K283: Om populism och teknokrati – och en intervju med Moishe Postone

Daniel Strand – som nästa vecka disputerar i idéhistoria – skriver i Dagens Arena: “De progressiva måste återta populismen“. Hans plädering för en vänsterpopulism à la Sanders/Syriza/Podemos övertygar inte mig, det ska väl sägas. Mer om det snart. Men artikeln gör skarpa observationer av den brännmärkning av populismen som under 2016 har tilltagit i intensitet hos “representanter för den politiska och mediala eliten”. Med hänvisning till Jacques Rancière beskriver Daniel Strand “en elitism där folket, i stället för att utgöra demokratins fundament, uppfattas som ett potentiellt hot”.

Populismens centrala princip handlar om folket mot eliten. Men motsatsen till populism är för den skull inte elitism. Elitism existerar i massor av former, inte minst bland nationalistiska högerpopulister som utfärdar löften om att det egna folket ska få känna sig som en elit i förhållande till de främmande. Man kan säga att nationalismen är en demokratiserad elitism, vilket inte betyder att den är demokratiserande. Nåväl.

Jag tänker mig att samtidens politiska läge känntecknas av en motsatsställning mellan populism och teknokrati. Det amerikanska presidentvalet var ett val mellan populisten Trump och teknokraten Clinton. Det föregicks av ett primärval mellan teknokraten Clinton och populisten Sanders. Samma sak i brittiska Labour. Samma sak med Brexit, obviously. Samma sak i spelet mellan Syriza och trojkan. Samma sak överallt.

Det är som att en permanent krisande kapitalism spottar ur sig motsatsparet populism och teknokrati, med en sådan kraft att det tränger motsatsen mellan höger och vänster åt sidan. Eller nåt i den stilen.

Mekanismen bakom detta berörs i en ny intervju med Moishe Postone, gjord av Agon Hamza och Frank Ruda för tidskriften Crisis & Critique. Jag skulle inte bli helt förvånad om tidskriftens svenska namn Kris och kritik kommer att översätta Postone-intervjun, som förresten med fördela kan läsas jämsides den intervju med Anselm Jappe som Kris och kritik översatte till sitt senaste nummre.

today, on a global level, the production of “superfluous populations” is an even bigger problem than exploitation. I am convinced that this kind of theoretical critique and its practical consequences are the only alternative to the rising tide of populism which restricts its critique to opposition to banks, speculation and the financial sphere, and which could result in a dangerous mix of left-wing and traditional right-wing opinion.

Anselm Jappe

If, withTrump’s racist and xenophobic explanation, it is the Mexicans and the Muslims etc., for the populist Left it is the banks and trade. If it were not for “them” we would have jobs in America. Well, jobs are not going to come back to America.The reasons have much more to do with the logic of capital, than they do with trade policies. But instead of thinking about how we are going to deal with a society where manufacturing jobs are disappearing, about what the responsibility of the government is in a new situation the populist Left avoids such questions. /…/ So we have elite technocrats on the one hand, and populist anger on the other.

Moishe Postone

Låt mig gå lite närmare in på intervjun med Moishe Postone, som verkligen är läsvärd. Intervjuarna låter inte resonemangen fastna på marxologisk nivå utan får Postone att prata lite mer tillämpat om hur han ser på kapitalismens tillstånd och framtid. Där på köpet tar de upp den franske filosofen Jean-Pierre Dupuy och hans “katastrofism”.

I centrum för resonemanget står frågan om hur det abstrakta förhåller sig till det konkreta.

Det som Marx kallar “fetischism” handlar just om hur det abstrakta ersätter det konkreta, i förhållanden mellan människor. Alla tre band av Kapitalet är, i Postones läsning, en studie av den moderna fetischismen, där människors interaktion förmedlas av det universella tvånget att tjäna pengar. Men kapitalismen är inte bara fetischism i denna snäva bemärkelse. Den konkreta världen ersätts inte av abstrakta storheter, utan förblir vid existens, samtidigt som det konkreta formas av det abstrakta. Som när en sysslar förvandlas till ett lönearbete, vilket betyder att arbetet följer instruktioner som utfärdas av någon som har att ta hänsyn till den produktivitetsnivå som marknaden kräver. Tillföljd av abstrakta tvång, ändras arbetets konkreta innehåll. Eller så görs det överflödigt med hjälp av nya maskiner. Arbetets avskaffande som kapitalets telos och yttersta gräns = kroppen utan organ (Deleuze/Guattari) = dödsdriften (Freud).

The fact that there is a limit to capital does not mean that capital collapses. Rather the limit is an asymptotic curve, you get closer and closer to an absolute limit but you never reach it.

Utan att gå så långt som till den freudska dödsdriften, framhäver Postone ändå den djupare innebörden av det marxska begreppsparet “levande arbete” (arbetskraft) och “dött arbete” (maskiner, byggnader, infrastruktur, kod). Han säger också att vägen till en friare värld inte går via ett upphöjande av det levande arbetet, utan snarare ska sökas i bruket av dött arbete.

Motsättningen mellan “levande” och “dött” arbete hör, likt motsättningen mellan det konkreta och det abstrakta, till kapitalismens inre dynamik. Därav dess ständiga tendens att åter reproducera sig på det politiska området. Vad är populismen om inte det levande arbetets bejakande av sådant som uppfattas som konkret och ursprungligt, i systematisk motsats till det abstrakta maskineri som uppfattas vara orkestrerat av en elit?

Privileging immanence over transcendence, multiplicity over unity, and concrete local engagements over abstract mediations is just simply taking one pole of the dichotomies constituted by capital. So, what we unfortunately are seeing all too often is a debate between globalizing intellectuals and economic elites who represent the abstract side, on the one hand, and reactionary and also Left populist activists who take the concrete side, on the other.

Postone med rätta för den romantiska antikapitalism som han menar “genereras av kapitalismen själv”. Däremot tycker jag att han är lite orättvis i sitt förkastande av anarkismen, som han förknippar just med den romantiska antikapitalism som okritiskt bejakar det lokala, partikulära, konkreta. Det känns som att han kanske mest talar om en viss subkulturell anarkism i Nordamerika.

Inom akademisk poststrukturalism och postmarxism gäller i regel att man bör hylla allt som på något vis kan klassas som “motstånd”. Mot detta vänder sig Postone, som påpekar att “motstånd” lika gärna kan vara av reaktionärt slag; begreppet saknar innehåll.
Detta hänger också samman med vad Postone säger om hur antisemitismen skiljer sig från rasism. “Antisemitismen handlar om vem som styr världen”, skriver Postone. “Ingen tror att syriska, afghanska eller afrikanska flyktingar styr världen.” Inte heller trodde någon i den amerikanska Södern att världen styrdes av de svarta. Den fruktan som i allmänhet artikuleras av rasismen handlar om att värna den egna livsstilen gentemot ett yttre hot som föreställs vara av konkret art. Antisemitismen vänder sig däremot mot en abstrakt makt, personifierad i någon form som direkt eller indirekt associeras till “judarna”. Just därför, vill jag tillägga, fungerar rasismen och antisemitismen som parhästar inom högerpopulismens ramar.

I think that the Holocaust should serve as a significant warning against all of the forms of utopia that reify the concrete and vilify the abstract – instead of seeing that both, the abstract and the concrete, as well as their separation are what makes up capital.That is the first point.The second is, that capital, (and this is based on my reading of Marx), is not simply an abstract vampire sitting on top of the concrete whereby one could simply get rid of it, like taking a headache pill. Within this imaginary, capital is considered extrinsic to the concrete, to production or labour. Capital, however, actually molds the concrete. It empties labour increasingly of its meaningfulness. At the same time it is an alienated form of human sociality, of human capacities. As such, it is generative of socially general forms of knowledge and power, even if it generates them historically in a form that oppresses the living. Yet, in many respects, precisely this becomes the source of future possibilities.

Vänsterns traditionella svar på en krisande kapitalism har varit att resa krav på full sysselsättning. “Det kommer inte längre att funka”, skriver Postone. Problemet är inte att det bara rör sig om reformer och inte om revolution, utan att den fulla sysselsättningens tid är förbi.

Ungefär detsamma säger Anselm Jappe i den ovan nämnda intervjun:

The workers’ movement, in its various currents, was mostly a struggle for a fairer redistribution of the basic categories that were no longer questioned: money and value, labor and the commodity. They were therefore essentially forms of immanent critique, linked to the ascending phase of capitalism, when there was still something to distribute. But from the very start, there was a major contradiction lurking inside the process of value-production: only living labor—labor in the act of its execution—creates value. Technology does not.

Postone räknas ofta till den “värdekritiska” skolan, men har till skillnad från de tyska värdekritikerna (Robert Kurz et.al.) inte formulerat någon uttalad sammanbrottsteori. I intervjun säger han lite om sin personliga motvilja mot att tala om katastrofer. Han tycks mena att detta tal lätt glider över i ett bejakande. Ändå är han mycket tydlig med att han ser ett samhälleligt sammanbrott som en möjlighet:

What we can have is an image of complete social collapse. Capitalism would not necessarily collapse economically, as a system of social mediation of wealth. But the society to which it gave rise would collapse.The result would be a form of social life that would either be Hobbesian — brutal nasty and short (think of Mad Max) — or it would be militarily controlled. We are on the verge of this sort of social collapse.

Detta tycks mig ligga helt i linje med det sammanbrottsscenario som skisserats av värdekritikerna kring Robert Kurz. Må vara att det enligt Postone inte behöver innebära kapitalismens sammanbrott som ekonomiskt system. Men jag uppfattar nog att den värdekritiska kristeorin strikt talat handlar om kapitalets sammanbrott, snarare än om kapitalismens. Kapitalet är självförmerande värde, en tom tillväxtprocess som lägger grunden för krediten och för staten. “All hittillsvarande historia är historien om fetischförhållanden”, skrev Robert Kurz i sin sista bok. Medan marxisterna uppfattat kapitalismen som klassherravälde, beskrev Kurz den som ett fetischförhållande där det trots all grotesk ojämlikhet inte finns något nämnvärt manöverutrymme ens för eliterna.

Då går det möjligen att tänka sig att kapitalismen består samtidigt som kapitalet faller samman. Och det blir inte så svårt att se varför de tidigare skedena i en sådan process kännetecknas av ett upprepningssyndrom i partipolitiken, där motsättningen mellan populism och teknokrati spelas upp med ständigt nya masker.

4 kommentarer ↓

#1 COPYRIOT | K284: Överflöd av kapital jämte en överflödig befolkning on 1 December 2016 at 6:12 pm

[…] ← K283: Om populism och teknokrati – och en intervju med Moishe Postone […]

#2 Arvid on 2 December 2016 at 1:50 am

Den här kommentaren har inte så mycket med det atuella inlägget att göra, utan är mer en tanke jag ville skriva ned. Jag funderar på om inriktningen bland dessa tänkare, med intensiva studie av det ekonomiska systemet och dess kriser, men med relativt lite sagt om medveten och organiserad klasskamp som en kraft att räkna med, kan förstås i relation till bristen på fri mobilisering bland arbetare i Asien. Jag gissar att västvärldens arbetarrörelse till stor del står maktlös inför ett mobilt kapital vars möjligheter att söka billigare arbetskraft i länder där arbetare förvägras möjligheten att organisera sig fritt bidrar till att hålla nere lönekostnaderna. En utveckling som väl fortgått rätt länge nu, och som jag gissar har bidragit till att minska förtroendet för den västerländska arbetarklassen i vissa samtida samhällsanalyser och samhällsbetraktelser. Jag gissar att om det funnits ett fritt kinesiskt LO så hade många av dagens marxistiskt inspirerade analyser sett annorlunda ut när det kommer till hur man ser på den globala arbetarklassens emancipatoriska potentialen.

#3 Eva on 3 December 2016 at 11:19 pm

Populisten och teknokraten är tydliga positioner som speglar olika behov. Att betona just dessa positioner framför förment politik är lockande i senare tidens val. Kanske, måste jag erkänna, för att jag inte är så förtjust i val.

Hela diskussionen om jobb och automatisering/kapitalism är enormt stor. Jag stöter på den i fora där politiska/ekonomiska diskussioner normalt inte förekommer. Folk från alla politiska håll verkar ta det på allvar och förvånansvärt många tar till sig att kapitalismen har svårt att lösa problemet.

“Medan marxisterna uppfattat kapitalismen som klassherravälde, beskrev Kurz den som ett fetischförhållande där det trots all grotesk ojämlikhet inte finns något nämnvärt manöverutrymme ens för eliterna.”

Är detta verkligen en korrekt beskrivning. Har svårt med källor men framgår det inte till och med i Kapitalet att borgarklassen är lika fångna i kapitalets logik som arbetarna? Är det inte bara, för att anknyta till ovan, i populistisk retorik som marxister personifierar kapitalet och överdriver individers betydelse. Tror jag har rantat om detta här tidigare men klassbegreppet är farligt i att det lätt glider från klass till individers klasstillhörighet. Klassherraväldet och arbetarklassens revolutionära potential handlar ju just om klassens herravälde och klassens revolutionära potential. Båda dessa kommer ju ur klassens roll som klass inte individers roll i klassen.

“Däremot tycker jag att han är lite orättvis i sitt förkastande av anarkismen, som han förknippar just med den romantiska antikapitalism som okritiskt bejakar det lokala, partikulära, konkreta. Det känns som att han kanske mest talar om en viss subkulturell anarkism i Nordamerika.”

Denna bild är vanlig även bland namnkunniga före detta anarkister i sverige. Har läst flera grejer i Brand med liknande syn. Den har väl tyvärr viss förankring i verkligheten rent statistiskt.

#4 rasmus on 5 December 2016 at 2:04 pm

Tack för en värdefull kommentar, Eva.

När jag skriver att “marxisterna uppfattat kapitalismen som klassherravälde”, är detta inte en beskrivning av Marx – vars position kanske inte heller var densamma när han skrev Manifestet som när han skrev Kapitalet. Som många har påpekat var ju “marxismen” en rörelse som grundades av Engels och fick fast form i andra internationalen. Vad värdekritiker som Kurz försöker göra är väl snarare att befria Marx ekonomikritik från den traditionella marxismen. Särskilt klargörande tycker jag det är hur Kurz ifrågasätter idén (som präglar Manifestet) att de härskande klasserna genom alla tider skulle ha drivits av en slags “vilja till utsugning”.

Kommentera