitta, från individ till individ? En sociolog bör vara mer varsam med sina begrepp än så.

Ändå gillar jag den finansiella metafor som Bauman samtidigt tar i bruk. Tidigare bokfördes framtiden som en tillgång och det förflutna som en skuld, men nu har det skett en omkastning. Nu är det förflutenheten – “en plats där det fortfarande var möjligt att träffa fria val och hysa förhoppningar” – som bokförs på tillgångssidan. (Fast jag blir inte klok på när denna omkastning skulle ha skett och jag skulle önska en analys av de paradoxer och motsättningar som ofrånkomligen måste följa under den tid då omkastningen pågår.)

Om man ska måla med den allra bredaste penslen så är det förvisso inte fel att konstatera ett skifte där blickarna vänts 180 grader på tidsaxeln: “efter att ha satt sitt hopp till den alltför-uppenbart-opålitliga framtiden har människor istället kommit att satsa på vaga minnesbilder av ett förflutet som uppskattas för sin förmenta stabilitet”.

“Det handlar framförallt om återupprättandet av den gemenskapsmodell som kännetecknade stamsamhället”, skriver Bauman. Verkligen? Om detta ska föreställa ett försök till analys av vår tids nationalism så är jag inte övertygad. Stamsamhället är per definition ett samhälle som inte är integrerat i en stat. Vår tids politiska nostalgi – inte bara till höger – orienterar sig i första hand mot ett mera nära förflutet, då nationalstaten i vissa avseenden var starkare, stabilare eller mer suverän. Men samtidigt rymmer nationalismen, särskilt i sin fascistiska version, ett framåtblickande moment. Och om vi ska tala IS, är jag alls inte övertygad om att de skulle drivas av nostalgi, alldeles oavsett att de byggt sin mytologi på det tidiga kalifatet. (Här tror jag faktiskt att det freudska begreppet dödsdrift har mer att ge än nostalgibegreppet.)

Nu har jag som sagt bara läst ett utdrag av den ännu outkomna boken, så det är möjligt att Bauman diskuterar dessa saker i andra kapitel. Men hans tendens att blanda ihop stam- och statsnostalgi, eller hans slängiga snack om en “nostalgisk epidemi”, inger mig inga stora förhoppningar.