Joshua Clover åker nu runt i Europa för att prata om sin nya bok Riot.Strike.Riot. Efter att på tisdag (2/8) ha besökt folkbiblioteket på Grünerløkka i Oslo (fb) far han vidare till Stockholm och Cyklopens biblioteksbar torsdagen den 4 augusti (fb). Därefter ett framträdande på Palettens redaktionslokal i Göteborg, måndagen 8/8, där Clover ska samtala med Johannes Björk och Geraldine Juárez (fb).
Onsdagen den 10 augusti föreläser Clover på Amalthea i Malmö (fb).
Läser de olika beskrivningarna av boken, i anslutning till nämnda evenemang. Riot.Strike.Riot kretsar kring en mycket tydlig tes, en historisk periodisering av kapitalismen och dess konflikter, men är ändå inte helt lätt att sammanfatta – detta oberoende av svårigheterna att översätta “riot”.
Handlar boken om “vågen av kravaller som följt i den ekonomiska krisens spår”? Nja, tidsperspektivet och de teoretiska ambitionerna är större än så.
Är den ett försök att undersöka “upploppen som den centrala motståndsstrategin” i vår tid? Dessa ord används inte av Joshua Clover. Jag har sökt igenom bokens text – han undviker verkligen omsorgsfullt att använda de båda orden “motstånd” och “strategi”. Och just detta finner jag uppfriskande. Allt tal om “motstånd” tenderar mot det tomma pratet. Lite som att utnämnda en människa till “aktivist” – det är ett otyg som vi med varm hand kan överlåta åt reklambyråerna.
Strategier, å sin sida, förutsätter att det finns ett kalkylerande subjekt – och något sådant har jag hittills haft svårt att hitta i Riot.Strike.Riot. Själva ordet “subjekt” verkar också stå på författarens lista över förbjudna ord. En bra form av litterär askes.
Här en sammanfattning som jag inte kan invända mot:
Clovers bok undersöker betingelserna för och konsekvenserna av den våg av upplopp som spridit sig över världen de senaste decennierna. Clover försöker reda ut förhållandet mellan kris och upplopp och frågar sig om upploppet i finanskapitalets kris kommer att inta samma plats som strejken under industrikapitalismen.
25 kommentarer ↓
Kul text. Men man får nog säga att J saluför sig som aktivist trots allt, och det är väl en passande term för en viss typ av “intellektuella” (en än mer problematisk term) som lägger tid på att dela ut flygblad, organisera aktioner, och liknande former av verksamhet som med rätt eller orätt tenderar att reduceras till den subkulturella praktiken aktivism. Håller verkligen med dig om att det ofta kan bli lite fånigt med folk som titulerar sig själva som aktivister, men det är väl knappast en missvisande term – lustigt nog – för att beskriva andra om de är en del av den globala subkultur som drivs av alienation och annat till viljan att göra något. Det finns trots allt poeter, författare, aktivister, med mera där ute, som gör vad de kan för att få synas och sälja sina tjänster.
Möjligt att strategi är en term som är frånvarande, men termen taktik är väl återkommande? Se diskussionen om kommunen. Kanske kan man jämföra boken med exempelvis Engels The Conditions of the Working Class som väl i någon mån var ett strategiskt verk i den bemärkelsen att man kan argumentera för att det alltid är ett strategiskt moment för en upprorisk klass – och de som ser sig som en del av den – att beskriva vad den är. Det finns ingen aufklärung ohne mission. Jasper Bernes skriver om denna andra form av strategi som inte är baserad på Lenins pedagogiska syn på organisering utan på Marx’ anti-didaktiska teori. Utgår ifrån att Clover har samma vänsterkommunistiska inställning till vad teori och tänkande är bra för. Det handlar inte om att bli medveten, utan om att bli självmedveten.
What is theory for? What good is it, in the fight against capital and state? For much of the left, the Marxist left in particular, the answer is obvious: theory tells us what to do, or what is to be done, in the strangely passive formula often used here. Theory is the pedagogue of practice. Thus, the essential link between Comrade Lenin and his putative enemy, the Renegade Kautsky, the master thinkers of the Third and Second Internationals: despite their storied disagreements, both believed that without the special, scientific knowledge dispensed by intellectuals and dedicated revolutionaries, the working class was doomed to a degraded consciousness, incapable of making revolution or, at any rate, making it successfully. The task of theory, therefore, is to weaponise proletarian consciousness, to turn it toward right action. This didactic view of theory extends across the entire range of Marxist intellectual work in the 20th century, from the comparatively crude Bolshevist programmatics of Lenin and Trotsky to the sophisticated variants offered by Antonio Gramsci and Louis Althusser.
There are other, non-didactic theories of theory, however. We might look, for instance, to Marx’s own very early reflection on such matters. There is no need to play teacher to the working class, Marx tells his friend Arnold Ruge: “We shall not say, Abandon your struggles, they are mere folly; let us provide you with the true campaign-slogans. Instead we shall simply show the world why it is struggling, and consciousness of this is a thing it will acquire whether it wishes or not.”1 The final turn in this formulation is crucial, since it implies that the knowledge theory provides already abounds in the world; theory simply reflects, synthesizes and perhaps accelerates the “self-clarification…of the struggles and wishes of an age”. Theory is a moment in the self-education of the proletariat, whose curriculum involves inflammatory pamphlets and beer-hall oratory as much as barricades and streetfighting.
In this regard, theory is more a map than a set of directions: a survey of the terrain in which we find ourselves, a way of getting our bearings in advance of any risky course of action. I am thinking here of Fredric Jameson’s essay on the “cultural logic of late capitalism”, and his call for “cognitive maps” that can orient us within the new spaces of the postindustrial world. Though Jameson must surely count as an exponent of the pedagogical view of theory — calling for cognitive maps by way of a defense of didacticism in art — part of the appeal of this essay is the way his call for maps emerges from a vividly narrated disorientation, from a phenomenology of the bewildered and lost. Describing the involuted voids of the Bonaventure hotel, Jameson situates the reader within a spatial allegory for the abstract structures of late capitalism and the “incapacity of our minds…to map the great global multinational and decentered communication network in which we find ourselves caught as individual subjects”.2 Theory is a map produced by the lost themselves, offering us the difficult view from within rather than the clarity of the Olympian view from above.
clover har själv (i mail) invänt mot versos presstext på hemsidan och framhåller att det handlar om en strikt teori om “riot”. har det skett några missförstånd i introtexter jag skrivit tar jag på mig det och skyller på hastigt skapade events. jag får också ta på mig den text du inte invänder mot. ska läsa om boken mer noggrant inför veckans tilldragelser. och tack för bernes-citatet, mb! hoppas biohipster-vinet smakar. med eller utan dekomposerade bohemer. och tack för hjälpen.
Kommentera