Riot.Strike.Riot V: Recension publicerad i Arena

Arbetarrörelsens historia är intimt förbunden med strejken som kampform. Att föra klasskampen in i själva varuproduktionen, kapitalismens hjärta. Denna väg har emellertid aldrig varit öppen för alla. Endast den som har en arbetsplats kan ta kampen där. Strejkvapnet har också varit som mest effektivt under de tider då arbetslösheten varit låg och tillväxten hög, alltså när det funnits en växande kaka att omfördela. Denna kapitalets guldålder tycks nu vara förbi.

Sedan ungefär fyrtio år har västvärldens kapitalism i stället präglats av en allt skakigare tillväxt, avindustrialisering, finanskriser, arbetslöshet och osäkrare anställningar. Följaktligen har också de stora strejkerna blivit alltmer sällsynta.

Vår tids konflikter tenderar att ta sig andra former; de utspelar sig på gator och torg snarare än på arbetsplatserna. Såtillvida påminner ”den nya upprorsepoken” mer om brödkravallernas tid i kapitalismens ungdom, före det industriella genombrottet.

Vad som skett i spåren av den senaste finanskrisen – från Tahrir till Ferguson – är uttryck för en historisk situation där allt fler människor blir ekonomiskt överflödiga. Så går det att sammanfatta den tes som Joshua Clover, kalifornisk poet och aktivist, för fram i Riot.Strike.Riot.

Inte bara lagstiftare utan även forskare och journalister har överlag tenderat att definiera upploppet som ett plötsligt utbrott av våld, ett avbrott i en vardag som antas vara fredlig. Mot detta vänder sig Clover: upploppet förtjänar att teoretiseras i sin egen rätt. Med dialektisk snits tar han spjärn mot de analyser som vill reducera gatuprotester till antingen ren politik eller ren ekonomi.

Människor går inte ut på gatan för att de förenas av någon storslagen ”idé” om en bättre värld, vilket somliga politiska filosofer gärna föreställer sig. Men det är heller inte rimligt att, som i vissa nationalekonomers modeller, tolka kravaller som en ren spasm, vanligen som resultatet av stigande matpriser. Båda synsätten rymmer visserligen ett korn av sanning, enligt Clover, men för att förstå
den globala upprorsvågen gäller det att anlägga ett långt historiskt perspektiv, influerat av 2000-talets nya läsningar av Karl Marx.

Kapitalismens utvecklingsbana kan på enklaste vis tänkas i tre faser, lite som formeln för ett klassiskt drama: början, mitt och slut. Tyngdpunkten har förskjutits först från handels- till industrikapital, därefter från industri- till finanskapital. Strejken var som viktigast när industrikapitalismen var som mest dynamisk, alltså från det tidiga 1800-talet fram till den ”långa kris” vars inträde ofta förknippas med årtalet 1973. Sedan dess tenderar kapitalet att fly bort från varuproduktionen och in i det som Marx kallade för cirkulationssfären. Allt fler människor blir överflödiga, ur kapitalets perspektiv. De hänvisas till att leva ”lönlösa liv”, för att låna ett uttryck från det Malmöbaserade kollektivet Motarbetaren. Clover avvisar de gammelmarxistiska idéerna om ”den arbetande klassen” som historiens subjekt. I stället talar han om proletariatet som en klass ”utan reserver” – inklusive de som fallit ner i den informella ekonomins misär, en population som tenderar att bli rasifierad och betraktas som ett polisiärt problem. Till skillnad från 1700-talets brödkravaller, tenderar vår tids upplopp att utbryta ”inte vid kornboden utan vid polisstationen”.

Riot.Strike.Riot är både elegant och provokativt skriven. Det är uppfriskande hur författaren undviker slitna begrepp som ”motstånd” och ”aktivism”. Resonemanget rymmer samtidigt stora luckor. Framför allt saknar jag en ansats att tänka upploppens mörka sida: alla de fall där gatuprotester kanaliserats in i rasistiska och sexistiska lynchmobbar. Årtalet 1992 är förvisso kravallhistoriskt signifikant, men inte bara för Los Angeles utan även för Rostock där folkmassor attackerade flyktingboenden med brandbomber. Det är störande att Clover ingenstans nämner ordet ”pogrom”, liksom att genusperspektivet i stort sett saknas. Samtidsanalysen är fast fixerad vid USA – vad skulle hända om man förde in frågan om fotbollshuliganernas politiska betydelse i länder som Ryssland eller Egypten? De historiska resonemangen i Riot.Strike.Riot förtjänar att användas som språngbräda till en ännu bredare analys av samtidens gatukonflikter.

Bokrecensionen publicerades i tidskriften Arena 4/2016

7 kommentarer ↓

#1 JN on 30 September 2016 at 9:44 pm

Rätt tunt om LA-kravallerna tas upp utan att belysa aspekterna av rashat. Upploppsmakarna attackerade gärna butiker som ägdes av östasiater, ett mönster som påminner lite om hatet mot lokala judar på 1800-talet, affärsidkare som fick agera slagpåse för ilskan mot systemet i stort.

#2 folkets vän on 1 October 2016 at 2:55 pm

Jag tycker fokuset på väst blir lite märkligt då det strejkas som aldrig förr i Indien och Kina. Kanske håller vi bara på att bli en perifer avkrok av världen? Som historisk översikt är det väl en bra bok, men kanske bör vi främst studera andra platser av världen för att begripa själva kapitalismen bättre? Håller med dig om att det nog behövs en bredare analys.
Intressant bok överlag dock. Särskilt i slutet då han pratar om det dubbla upploppet, student- och förortsupplopp. Där hade faktiskt en diskussion kring Guy Standings idéer om nya klassformationer kunnat bli intressant, synd att han missade det.

#3 MN on 1 October 2016 at 5:29 pm

Intressant. Några reflexioner (utan att ha läst boken alltså):
Arbetslösheten har ökat och anställningarna blivit osäkrare. Men en stor fackligt ledd strejk kan fortfarande lamslå stora delar av samhället, och man kan (än så länge) inte bli avskedad för att man strejkat. Om det nu stämmer att det strejkas som aldrig förr i Indien och Kina, där jag gissar att anställningstryggheten är betydligt sämre än i Väst. Kan det relativt lilla antalet strejker i Västvärlden snarare bero på att folk med ett jobb har det ganska bra här?
(Det kanske är en förskräcklig högerkommentar, men jag formulerar den som en fråga inte ett påstående).
Upplopp är då de arbetslösas uttryck (eller i vissa fall uttryck för annat missnöje, kanske rasistiskt, kanske reaktion mot polisvåld, kanske antikapitalistiskt o.s.v o.s.v.)
Det här kanske är cirkelargument. Spontant tycker jag att motsatsparet strejk – upplopp inte känns övertygande.

#4 Joshua Clover on 2 October 2016 at 11:10 am

Hi Rasmus, could you send a pdf of the Arena review when it is published? I am very grateful for your thoughts — hope we can have a drink next time I visit. Or if you come to San Francisco?

#5 rasmus on 2 October 2016 at 1:55 pm

Joshua Clover: Sure, will do that. And hope to see you again here or there!

#6 Puck on 2 October 2016 at 6:24 pm

Med reservation för att situationen ser annorlunda ut i Indien (tänker på senaste tidens storstrejk), så tror jag inte att bilden förändras som helhet om Kina blir del av berättelsen. Kinesiska “strejker” (som mycket riktigt är på uppgång) kan nog bäst beskrivas som upplopp organiserade utifrån en särskild lokalitet – fabriken. Dessa upplopp sker utan formell organisering (i konflikt med det partikontrollerade facket) via lokala eller virtuella nätverk inom en isolerad del av den kinesiska arbetarklassen: migrantarbetarna. Eftersom varken stat eller fack respekterar strejkrätten handlar det inte om att sätta press på arbetsköpare genom att undanhålla arbetskraft, men snarare om att iscensätta ett potentiellt hot mot lokalsamhällets stabilitet, ofta genom demonstrationer. På så sätt lyckas arbetare, där de är framgångsrika, att skapa en konflikt mellan fabriksledning och politisk ledning som i bästa fall kan leda till eftergifter. Dessa strejker liknar därför mer de parallella upplopp som äger rum på den kinesiska landsorten (till vilken dessa migrantarbetare har en personlig anknytning) än 1900-talets strejker. Fler strejker bland kinesiska industriarbetare kan inte heller ses som ett uttryck för ökad arbetstrygghet då industrisektorns del av tillväxten minskar samtidigt som konkurrensen från låglöneländer i t.ex. Sydostasien ökar. Om Wallersteins uppdelning har någon relevans i fallet Kina är det i samband med den ökade konkurrensen från amerikanska satsningar på robotiserad produktion – den slutgiltiga periferin.

#7 Eva on 9 October 2016 at 10:37 am

Ett litet sidospår som jag har funderat en del på är hur definitionen av proletariatet kan tänkas styra analysen. Den vida definitionen som Clover verkar använda är kanske den vanligaste och den jag själv brukar använda. Tittar man på de frågor boken handlar om kanske en smalare definition är ett bättre verktyg.

Tex. den som Monsieur Dupont använder sig av i “Nihilst Communism” (titeln kanske låter lite insurrektionell men boken är motsatsen). De menar att proletariatet bör begränsas till endast de som arbetar i kritiska sektorer av produktionen och cirkulationen. De vars strejker faktiskt kan få ner kapitalismen på knä.

Enligt deras definiton tillhör man bara proletariatet när man arbetar i dessa sektorer. Inte när man är arbetslös, sjukskriven, student eller ledig. Jag tror det sättet att tänka har vissa fördelar trors dess ytliga likheter med Weber klasserna. För det första blir klasstillhörigheten mindre essensiell och mindre individuell, även de bästa brukar falla ner i abstraktionsnivå när man pratar klass det är med det vida och stabila klassbegreppet svårt att inte göra detta. För det andra belyser det något om upplopp och strejk samt arbetarrörelsens svaghet i vår tid.

Då kanske upploppen inte framstår som arbetarklassens “verktyg”. Vems är det då?

Måste dra så hann inte skriva färdigt!

Kommentera