K279: Aufheben vs Chuang om Kinas utsikter

I snart ett kvartssekel har en grupp brittiska anarkokommunister som kallar sig Aufheben levererat teoretiska analyser av världsläget med imponerande regelbundenhet. Senaste texten heter “The crisis: An afterword” (april 2016), som är en uppföljning på gruppens tidigare krisanalys “What happened to the economic recovery in the West?” (2013). Om man nu ska kalla det krisanalys när Aufheben har gjort det sin grej att, i polemik med närstående grupper, hävda att kapitalismen är vid synnerligen god vigör.

I den tidigare texten argumenterade Aufheben för att västvärldens ekonomiska problem 2008–2012 blott var att se som ett tillfälligt avbräck i en global kapitaltillväxt som tagit ny fart ända sedan 1980-talet. Ja, krisen var rentav tecken på att denna “långa uppgång” gick mot en ny fas.
Som avgörande belägg för detta pekade Aufheben på Kinas på pappret starka tillväxt; dess nominella BNP ökade med drygt 80 procent mellan 2012 och 2012, må vara på ryggen av ett finansiellt stimulanspaket som inte bara resulterat i en explosiv skuldtillväxt utan också fått de mest absurda konsekvenser på marken, som de berömda spökstäderna. Sådant bekymrade inte Aufheben, som räknade in Kinas tillväxtsiffror som belägg för en “snabb ekonomisk återhämtning” för det globala kapitalet.

Hur hanterar då Aufheben den tydliga nedgången i Kinas tillväxt sedan 2014? De tonar ned den genom att tala i termer av “överkorrigering” – ett begrepp är starkt associerat med de ortodoxa nationalekonomernas tro på en självreglerande marknad. Varje obalans kan då bara vara tillfällig, i väntan på en “korrigering” och om pendeln råkar slå för långt åt andra hållet så får man tala om en överkorrigering, som i sin tur bara väntar på att återkorrigeras, i en ständig oscillation kring kapitalets tänkta balanspunkt. Nej, troligen skriver inte Aufheben under på ett sådant synsätt. Men de bygger ändå hela sin analys på en positivistisk sifferdyrkan och klär den i en nationalekonomisk språkdräkt som snarare känns igen från Financial Times. Allt låter så nyktert, objektivt, uppifråndistansierat. Detta förbryllar mig som läsare.

Mitt första möte med Aufheben – och med marxistisk kristeori överlag – var kring förra sekelskiftet när jag läste “The theory of decline or the decline of theory“. Där ville Aufheben gå till frontalattack mot den “objektivistiska” traditionen inom marxismen, där de inbegrep alla analyser som pekade på att det i kapitalismen skulle finnas en inneboende, ofrånkomlig tendens till kris och slutändan sammanbrott.
Mot denna “objektivism” ställde de, implicit eller explicit, en “subjektivistisk” marxism. Om den senare skrev jag lite för två år sedan i tidskriften Kris och kritik:

En subjektivistisk, klasskampsorienterad värdeteori tenderar att resultera i en ytterst tvetydig kristeori. Ska krisen tolkas som en viljeyttring av den ena eller den andra klassen? Tvetydigheten fanns närvarande redan i den gamla operaismen, där Tronti företrädde uppfattningen att det är arbetarklassen som genom framgångsrik kamp kastar kapitalet i kris, medan Panzieri lutade åt en motsatt analys.
På senare år har John Holloway framfört en dramatiserad version av den förstnämnda linjen: ”vi är kapitalismens kris”, skriver Holloway. /…/
Den motsatta uppfattningen framförs exempelvis i den operaistiska tidskriften Wildcat. Där hävdas att kriserna (åtminstone sedan 1970-talet) är iscensatta av kapitalet i syfte att öka utsugningen av arbetarklassen.

Ursäkta utvikningen. För att återvända till ämnet, tycker jag det känns väldigt ironiskt att det nu är Aufheben som framstår som objektivister. Till varje pris håller de fast vid sitt förnekande av möjligheten att kapitalismen skulle nå en historisk slutkris eller nedgångsfas. Även om det kräver att man accepterar de mest tvivelaktiga tillväxtsiffrorna från Kina.

En kraftfull kritik mot Aufhebens text kommer från den nya gruppen Chuang i texten “Scenarios of the Coming Crisis“:

In contrast to the sustainability of the “long upswing” narrated by Aufheben, we contend that the Chinese economic slowdown is not an “overcorrection,” but a contradictory set of responses to the problems of overinvestment, bad debt, and overcapacity.

Chuang menar att tillväxten i Kina inte i första hand är exportdriven utan investeringsdriven. Det stora exportöverskottet är i grunden en bieffekt av stora investeringar som skapat överkapacitet.

The goods that are produced largely flow into the global market as exports since domestic consumption cannot keep pace. Underconsumption thus appears as if it were export-led growth.

Varje gång under 2000-talet som Kinas ekonomi har börjat sakta in, har staten ökat tillflödet av billiga pengar och stimulerat investeringar, såväl privata som offentliga, i infrastruktur och fabriker. Med avseende på Kinas enorma skuldtillväxt mellan 2007 och 2014, pekar Chuang på en avtagande marginalnytta; varje ny yuan i skuld har gett allt lägre resultat i form av nominell tillväxt. Före 2008 tenderade investeringarna att resultera i kraftiga produktivitetsökningar, men därefter har vi sett mer av spökstäder. Det är nu inte produktiviteten som driver tillväxten, utan investeringarna i sig. Kina lever alltså på lånad tid. Dess tillväxt är i grunden bara en skuldtillväxt, enligt Chuang.

Troligen är Kinas översta ledning fullt medveten om detta prekära läge. Detta noterar såväl Chuang som andra, med särskild hänsyn till anonyma auktoriteter som uttalat sig i kinesisk press. Kanske finns faktiskt en politisk ambition att iscensätta ett stålbad som ska minska överkapaciteten, kapa skuldberget och låta “zombieföretag” likvideras i stor skala. Det skulle innebära minskad BNP-tillväxt i Kina, kanske rentav en tids negativ tillväxt. Förhoppningen är att marknadskrafterna i förlängningen ska kunna göra sitt jobb och på något vis ersätta stimulansberoendet med genuin, inhemsk efterfrågan.

Chuang menar alltså att den kinesiska partiledningen i grunden är extremt pessimistisk i sin analys av Kinas ekonomi och des framtida roll inom den globala kapitalismen. Denna pessimism står i bjärt kontrast till den ekonomiska optimism i fråga om Kina som uttrycks av många vänsterteoretiker i väst. Inte minst Aufheben.

Aufhebens artikel utmynnar i en rätt märklig avslutning, som lyfter fram Kinas senaste planer på att jätteinvestera i nya globala handelsvägar: “nya silkesvägen“. Dessa kommer hjälpa Kina att få tillgång till globala råvaror, skriver Aufheben, som utgår från att detta i sin tur kommer hjälpa Kina och därmed den globala kapitalismen att få upp sin tillväxt.

Här ställer Chuang helt rätt motfråga: vad ska dessa råvaror användas till? Kapitalismen är ju ingen tävling i att tillverka många saker. Den kretsar inte kring produktion av nyttigheter. Den materiella produktionen är bara en bieffekt av det allenarådande tvånget att få pengar att växa, genom att investera dem i produktion av varor. Men om varorna inte har köpare så hjälper det föga att sitta med ett överflöd av råvaror och fabriker.

How is infrastructure spending going to get China out of its overcapacity problems? Even ignoring the problem of diminishing returns on investment, there is the problem of financing these investments. China’s foreign reserves have been shrinking at a rapid pace over the last year. This has slowed recently—mainly because the US Federal Reserve has put interest rate rises on hold—but it looks as if the yuan is again under a great deal of pressure. Dwindling foreign reserves make massive foreign investments like the “New Silk Road” much more difficult to sustain.
On the whole, we are far more pessimistic than Aufheben concerning China’s ability to maintain economic growth rates and fuel global capital accumulation.

Så skriver alltså Chuang, en grupp vars nya tidskrift ska bli intressant att följa. Aufheben har å sin sida lovat att svara på kritiken i årets nummer av deras tidskrift med samma namn.

4 kommentarer ↓

#1 Eva on 13 July 2016 at 12:36 pm

Petigt i sammanhanget men på engelska avses med anarkokommunister Bookchin influerade rörelser. Anarkistkommunister vore mer korrekt?

#2 rasmus on 13 July 2016 at 2:29 pm

Inte har väl Bookchin monopol på begreppet anarkokommunism? Jag tycker nog att det kan användas om de flesta grupper som lyfts fram på en sajt som Libcom.

#3 Eva on 13 July 2016 at 6:18 pm

Prova kalla en äldre Afed medlem för “anarcho communist” så får du det hett om öronen ;)

#4 MB on 15 July 2016 at 10:16 am

En utvikning om utvikningen, lite snabbt och slarvigt formulerat:

Jag läste häromdagen Trontis essä “1989 e dintorni”, som finns i essämlingen “Con le spalle al futuro” (Med ryggen mot framtiden), där tanken att 1989 signalerar hela modernitetens fall presenteras. Det börjar med det habsburgska imperiets sönderfall och leder till slut till det sovjetiska imperiets sammanbrott. 1900-talet är ett långsamt finis Europae, ett slut på Europa, som uppenbaras med all tydlighet när Sovjetunionen går under, menar Tronti. Moderniteten tycks vara synonym med den statliga styrningen, och Tronti, som man skulle kunna tänka sig, verkar faktiskt inte odelat nostalgisk över att denna period går under även om han står med ryggen mot framtiden och hellre använder sig av konservativa tänkare än radikala sådana i sin analys av kapitalismens kris. En kris som alltså är en kris för statliga styrningen. “Kanske”, skriver han på ett ställe, “kan arbetarklassen inte vara en härskande klass.” Även om Tronti analyserar andra fenomen – och, som filosof, främst betonar att Sovjetunionens kollaps signalerar den tyska filosofins och hegelianismens slut – så är slutsatserna förvånansvärt lika de som Kurz kommer fram till i “Der Kollaps der Modernisierung” och liknande essäer.

Jag tänker dock inte bara på Kurz’ idé om den tredje industriella revolutionen som modernitetens, och därmed Sovjetunionens, sönderfall. Utan lika mycket på Kurz’ och Lohoffs essä om klasskampsfetischen som, ser jag nu, skrevs 1989: http://www.krisis.org/1989/der-klassenkampf-fetisch/. För i förordet till den spanska utgåvan av Operai e capitale skriver Tronti, om jag minns rätt (hittar inte boken), ganska avfärdande om sin bok och säger att kampvågen på sextio- och sjuttiotalet dog ut för att de strejkande arbetarna inte ville något annat än att pressa upp sina löner. Trontis hedniska ras och dess intressen sammanföll med kapitalismens ackumulation. I essän om 1989 frågar sig Tronti om det kanske inte bara var de politiska eller ekonomiska förutsättningarna som saknades för att den ryska revolutionen skulle utvecklas på ett annat sätt, utan att problemet, som Tronti uttrycker det på sitt typiska och stundtals rätt motbjudande sätt, också var “människomaterialet”.

Å ena sidan signalerar väl detta Trontis svaghet som politiska tänkare; den ständigt implicita och stundtals explicita tanken att människor måste formas och tuktas så att de blir kapabla att hantera en ny situation (och därmed idén om att det behövs ett parti, en organisation eller en rörelse som på något sätt fungerar som en uppfostrare. Men vem, som Marx sa med rätt, uppfostrar uppfostrarna? Och är inte detta ett arv ifrån den upplysningstid Tronti säger sig vilja lämna?). Å andra sidan är kanske frågan om kapitalismens antropologi relevant att tematisera i sin egen rätt: vilken typ av människor skapar kapitalismen egentligen? (Det är det kommande temat för Subaltern 1-2 2016 för övrigt). Men, för att börja knyta ihop säcken, en orsak till att Kurz’ och Trontis teorier tycks konvergera är att de bägge väljer att fokusera på tankar, åsikter och teorier. I förordet till Exit nr 9 skriver exempelvis tyskarna avfärdande om Tarnacgängets bristfälliga analys av kapitalismen och konstaterar: “Ohne revolutionäre Theorie keine revolutionäre Bewegung, diese alte Wahrheit muss für die veränderte historische Situation neu erfunden werden. In der Entwicklung und Verbreitung innovativer Inhalte der Reflexion, in der theoretischen Intervention selbst liegt heute die Antwort auf die Frage, was zu tun sei; nicht in ausgeheckten Pseudo-Aktivitäten und nicht im Basteln an kleinen heilen Scheinwelten, die noch hinter den Protestbewegungen zurückbleiben. Wer die kapitalistische Totalität nicht erfassen und bekämpfen will, hat schon verloren.”

Om detta stämmer, vilket jag verkligen inte tror att det gör, har Tronti och i förlängningen hela den idealistiska och leninistiska marxismtraditionen trots allt i slutändan rätt: varat förekommer inte medvetandet, utan medvetandet förekommer varat. Utan rätt teori, rätt medvetande, i slutändan rätt kultur, ingen förändring. Ett sätt att undkomma denna låsning, utan att kasta ut barnet med badvattnet och förneka att Tronti och Kurz kan lära oss något väsentligt, är att kika på en gammal text, skriven 1996, just i Wildcat där operaismen och Krisisgänget kritiseras för att undersöka kapitalismen som en marknad snarare än som en produktion baserad på fabriken (och företaget): https://libcom.org/library/capitalism-market-society

Jag känner till att Kurz i sina senare texter just betonar vikten av en “fabriksmarxism” mot Heinrich och de andra akademikerna, det är just det som gör hans senare texter så angelägna, men texten i Wildcat är en seriös kritik av operaisterna och Krisisgänget och därmed ett försök att överskrida det du beskriver som objektivism respektive subjektivism. Författaren kritiserar främst tanken på “class deals” som ju många operaister, men även – lustigt nog – Krisis och Kurz reproducerar. Bägge dessa strömningar, menar författaren, identifierar arbetarklassen med dess fackliga och politiska uttryck, alltså med det fackliga och politiska, fetischerade, klassintresset. Notera exempelvis hur de menar att både Detleff Hartmann och Krisis hamnar fel (ursäkta ett långt citat) på grund av att de ser kapitalismen som en marknad:

For the Krisis group the commodity form—as elaborated at the beginning of the first volume of Marx’ Capital—constitutes the elementary fundamental form of capitalist society. This type of interpretation of Capital is not untypical and well known from the ‘Academic Marxism’ of the 1970s. Their essential mistake is to have not noticed the transition points and inversions in the analysis of the commodity, which in Marx is only truly defined at the end of the third volume of Capital. They assume that in chapter one everything necessary has been said about the commodity—and the ‘commodity fetish’ elaborated in this early part of Capital provides an easy one-in-all-critique of the whole world. Given that they consider the sequence of elaboration in Capital—commodity, capital, production etc.—as a logical sequence of derivation, it seems to them that the historical and social foundations of commodity production generalised in capitalism is a derivation from the commodity or from the commodity form itself (Marx himself said that he ‘coquetted’ in an ironic critical manner with this form of elaboration—thereby contributing to a lot of misunderstandings!). By considering the commodity as the determinant, the market becomes the starting point. The interpretation of Krisis thereby reproduces the neo-classical perspective and reinforces the common idea of a ‘market society’.

A critical intellectual like Detlef Hartmann, who tries to grasp the actual historical development and struggles against capitalism, is understandably angry: “Of course we can describe exploitation ‘economically’ as an expression of exchange (based on the commodity form) between capital and labour power and as an expropriation of surplus labour exceeding the necessary labour—but this would be trivial and superficial. Reason and dynamics of exploitation are founded in social violence, which enforces the conditions for the utilisation of living labour, which constantly deepens these conditions and drives them into new social dimensions. Ever since the beginning of the so-called ‘second’ industrial revolution in the middle of the last century, the illusion that this [it] is the violence of the ‘market,’ where labour and capital meet each other, revealed itself as an ideological sham.” („Rassismus im Umbruch“, in: Materialien für einen neuen Antiimperialismus no. 4, p. 58)

In the analysis of the Krisis group the unmistakable element of deliberate and planned violence in the history of capitalism disappears behind a seemingly rather comfortable fetish-form, and the laws of commodity production which operate “behind our backs” reveal themselves at a second glance as the “invisible hand” of Adam Smith. The difference being that while the latter organically provides for the biggest possible wealth for all, the former leads us unerringly towards the crisis of capitalism—the formula is the same. Historically Hartmann is absolutely right when criticising such depictions. In his critical rage against this Market-Marxism he rather thoughtlessly discards as “trivial” the drama of mystification, which attaches itself to the market and exchange form of social relations. From his point of view, for the purpose of moral self-reassurance concerning our hostility towards the capitalist system, all traces of fair exchange and market harmony have to be swept aside. But for revolutionary theory it is as important to grasp the forms of legitimisation of these oppressive power relations, in order to find the breaking points within and to be able to attack them—and herein lies the significance of the market-form mystifications.

I boken Lönlösa liv finns en text, Parti och utsida, där en liknande tankegång utvecklas. I krisperioder och i andra situationer av oro möjliggörs en verklig autonomi: människor, det vill säga arbetslösa, arbetare (i vilka jag inkluderar bönder) och proletariserad medelklass, kan börja separera sig ifrån sina sociala relationer. Befrielse tycks möjlig. Men Trontis fråga kvarstår förstås: vad är det som gör det möjligt för nya mänskliga gemenskaper att uppstå, gemenskaper som konstitueras av andra intressen och värderingar än de förhärskande även innan denna befrielse är en realitet? Är det, som den unge Tronti tycks mena, alienationen, själva separeringen av subjekt och objekt, som möjliggör sådan autonomi? Ett sätt att svara på denna fråga är att ta fasta på det som gör att Tronti kan uthärda i sin idealism – faktumet att politisk autonomi är en reell möjlighet, om än endast uttryckt i något sådant fjuttigt som att besök på museum är gratis under en vänsterregering och att skattebetalarna är besparade den kostnaden under en högerregering (någon annan skillnad finns väl knappt) eller för den delen för att politiken kan konstituera en klass. Tronti har väl materiella incitament till att fortsätta tro på politiken, senator som han är. Autonomi, såväl politisk autonomi som arbetarautonomi, tycks möjlig om än begränsad, men olika situationer vidgar möjligheten för denna autonomi. Inte i bemärkelsen att medvetandet förekommer varat, eller att det inte finns en revolutionär rörelse utan revolutionärt medvetande, men väl att antagonism är möjligt och att klasserna inte kan identifieras och därmed att det biologiska människomaterialet – arten i sin helhet – inte kan identifieras med de sociala relationer som stänger det inne i diverse fetischer. Subjektivitet och objektivitet, politik och ekonomi, framträder som _verkliga_ fetischerade och separerade förhållanden och därför kan marxister få för sig att medvetandet förekommer varat, eller att kapitalismen först och främst är en marknadsekonomi. Eller, för den delen, att det går bra för världskapitalismen…

Kommentera