K277: Deutsche Bank

Det tisslas och tasslas om hur det står till med Deutsche Bank som är Tysklands överlägset största bank. Förra veckan uttalade IMF att banken just nu är det största enskilda hotet mot det globala finanssystemets stabilitet. Detta efter att dess aktiekurs halverats på ett halvår; senaste året har 70 % av börsvärdet eliminerats. Visserligen ska dessa abstrakta siffror inte misstas för att vara prislappar, men ändå: Deutsche Bank värderas nu till ungefär samma belopp som Snapchat.

BBC förklarar lite av sifferexercisen: värdet av en bank är i teorin detsamma som skillnaden mellan dess tillgångar (fordringar) och dess skulder. Och där ligger Deutsche Bank sextion miljarder euro plus, vilket ser stabilt ut. Problemet är bara att tillgångarnas värde kan förändras mycket snabbt, eftersom dessa värden inte är annat än spekulationer i vad andra kan tänkas vilja betala i framtiden.

The problem with Deutsche is that it doesn’t have big retail banking and credit card businesses (both seen as reasonably safe and boring) to balance its bigger and riskier investment banking operations.

Härom dagen twittrade Andreas Cervenka:

För varje krona i eget kapital har Deutsche Bank 28 kr i skulder. Krävs bara förluster på 3,5 procent för att sänka hela EU:s banksystem.

Emellertid är det få som tror att EU:s hela banksystem kommer att sänkas, hur det än går för banken. Här snackar vi verkligen too big to fail, så den tyska staten kommer utan tvivel att rädda Deutsche Bank. Frågan blir då vem som i slutändan kommer att få ta notan och vilka de politiska följderna blir.

Jag är inte så bra inläst på de nya EU-reglerna för bankräddning. Men officiellt gäller väl nu principen att staterna (“vanliga skattebetalare”) inte längre ska bli behöva täcka bankernas förluster. I stället för bail-out ska det bli bail-in. Ansvaret ska flyttas till dem som lånat ut pengar till den krisande banken (inklusive de “vanliga småsparare” som satt in större belopp på vanliga bankkonton).

Om jag fattar saken rätt, ligger bail-in-principen helt i linje med minusräntan. Det blir ju ännu mindre fördelaktigt att ha pengar liggande på banken. Alltså pressas ytterligare lite kapital till att ta risker på annat håll, placerade t.ex. på aktiebörsen eller i fastigheter.

Såväl minusränta som bail-in-regler pekas nu ut som orsaker till den uppseglande bankkrisen i hela Europa. Allra värst är läget som bekant i Italien. Där överväger nu regeringen att ignorera de nya reglerna och utlova en hederlig bail-out ur statsbudgeten. Tro fan att Tyskland överväger samma sak.

Samtidigt som Deutsche Bank befinner sig i ett nödläge, gör dess chefsekonom ett utspel om att EU borde lägga 150 150 miljarder euro i en ny räddningsfond för utsatta banker. Han uppger sig då främst syfta på italienska banker. Men själva kärnan i vad Deutsche Bank säger är ju att de även för egen del kräver starkare skyddsnät från staten, alltså en återgång från bail-in till bail-out.

Jag vet inte hur mycket det handlar om att rikta intresset bort från hemmaplanen till Italien, men det är onekligen dystra tongångar från chefsekonomen på Deutsche Bank i fråga om Europas ekonomi:

Ich bin kein Untergangsprophet, sondern Realist. Europa ist schwer krank und muss die bestehenden Probleme extrem schnell angehen, sonst droht ein Unfall. Der Kursrückgang bei Bankaktien ist nur das Symptom eines viel größeren Problems. /…/
Wir erleben Krisen in immer kürzeren Abständen. Und ich kann beim besten Willen nicht erkennen, wo Wachstum herkommen soll.

Om kraschen för Deutsche Bank fortskrider tillräckligt långt – vem kommer att få betala? Vilka blir de politiska följderna i Tyskland och i övriga Europa? En bail-in som drabbar så kallade “småsparare” låter verkligen som stoff för högerpopulisterna i AfD att kalasa på. En bail-out skulle drabba bredare folklager i form av nedskärningar, men med lite längre fördröjning, fler lager av förmedling och större utrymme för maktkamper mellan Tyskland och övriga Europa. Tänker jag. (Men jag har som sagt rätt dålig koll på teknikaliteterna.)