Reklamkonflikter, VI: Allt handlar om att blunda

Förra hösten körde jag en kort bloggserie om “reklamkonflikter”:

1. Kampen mot tråket
2. Striden om annonsblockeringen
3. Vilken roll spelar reklamen på 2020 års internet?
4. Tar reklamen över allt mer av medievärlden, eller var reklamfinansiering en historisk parentes?
5. Juridiska åtgärder mot spridande av kunskap om hur man blockerar reklam i sin webbläsare

Nu tänkte jag försöka följa upp vad som hänt med striden kring den mjukvara som kan blockera reklam på webben. Det gör jag som vanligt genom att söka i några arkiv som inte är Google, öppna hundra flikar, gå igenom dem och anteckna grejer i en bloggpost.

Det hela visade sig inte vara så spännande, som “strid” betraktat. Däremot bjuder området på en del tragikomik.

Året började med nyheten att nyhetssajten Forbes likt vissa andra tagit strid mot annonsblockeringen, genom att blockera de besökare som blockerar annonser. Besökaren uppmanas att slå av Adblock och får som tack… malware! Det visade sig alltså att annonsutrymmet på Forbes bidrog till att sprida skadlig kod. Ett gott skäl att blockera annonserna och inte slå av blockeringen bara för att någon säger att man borde göra det.

As digital commentator Maciej Ceg?owski put it: “There’s an ad bubble. It’s gonna blow.” With margins shrinking and most net revenues going to Google, Yahoo or Facebook, website hosts and online publications are driven to either barge into their visitors’ attention space with adverts, or else sell information about their customers. Consumers are fighting back with ad-blockers, creating a tit-for-tat struggle, with content publishers denying access if they detect that an ad-blocker in use.

Annars har förvånansvärt många mediehus kört vidare på den “snälla” linjen där man vädjar till människors moral för att få dem att vitlista den aktuella sajten i sin annonsblockerare. Genom att acceptera annonser på en viss sajt, skulle man alltså stödja sajten. Och i detta finns en viss logik, precis som det finns en viss logik i all komik. Det är verkligen en komisk tanke att man skulle stödja något genom att titta på reklam, utan att ens behöva klicka på den.

Årets komikpriset tas nog av Goodblock som utmålar sig som ett etiskt alternativ bland annonsblockerarna. Goodblock uppges göra samma sak som Adblock o.dyl., fast med skillnaden att man en gång per dag får möjlighet att se en annons, en “high quality ad”. Genom den blotta handlingen att se denna annons uppges man “skänka pengar till välgörenhet”.

Jag vill inte ens veta vad som händer om man just då väljer att blunda…

Nu börjar det kännas som att reklamen är “ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller“. Så mycket mer passande att Ethan Zuckerman har beskrivit reklamfinansieringen som internets “syndafall”:

The fallen state of our Internet is a direct, if unintentional, consequence of choosing advertising as the default model to support online content and services.

Jag kan bara instämma. Men det är en genuint tragisk analys, som inte kan peka ut en enkel utväg. Ingen annonsblockering kommer att göra syndafallet ogjort. Vad vi i praktiken ser är tvärtom hur annonsblockeringen i sig tas över av en reklamekonomisk logik. Jag har svårt att se annonsblockering som en strategi för att uppnå något. Däremot är det nog en taktisk självklarhet för den som vill undvika skadlig kod, men mest av allt är det en sak som är genuint orimlig att fördöma.

Jag kommer aldrig att förstå dem som menar att det någonsin kan vara en plikt att låta sig exponeras för reklam, om man har möjlighet att blunda för den. För detta är faktiskt verbet som bäst av allt beskriver saken: att blunda.

Må vara att man sällan löser något problem genom att blunda. Men tanken på att lösa problem genom att förhindra andra från att blunda är så mycket mer absurd.

(Här sätter vi punkt för idag. Jag har hundra flikar kvar att gå igenom, men det får vänta till nästa inlägg i denna irreguljära men nu återupptagna bloggserie.)