Hoppas fortfarande hinna läsa ut Riot.Strike.Riot innan kvällen då bokens författare Joshua Clover ska gästa Cyklopens biblioteksbar. Först bara ett kort inlägg om vad jag (hittills) saknar i boken under min läsning.
Vad boken erbjuder är en mycket väl argumenterad tes om hur upploppet sedan 1970-talet har kommit att ersätta strejken som dominerande form för social konfrontation; en tes som även sammanfattats bra av Viola Bao i SvD.
Upploppen kan ses i ljuset av arbetarrörelsernas försvagning, strejkens försvinnande och snabbt växande klasskillnader. Enligt Clover kan de förstås som ett svar på de omstruktureringar i ekonomin som skapat de ”överflödiga människor” som i USA och stora delar av Europa framför allt är rasifierade.
Vad jag framför allt saknar hos Clover är en ansats till att förstå de upplopp som inte är rasifierade utan rent ut sagt rasistiska. Jag tror inte att ord som “pogrom” eller “lynchmobb” förekommer i boken. Det är självklart att författaren förlänar en viktig roll åt kravallerna i Los Angeles år 1992, men jag skulle vara mycket nyfiken på att höra något om samma års rasistkravaller i Rostock. Eller något om den politiska roll som fotbollshuliganer numera spelar i länder som Ryssland eller Egypten.
Det finns säkert goda skäl att utesluta det som kan kallas “reaktionära upplopp” från analysen, men jag blir nyfiken på dessa skäl. För även dessa yttringar har ju tydliga kopplingar till kapitalismens historiska dynamik och produktionen av en överflödig befolkning. Samtidigt pekar de mot en ytterligare aspekt som det är väldigt tyst om i Riot.Strike.Riot, nämligen upploppets koppling till maskulinitet. Att ropa på genusperspektiv känns lite som att sparka in öppna dörrar, men kanske är det just ett sådant perspektiv som skulle kunna hjälpa Clover att tydligare motivera bokens tysta avgränsning mellan upplopp och pogrom.
Ännu inga kommentarer ↓
Ännu har ingen kommenterat.
Kommentera