“Indirekt expropriering” och äganderättens virtualisering

Li Eriksdotter Andersson skriver pedagogiskt om begreppet “indirekt expropriering” som spelar en central roll i de s.k. frihandelsavtalen CETA och TTIP. Själva begreppet “frihandel” är rätt lurigt eftersom det betydde någonting ganska annorlunda på 1800-talet jämfört med idag. Då handlade det om negativ frihet, alltså handelns frihet från tullar, men efter hand skedde en glidning i riktning mot positiv frihet för företagen att få tillträde till marknader.
Den senare formen av frihandel, som är aktuell idag, brukar t.ex. även betyda att staterna förbunder sig att upprätthålla en viss nivå av patentskydd och att slå ner på t.ex. fildelningstjänster. Eller att förnya kontrakt om att sälja vapen till Saudiarabien. Här finner vi också den rättsliga princip om “investeringsskydd” som nuförtiden brukar skrivas in i de s.k. frihandelsavtalen.

Konceptet började skrivas in i amerikanska frihandelsavtal under 1980-talet, och har sedan dess blivit en helt naturlig del av handelsjuridiken. Men vad innebär det rent konkret?
Begreppet expropriering – att någon (till exempel staten) beslagtar privat egendom utan ägarens medgivande – är nog många bekanta med. Indirekt expropriering däremot, är betydligt mer komplext. Det har i juridiska sammanhang definierats som: ”när staten påverkar användningen, nöjet eller fördelarna av en egendom, även när egendomen inte beslagtas och den juridiska statusen hos egendomen inte påverkas”.
Krångligt, men i praktiken tillämpbart i fall där staten genomför en lagändring, och denna lagändring sedan påverkar den vinst någon har räknat med att kunna håva in. Så när Tyskland bestämde sig för att påbörja avveckla sin kärnkraft, kunde Vattenfall åberopa ett liknande avtal och säga: det här är en indirekt expropriering av de pengar vi skulle tjäna på våra kärnkraftverk, och häpp! – stämma Tyskland på cirka 43 miljarder kronor.

Mitt intryck blir att dessa investeringsskydd kan förstås inom ramen för en mer övergripande finansialisering, där kapitalet i allt högre grad blir vad Marx kallade “fiktivt kapital“, alltså spekulativa anspråk på framtida värde.
Li Eriksdotter Andersson visar hur detta innebär en förändrad innebörd i själva begreppet äganderätt.

Plötsligt omfattar den [äganderätten] inte längre bara det man faktiskt äger, utan också de pengar man räknat med att tjäna. En vinst som ännu inte existerar.
Om man är en riskkapitalist eller ett företag, vill säga. För för oss andra, vi som inte täcks av investeringsskyddet, finns knappast sådana garantier. Hade du räknat med att arbeta på Alfa Laval i ytterligare några år, men tillhör en av de 100 anställda som nu tvingas sluta på grund av företagets vinstras? Skulle du vilja kräva ersättning för de planerade årslöner som uteblir? Well, lycka till med det.

5 kommentarer ↓

#1 Li on 6 December 2016 at 3:31 pm

Ja! Definitivt att tolka inom ramarna för finansialisering. Tycker också det är intressant att sätta in detta i Marx modell av hur vara-pengar-vara (V-P-V) förbyts i P – P. För inom ramarna för frihandelsavtalens logik är det inte ologiskt att tala om ännu ett steg, där ¬P – P (asså negationen av pengar blir pengar). Eftersom anspråket på framtida värde får sin legitimitet just i kraft av att man kan bevisa att det aldrig kommer uppfyllas, värdet från Vattenfalls tänkta kärnkraftsproduktion kommer aldrig existera :)))

#2 folkets vän on 6 December 2016 at 7:34 pm

Mycket intressant (både inlägget och Aftonbladet-artikeln)! Bra poänger som kommer fram. Jag har alltid stört mig på att vänstern och de som är kritiska till liknande handelsavtal så okritiskt tar till sig retoriken och själva problemformuleringen. Säger högern “frihandel är bra” svarar vänstern “vi är emot frihandel”. En vänster som tjatar om “nyliberalism” eller “marknadsfundamentalism” och som köpt idén om att staten skulle stå i motsats till detta missar ju poängen. Avtalen handlar om att öka statens makt, och staten är kapitalets verktyg, inte arbetarnas. Bör vi ens gå med på att kalla det för “frihandel”? Att inrätta nya domstolar för att upprätthålla en massa nya regler samt skapa en drös nya byråkrater, är vad dessa avtal i praktiken innebär. Gillar det du skriver om att det numer rör sig om positiva friheter. Det är ju, om inte annat, ett utmärkt argument att slå i skallen på “fri”handelsvurmande liberaler.

#3 m on 6 December 2016 at 8:40 pm

Folkets vän: givetvis ska det inte kallas frihandel. Tvärtom! Givet den retoriska positiva laddning som termen “frihandel” har så är det utmärkt läge att vända på det: TTIP etc minskar frihandeln, det är ofrihandelsavtal, detaljregleringsavtal, byråkratiavtal, storbolagsavtal, monopolavtal, etc. Dean Baker är en bra, tillgänglig källa att länka till här. Citatet nedan rör TPP och Baker har inifrånperspektiv på USA. Men många av argumenten kan överföras till svensk kontext.

http://www.huffingtonpost.com/dean-baker/the-slow-painful-death-of_b_13291948.html
“Instead, the main purpose of the TPP was to lock in place a business friendly structure of regulation. The deal was negotiated by a series of working groups that were dominated by representatives of major corporations. The regulatory structure was to be enforced by investor-state dispute settlement tribunals. This is an extra-judicial system that would be able to override U.S. laws with secret rulings that were not bound by precedent or subject to appeal. In addition, the TPP would strengthen and lengthen patent and copyrights and related protections. This is protectionism: It is 180 degrees at odds with free trade. These protections can raise the price of protected items, like prescription drugs, by a factor of ten or even a hundred. This is equivalent to tariffs of several thousand percent, with the same waste and incentives for corruption. Free traders oppose such protections, if they are honest.”

Synopsis till Bakers nya bok
http://www.nakedcapitalism.com/2016/10/dean-baker-rigged-how-globalization-and-the-rules-of-the-modern-economy-were-structured-to-make-the-rich-richer.html

#4 unni on 9 December 2016 at 10:53 pm

Aha, där ser man! För ett antal år sen låg jag i tvist med ett bokförlag som ansåg att de kunde dra av en förväntad försäljningsintäkt från min redan intjänade royalty. Det förväntade beloppet som förlaget ”räknat ut” gällde pocketutgåvan, som vi inte hade skrivit avtal om, och när det dessutom gått lång tid utan att förlaget hört av sig om vare sig det ena eller det andra blev jag kontaktad av ett annat förlag som ville ge ut pocketversionen. Det gick jag med på och meddelade det tidigare förlaget om den planerade pocketen. Med följden att min redan kraftigt försenade royaltyutbetalning reducerades med ett godtyckligt belopp som skulle täcka en tänkt framtida intäkt (som vi alltså inte avtalat om).
Författarförbundet bara kliade sig i huvet och fram tills nu har det varit mig en gåta hur man kan avkräva retroaktiv ersättning för en framtida försäljningsintäkt som man vet aldrig kommer att existera i den utmätta framtiden.
Men nu ser jag den negativa logiken.

#5 COPYRIOT | Kort historik över kreditkonsumtionen i Sverige, 1945–1985 on 29 December 2016 at 8:59 pm

[…] “Indirekt expropriering” och äganderättens virtualisering […]

Kommentera