K276: Riot.Strike.Riot I

Jag tänkte blogga under min läsning av Joshua Clovers nya bok Riot.Strike.Riot och slås av hur svårt det är att översätta ordet riot. Svenskans “kravall” känns aningen för snävt; “upplopp” är troligen mer korrekt men känns ändå inte helt rätt i sin dubbla betydelse, den ena juridisk, den andra från tävlingssporten. Saken blir inte enklare av att brottsbalken kriminaliserar “våldsamt upplopp” vilket rent logiskt kan uttydas som att våldet “å person eller egendom” är en blott accidens, att det alltså inte hör till upploppets essens. I vilket fall rymmer engelskans riot (och därmed kanske även den här bloggens titel) en rikare vardagsspråkliga betydelser.

Joshua Clover är poet, men inte det minsta intresserad av att fastna i meditationer över vad som ryms i ett ord. I stället för att ontologisera vill han historicera, vilket inte minst är att periodisera. Bokens titel ska läsas som en historiesociologisk modell över hur den kollektiva handlingens former har förändrats under moderniteten. Tre faser, två skiften. Skiftet från riot till strike hänger samman med den industriella revolutionen. Strejken blir till ett “socialt faktum” någon gång i början av 1800-talet, om inte förr så 1842. Då inleds en historisk epok där upploppet går tillbaka som kollektiv uttrycksform (i den industrialiserade världen, det vill säga). Parallellt med kapitalismens “långa kris”, vars start kan dateras till 1968 eller 1973, sker sedan den andra skiftet som vi är mitt uppe i, från strike till riot.

“Den nya upploppsepoken” skiljer sig från den gamla. Brödupploppen på 1700-talet riktade sig mot höga priser på livsmedel; ofta bottnade de i en protest mot att spannmål exporterades trots att lokalbefolkningen inte hade nog med mat. Vår tids upplopp tenderar däremot att inledas “inte vid kornboden utan vid polisstationen”; gnistan utgörs ofta av att polisen misshandlat eller mördat någon rasifierad, som i fallet med Rodney King i Los Angeles-upploppen 1992 som Joshua Clover ser som ett portalexempel.

Om denna bok är ett akademiskt arbete – jag är ännu inte säker efter att bara ha läst inledningskapitlet – så får det sorteras in under historisk sociologi. Närmare bestämt rör den just de frågor om social och politisk konfrontation som präglar forskningsfältet “contentious politics studies” (CPS), vilket har presenterats i historikertidskriften Scandia av de tre lundahistorikerna Andrés Brink Pinto, Martin Ericsson och Stefan Nyzell. Dessa konstaterar att den brittiske sociologen Charles Tilly utgör “CPS-fältets fixstjärna”, särskilt i sin dialog med den brittiske historikern E.P. Thompson. Den ene en strukturalist som intresserade sig för storskalig förändring över långa cykler, den andre intresserade sig för folkliga protester ur mer kulturhistorisk synvinkel, grundad i en marxism. En tredje inspirationskälla har varit antropologen och anarkisten James C. Scott.
Ur mötet mellan dessa tre perspektiv uppstod alltså forskningsfältet CPS. Det är ett delvis liknande möte som lagt grunden för Joshua Clovers Riot.Strike.Riot, även om anarkismen (såväl den klassiska och den insurrektionella som den antropologiska) vid första anblick tycks märkligt frånvarande. I dess ställe har Clover fört in en värdekritik, fast med elegant minimering av de marxologiska inslagen. Bokens index rymmer inga hänvisningar till Heinrich, Kurz, Postone eller Rubin, om än en hel del till Marx.

Kapitalet som “processerande motsättning” kan begripas via flera begreppspar. Produktion kontra cirkulation – värde kontra pris – mervärde kontra profit – totalkapitalet kontra det enskilda kapitalet. Det enskilda kapitalet har varken skäl eller möjlighet att bry sig om varornas värde eller om kapitalismens överlevnad, eftersom det lyder under tvånget att konkurrera med andra enskilda kapital om att utvinna profil. Med andra ord en motsättning mellan vad Marx benämnde som absolut och relativt mervärde: konkurrensen mellan enskilda kapital driver totalkapitalet att ersätta det levande arbetet med dött, samtidigt som kapitalet inte kan existera annat än genom att ständigt öka behovet av levande arbete i avlönad form.

Kapitalets jakt på relativ tillväxt undergräver dess absoluta tillväxt. Krisen är ett resultat av denna motsättning. Den yttrar sig inte i en brist på pengar, utan snarare i att det finns ett överflöd av såväl pengar som av arbetskraft, men inget meningsfullt sätt att kombinera dessa två på ett sätt som får pengarna att växa. Med andra ord uppstår, i den lång krisepok vi genomlever, en “överskottsbefolkning“, som i linje med konkurrensens logik tenderar att bli rasifierad.

Det blir tydligt att Joshua Clovers övergripande analys är samstämmig med tidskriften Endnotes. Han polemiserar både mot Alain Badious militanta idealism (där upploppet förs tillbaka till “idén”) och mot den sociologiska positivismen (som vill förklarar upploppet utifrån deltagarnarnas omedelbara livsvillkor). Han argumenterar övertygande för att upploppet förtjänar att teoretiseras i egen rätt, inom ramen för en historisk teori om kapitalismens utveckling; “how the capitalist world-system i ordered and disordered”.

Som underbyggnad åt detta räcker det inte med Marx, utan vi får även en sammanfattning av Giovanni Arrighis teori om hur hegemoniska makter löser av varandra i långa cykler, suggestivt tecknad över den marxska formeln P-V-P’. Var och en av de fyra cyklerna – Genua, Nederländerna, Storbritannien, USA – rymmer en trefasad rörelse från cirkulation till produktion och åter till cirkulation. Finansspekulation är enligt Arrighi ett tecken på att den hegemoniska makten går mot sin skymning, även om överskottet på finanskapital just denna gång inte visar några tecken på att finansiera någon nästkommande stormakt. Unikt för vår historiska epok är, utifrån detta synsätt, att den spiralformade expansionsrörelsen tycks ha nått vägs ände. Kina har redan börjat överflödiggöra arbetskraft i stor skala.

Joshua Clovers tar Giovanni Arrighis cykelteori och slår samman de två industriella cyklerna – den brittiska och den amerikanska – till “en enda metacykel” som mycket förenklat rör sig från cirkulation (handelskapital) till produktion (industrikapital) till cirkulation (finanskapital). Detta korrelerar enligt Clover mot rörelsen från upplopp till strejk till upplopp.

Phases led by material production will issue forth struggles mithin production, over the price of labor power; phases led by circulation will see struggles in the marketplace, over the price of goods.

Om upploppet (i sin äldre form) riktade sig mot höga priser, riktade sig strejken mot låga löner. Konsumenten kravallar, arbetaren strejkar. Givetvis går dessa roller in i varandra; konsument och arbetare är två tillfälliga roller i den gemensamma livsföring som är nödvändig för att upprätthålla ett proletariat, skriver Clover.

Även vår tids upplopp har att göra med protesten mot höga levnadsomkostnader, snarare än mot låga löner. Men 2000-talets prissättning fungerar helt annorlunda än 1700-talets. På dagens globaliserade, finansialiserade marknad är det i allmänhet omöjligt att stå upp till försvar av vad E.P. Thompson kallade en “moralisk ekonomi”.

In 1700, police as we recognize them did not exist; /…/ the state was far and the economy near. In 2015, the state is near and the economy far. /…/ Even basic foodstuffs are likely to originate a continent away. /…/ Riot prime cannot help but heave itself against the state; there is not way not to. /…/
Two manifest forms are economic destruction and looting, one often following on the other in a conjoined negation of market exchange and market logic. /…/ Looting is /…/ a version of price-setting in the marketplace, albeit at price zero.

Det ska bli intressant att se hur Joshua Clover utvecklar dessa idéer i bokens kommande kapitel. Återkommer om detta i kommande inlägg och hoppas att även andra vill dela med sig av läseanteckningar närmsta månaden. För i början av augusti kommer Joshua Clover att besöka Stockholm, Göteborg och Malmö.