Pengar måste vara ojämlikt fördelade för att fungera som pengar

Glömde nämna att jag lagt upp min essä om pengar som jag skrev för Gläntas temanummer.

Det är som sagt en text i tio stycken som börjar på en rätt hög abstraktionsnivå med att diskutera själva definitionen av pengar, för att sedan dyka ner i några historiska och antropologiska ingångar. Essän utmynnar i en kritik av den vänster som föreställer sig att pengar är ett lämpligt medium för fördelning av resurser. Tesen som jag prövar är, lite tillspetsat, att pengar måste vara ojämlikt fördelade för att fungera som pengar. Varje försök att använda pengar till annat än abstrakt kapitaltillväxt riskerar att bidra till att pengarna förlorar sin köpkraft, när kapitalet tar sin tillflykt till en annan typ av pengar. Alltså är det lika bra att utgå från att en omfördelning av makt och resurser, om den ska bli varaktig, måste ske via andra medel än pengar.

Det hela är väldigt skissartat men kommer förhoppningsvis bilda utgångspunkt för mer utförliga undersökningar framöver. Läs och kommentera gärna: “Kan pengar fördelas?

(Dock lyckades jag inte få med de många fotnoter som finns i originaltexten. Kanske vill någon tipsa om ett smidigt sätt att konvertera dokument från ordbehandlingsformat (odf/docx) till html så att man får med fotnoter, utan att en massa överflödig skräpkod följer med på köpet. För detta vore jag tacksam!)

13 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 5 November 2016 at 9:04 pm

Mejla mig .docx-filen så kan jag trixa lite med pandoc. Det tar det mesta och ger snygg html ut, utan tramset som ordbehandlare lägger till.

#2 Gustav on 6 November 2016 at 3:06 pm

Den är intressant, din artikel! Kanske bygger den på en lite hård läsning av dem som ställer upp hypotetiska exempel om att beslagta monetära tillgångar; jag misstänker att poängen de vill åt är att belysa den ojämlika fördelningen av resurser och välstånd snarare än ett förslag på politisk åtgärd. Vidare brukar den typen av “argument” ta just resurser som exempel: inte bara likvida medel, utan också ägande genom aktier m.m. Men oavsett om de talar om en fördelning av ägande i bredare mening eller ej, är det förstås intressant (och det ligger i linje med din texts avslutning) att de då inte talar om hur dessa resurser ska användas. Den senare frågan tror jag är avgörande, inte minst om en radikal omfördelning i pengar ska vara möjlig.

Överlag är det ju en ganska vanlig föreställning att bara vi fördelar allting lika kommer samhället vara rättvist. Men det finns en hel del forskning som tyder på motsatsen. Exempelvis har det gjorts datasimuleringar där agenter börjar med exakt lika tillgångar och interagerar enligt ”rena” marknadslagar där de köper och säljer varor. Det intressanta är att det snabbt uppstår en ojämlikhet i resurser som ser ut ungefär som den gjorde i kapitalismens ursprung innan statliga interventioner, fackföreningar m.m. började påverka fördelningen av välstånd. Intuitivt är resultatet inte särskilt svårt att förstå; givet att kapitalackumulationen fortsätter efter en total utjämning kommer slumpen ge vissa aktörer ett något bättre utfall efter första omslaget, vilket ger dem en fördel inför nästa o.s.v. Illusionen om den slutgiltiga omfördelningen tar inte hänsyn till att kapitalismen är en process.

Poängen är inte så mycket att dessa experiment är en representativ modell av kapitalismen såsom den verkligen existerar. Men jag tycker att de är ett ganska pedagogiskt exempel på hur en mytologisk idé om en slutgiltig omfördelning skulle vara ett svar. Det problem varje socialistiskt projekt står inför är ju hur samhället ska organiseras, hur resurserna ska förvaltas.

Borde det inte också påpekas hur nära fördelningsmystiken ligger liberalismen? Där har ju ofta arvsrätten och att människor startar med olika privilegier utmålats som problematisk. Sådant utgör ett hinder för de rena marknadskrafterna. Vad marknadskrafter däremot gör för ojämlikheten blir principiellt mindre viktigt.

En fråga har jag dock, för jag tycker det är lite otydligt i texten. Det rör formuleringar som den här:

”Visst finns det exempel på hur vänsterinriktade regeringar har lyckats med att använda pengar som medium för en mer eller mindre radikal omfördelningspolitik.”

Spontant tycker jag att meningen är tvetydig i sitt sammanhang. Avser du här regeringar som försökt införa socialism? För i så fall har det ju nästan alltid involverat (mer eller mindre lyckade) försök att kontrollera ekonomins resurser och investeringar, antingen genom att helt enkelt ta över de av strategisk betydelse alternativt genom olika styrmedel rikta investeringar mot politisk önskvärde delar av ekonomin. Eller är det en utsaga om fördelningspolitik i stort? I så fall är jag skeptisk till om utsagan alls har bäring. Tvärtom verkar alla stora studier om ojämlikhet, t.ex. Picketty eller Milanovic, kunna påvisa att statliga transfereringar är ett väldigt effektivt sätt för att fördela tillgångar. Och dessa transfereringar sker i regel genom skatter, vilka ger staten tillgång till monetära medel som sedan sprids på ett mindre orättvist sätt än som varit fallet annars. Medan det verkar ytterst svårt att beskatta bort kapitalismen (radikala socialistiska projekt har haft svårt, om inte omöjligt, att bemöta investeringsstrejkande kapitalister) så är däremot pengar som medium för omfördelningspolitik effektivt och verksamt i alla OECD-länder (och många andra).

#3 avadeaux on 6 November 2016 at 11:23 pm

Med risk för att avfärdas som dryg datanörd: man bör förstås inte använda wysiwyg-ordbehandlare för att producera text i basversion. Använder man t.ex. ett markdown-liknande format kan man generera andra format vid behov. Själv jobbar jag i Emacs Org Mode, vars källkod är snygg nog att läsas i sig (rent textformat) och har ett brett spektrum av listor och tabeller med kalkylprogramsfunktioner etc., och som enkelt spottar ur sig pdf (via LaTeX) eller html, eller exporterar tabellerna till csv för att plockad in i Excel. För fin finish kan man oftast handeditera genererad html/LaTeX en smula.

#4 Erik on 7 November 2016 at 2:57 am

Intressant artikel! Liksom Gustav tycker jag att du avfärdar omfördelning av pengar genom att slå ihjäl en fågelskrämma. Du har helt rätt i att de bokföringsvärden som används vid beräkning av ojämlikhet inte står sig vid radikal omfördelning av resurser (tillexempel värdet på ”lyxprodukter” skulle sjunka eftersom ingen haft det överflöd av pengar som de kräver). Det innebär ju inte att det är omöjligt att genom till exempel skatter (eller krig – Piketty säger att dess kanske ofta sammanfaller) omfördela tillgångar. Piketty visar ju att ojämlikheten har varierat rätt kraftigt inom det kapitalistisk paradigment. Jag har funderat på varför vi inte sett din kritik av Piketty än – han är ett rimligare mål än fågelskrämmor.

Jag tycker att du sätter fingret på något potentiellt centralt genom denna mening ”Eftersom det inte finns någon garanti för de framtida valutakurserna finns spekulationen närvarande i varje sparkonto, i varje lån och i varje avtal som berör en kommande transaktion.” Piketty gör ju en poäng av att under långa perioder under det tidiga skedet han undersökt var värdet eller snarare avkastningen på tillgångar relativt stabilt. Det innebar att, även om det inte var någon egentlig skillnad mot nuvarande situation, den spekulation som nu smugit sig in i vardagsköp var mindre påtaglig. Vetskapen om att en vara troligen kommer att ha ett annat pris i framtiden har rimligen stor påverkan på vårt beteende (vid missväxt ändrades väl matpriserna även långt tillbaka i tiden, men det var svårt att skjuta upp matköpen tills maten blev billigare). Kan det vara så att vi i den moderna ekonomin funderar mer på hur andra uppfattar värdet på och hur andra kommer att agera i framtiden i relation till det vi funderar på att köpa.

Ta husköp som exempel. Du tar ett lån vars ränta bestäms av en lite grupp som baserar sina beslut på hur de uppfattar att andra beter sig på marknaden. Priset på huset påverkas kraftigt av räntan. Det framtida värdet påverkas därför av hur andra kommer att aggera och hur andra tror att andra kommer aggera, men hur andra kommer att agera beror ju på hur de tror att andra kommer att agera…

Problemet är väl att i ett pengalöst samhälle finns det fortfarande inte obegränsat med bostäder i Stockholm.

#5 x on 17 November 2016 at 11:12 pm

Gustav: “Överlag är det ju en ganska vanlig föreställning att bara vi fördelar allting lika kommer samhället vara rättvist.”

Vilka tror så menar du? Låter som en halmgubbe. Självklart kräver rättvisa över tid varaktiga institutionella förändringar och kontinuerlig omfördelning.

Rasmus: Vilken tankeväckande text du har skrivit, tack för det arbetet! Jag funderar över slutklämmen på Eriks kommentar (“Problemet är väl att i ett pengalöst samhälle finns det fortfarande inte obegränsat med bostäder i Stockholm.”) Bostäder och boende, det är största enskilda månatliga utgiftsposten för många. Risken att bli vräkt, bördan att behöva hoppa runt mellan 2:a-, 3:e-, … handsboende. Är det verkligen en järnlag att vi ska ha det så? Rent tekniskt utvecklas metoder för att bygga tätare, högre och på mindre yta, med mindre råvaror och mindre arbetstid. Tänk en politik som drev på i den riktningen. Borde diskussionen om ovillkorad basinkomst istället inrikta sig på ovillkorat basboende?

#6 Eva on 19 November 2016 at 10:17 pm

Tankefelet där pengar fungerar likadant på alla skalor dyker upp hela tiden. En aspekt som är lite förvirrande för mig är att det också blir svårt att uppskatta mänsklighetens rikedom i ett spekulativt pengafritt samhälle.

Det går inte att titta på mängden pengar och göra ett överslag för att se vilken konsumtion som är möjlig i ett egalitärt arbetsfritt samhälle. Eftersom pengarna inte ens i dagens system går att till fullo växla in i tex mat och husrum är tanken än mer meningslös i ett arbetsfritt tankeexperiment. Så kan vi “arbeta” mindre?

Kapitalismen fungerar ju också så att delar man ut pengar och lämnar systemet i övrigt orört höjs ju genast priserna tills att jämliketen är utraderad. Det är ju ägandet som är nyckeln. På så sätt finns ett enklare problem med basinkomst etc.

x: “Rent tekniskt utvecklas metoder för att bygga tätare, högre och på mindre yta, med mindre råvaror och mindre arbetstid. Tänk en politik som drev på i den riktningen.”

Var försiktig med vad du önskar. Dagens byggindustri är enormt standardiserad. Sovjet var rena drömmen av valfrihet och variation jämfört med dagens sverige. Miljonprogrammet har mer faktisk variation än dagens bostadsproduktion. Kosmetiskt varierar det men det är samma jävla dörrtillverkare, tätskikt, detaljer etc.

#7 x on 20 November 2016 at 7:56 pm

Eva: ytterligare billiggörande standardisering och reduktion av estetisk byggnationsvariation i effektivitetens namn är vad jag helt frankt önskar. Hellre en ful och likriktad förstahandslägenhet än hopp mellan estetiska flerhandslägenheter.

#8 Eva on 20 November 2016 at 10:43 pm

X: “Hellre en ful och likriktad förstahandslägenhet än hopp mellan estetiska flerhandslägenheter.”

Det har jag full förståelse för. Det jag menar är att problemet inte är tekniskt. Mer standardisering löser inte problemen. Bostäder byggs för att tjäna pengar inte för att någon skall bo. Kommunens markpriser är dessutom drivande.

Miljonprogrammet är idag omöjligt se tex. sista kapitlet i “13 myter om Bostadsfrågan” för ekonomiskt resonemang. Sen är den mark som nu finns i Stockholmsregionen mest slattar och svårbyggd mark. Det är därför den finns kvar.

#9 x on 21 November 2016 at 1:09 pm

Eva: jag håller med bara så långt som att problemet inte är enbart tekniskt, det är främst politiskt. Men en politik för ovillkorat basboende skulle även delvis handla om att driva på byggteknik för förenkling, standardisering och automatisering.

Mark finns om boende för alla prioriteras tillräckligt. Gärdet och djurgården kan rymma många skyskrapor. I de mest välbärgade villaområdena används mark oacceptabelt ineffektivt. Foga in höghus med många små, inkomstvillkorade och allmännyttiga lägenheter där med en diversitet av boende. Politiskt är det, milt sagt, en bit kvar innan vi är där. Men finns några starka skäl emot, egentligen?

#10 Eva on 21 November 2016 at 9:13 pm

OT risk men på sätt och vis handlar det om pengars begränsningar.

Den politik du hoppas på går tvärs emot dagen samhälle och ekonomi. Miljonprogrammet låg i linje med den tidens ekonomi och samhälle men var trots detta en enorm bedrift. Det är alltså väldigt mycket svårare att bygga ett miljonprogram idag än det var när det begav sig.

Angående skyskrapor så är de inte rationella eller effektiva. Gravitationen gör det dyrt och ineffektivt att bygga över 6-8 våningar. Skyskrapor finns till för sitt symbolvärde eller på platser med extrema markpriser. I Stockholm betalar byggherrar inte (enbart) för mark utan för hur mycket bostadsyta de bygger. Incitamenten för skyskrapor är därför låga. Såklart man kan bygga skyskrapor men de är ingen lösning och lämpar sig bäst för lyxvåningar.

Sedan handlar det också om varför man skulle acceptera sämre bostäder än sina föräldrar. För sämre blir det. Känns surt att ge bort mark och resurser så billigt och sno från framtiden på det viset.

Ditt resonemang kan te sig logiskt och många oavsett politisk hänvist ser det som rimligt. Men jag menar att det är en tankefigur som är rotad i många av samhällets berättelser men som inte går att applicera på stadsbyggnad (idag).

#11 x on 22 November 2016 at 12:59 am

Jag tar dig på orden att det är (med dagens byggteknik) kostnadsineffektivt att bygga över 6-8 våningar. Exemplet skyskrapor är ändå nyttigt för att se hur mycket som är möjligt, om politisk vilja och prioritering fanns. Men nåväl, tänk gärdet och djurgården fyllt med “bara” 7-våningshus. Ett stort tillskott av bostäder!

Jag tror inte standardiserat/likriktat byggande ger sammantaget sämre boende är förr. Särskilt inte om det minskar hopp mellan flerhandsboenden.

Det utopiska projekt jag skissat stöter självklart på motstånd politiskt och från ekonomiska intressen. Precis som basinkomst, avskaffande av pengar eller stora förändringar i ägande. Frågan är hur ovillkorat basboende står sig mot de alternativen.

#12 Eva on 23 November 2016 at 8:32 pm

Det jag vänder mig mot är att skissa en utopi där staden fortfarande produceras som en maskin för snäv arbete-reproduktion.

Miljonprogrammet var en bedrift men dess paternalistiska skapande av den perfekta arbetaren är en skugga som fortfarande hänger kvar. Jag tror det är en del av varför många ogillar områdena. Jämfört med dagens nybyggda kurerate miljöer är miljonprogrammet dock oprecist och fritt.

Har ingen enkel lösning men det sossiga formandet av staden och människan i kapitalets intressen tycker jag man ska akta sig för att propagera för trots att det är lite bättre än den samtida situationen.

#13 COPYRIOT | Varför pengar är ett dåligt mått på global ojämlikhet on 18 January 2017 at 9:43 am

[…] Pengar måste vara ojämlikt fördelade för att fungera som pengar […]

Kommentera