K280: Lite om EU:s budgetregler och nationalstatens kris

Smaka på begreppet “stabilitets- och tillväxtpakt“. Det står för ett regelverk som trädde i kraft 1998 och utgör ett centralt moment i skapandet av Europeiska unionen (EU) och dess valutaunion. Maximinivåer uppställs för medlemsstaternas budgetunderskott (3 % av BNP) och statsskuld (60 % av BNP). Den stat som överträder gränsvärdet ska, om ingen tydlig bättring är på väg, bestraffas med dryga böter.

De enda EU-stater som inte brutit mot reglerna var härom året Sverige, Finland, Danmark och Luxemburg. Som läget är nu tycks det som att Sverige utmärker sig som det enda landet som hela tiden lyckats budgetera på ett sätt som aldrig föranlett klander från EU.

Bland de värsta förbrytarna finns för tillfället Grekland, Frankrike, Spanien och Portugal. De två senare har under denna månad varit uppe för behandling hos EU-kommissionen, som konstaterade att de bryter mot budgetreglerna å det grövsta, men ändå inte valde att utfärda någon bestraffning. Bötern blev noll euro.

Det hela är föga respektingivande och de som ivrar för ett starkare integrerat EU driver linjen linjen att de måste införas nya straffmetoder. Om en statsbudget bryter mot stabilitets- och tillväxtpakten, borde staten tillfälligt bli av med rösträtten i EU, anser Liberalerna.

På tal om allt detta tycker jag att den twittrande anarkokommunisten Jehu sammanfattar analysen rätt intressant:

The thing about the EU giving Spain and Portugal room for stimulus is that it can’t work to plug the huge hole in fiscal policy.

I strid mot sitt eget regelverk väljer EU att låta sina krisdrabbade medlemsstater driva ett visst mått av ekonomisk stimulanspolitik. Det politiska syftet är tydligt: att förebygga en situation där EU-skeptiska partier får majoritet.

I grunden handlar detta inte om annat än nationalstatens kris, dess fundamentala oförmåga att ta kontrollen över globala kapitalflöden.

I could be wrong, but I think we are now at the point where the productive forces can only be managed through association.
If we could just stop reacting to shit and think two or three moves ahead, we would see how vulnerable capital is right now.
You know the nation state has to die. What is going to replace it? This is what people should be thinking about right now.

Rather than trying to save the nation state, we should be thinking about how to usher in the global association that will replace it.

Det neoliberala svaret på den här frågan har varit att i allt högre grad överföra den ekonomiska styrningen från politiker till teknokrater. Detta är som allra tydligast i konstruktionen av EU (men även i handelsavtal som TTIP). Teknokraterna står inte ansvariga inför någon, åtminstone inte inför någon annan än “ekonomin”.
Att detta inte fungerar har blivit allt tydligare. Det visar sig politiskt som slitningar inom EU och ekonomisk som massarbetslöshet. Det går inte att samtidigt leva upp till den teknokratiska styrningens krav och att upprätthålla någonting som liknar full sysselsättning.

Here is the thing: This is a genuine political-economic crisis for nation states, one that cannot be ignored or papered over with fiat. They can’t go back to the way it was before the 1970s, but going forward leaves them increasingly unable to maintain full employment. They are trapped, vulnerable and have no way out of this predicament.

EU:s kris är nationalstatens kris. För EU förkroppsligar ett av svaren på nationalstatens kris, som tycks vara olöslig. Det finns i dagens ekonomi ingen väg tillbaka till en återupprättad nationalstat. Vilket illustreras rätt bra av det låsta läget i Storbritannien. Visst är Brexit beslutat, men inga praktiska steg tas mot att förverkliga utträdet.

(Den kursiverade texten är en slags sammanfattning av vad Jehu twittrade. Bara som en inledning; här finns ju massor att tillägga.)

Ännu inga kommentarer ↓

Ännu har ingen kommenterat.

Kommentera