K276: Riot.Strike.Riot I


Jag tänkte blogga under min läsning av Joshua Clovers nya bok Riot.Strike.Riot och slås av hur svårt det är att översätta ordet riot. Svenskans “kravall” känns aningen för snävt; “upplopp” är troligen mer korrekt men känns ändå inte helt rätt i sin dubbla betydelse, den ena juridisk, den andra från tävlingssporten. Saken blir inte enklare av att brottsbalken kriminaliserar “våldsamt upplopp” vilket rent logiskt kan uttydas som att våldet “å person eller egendom” är en blott accidens, att det alltså inte hör till upploppets essens. I vilket fall rymmer engelskans riot (och därmed kanske även den här bloggens titel) en rikare vardagsspråkliga betydelser.

Joshua Clover är poet, men inte det minsta intresserad av att fastna i meditationer över vad som ryms i ett ord. I stället för att ontologisera vill han historicera, vilket inte minst är att periodisera. Bokens titel ska läsas som en historiesociologisk modell över hur den kollektiva handlingens former har förändrats under moderniteten. Tre faser, två skiften. Skiftet från riot till strike hänger samman med den industriella revolutionen. Strejken blir till ett “socialt faktum” någon gång i början av 1800-talet, om inte förr så 1842. Då inleds en historisk epok där upploppet går tillbaka som kollektiv uttrycksform (i den industrialiserade världen, det vill säga). Parallellt med kapitalismens “långa kris”, vars start kan dateras till 1968 eller 1973, sker sedan den andra skiftet som vi är mitt uppe i, från strike till riot.

“Den nya upploppsepoken” skiljer sig från den gamla. Brödupploppen på 1700-talet riktade sig mot höga priser på livsmedel; ofta bottnade de i en protest mot att spannmål exporterades trots att lokalbefolkningen inte hade nog med mat. Vår tids upplopp tenderar däremot att inledas “inte vid kornboden utan vid polisstationen”; gnistan utgörs ofta av att polisen misshandlat eller mördat någon rasifierad, som i fallet med Rodney King i Los Angeles-upploppen 1992 som Joshua Clover ser som ett portalexempel.

Om denna bok är ett akademiskt arbete – jag är ännu inte säker efter att bara ha läst inledningskapitlet – så får det sorteras in under historisk sociologi. Närmare bestämt rör den just de frågor om social och politisk konfrontation som präglar forskningsfältet “contentious politics studies” (CPS), vilket har presenterats i historikertidskriften Scandia av de tre lundahistorikerna Andrés Brink Pinto, Martin Ericsson och Stefan Nyzell. Dessa konstaterar att den brittiske sociologen Charles Tilly utgör “CPS-fältets fixstjärna”, särskilt i sin dialog med den brittiske historikern E.P. Thompson. Den ene en strukturalist som intresserade sig för storskalig förändring över långa cykler, den andre intresserade sig för folkliga protester ur mer kulturhistorisk synvinkel, grundad i en marxism. En tredje inspirationskälla har varit antropologen och anarkisten James C. Scott.
Ur mötet mellan dessa tre perspektiv uppstod alltså forskningsfältet CPS. Det är ett delvis liknande möte som lagt grunden för Joshua Clovers Riot.Strike.Riot, även om anarkismen (såväl den klassiska och den insurrektionella som den antropologiska) vid första anblick tycks märkligt frånvarande. I dess ställe har Clover fört in en värdekritik, fast med elegant minimering av de marxologiska inslagen. Bokens index rymmer inga hänvisningar till Heinrich, Kurz, Postone eller Rubin, om än en hel del till Marx.

Kapitalet som “processerande motsättning” kan begripas via flera begreppspar. Produktion kontra cirkulation – värde kontra pris – mervärde kontra profit – totalkapitalet kontra det enskilda kapitalet. Det enskilda kapitalet har varken skäl eller möjlighet att bry sig om varornas värde eller om kapitalismens överlevnad, eftersom det lyder under tvånget att konkurrera med andra enskilda kapital om att utvinna profil. Med andra ord en motsättning mellan vad Marx benämnde som absolut och relativt mervärde: konkurrensen mellan enskilda kapital driver totalkapitalet att ersätta det levande arbetet med dött, samtidigt som kapitalet inte kan existera annat än genom att ständigt öka behovet av levande arbete i avlönad form.

Kapitalets jakt på relativ tillväxt undergräver dess absoluta tillväxt. Krisen är ett resultat av denna motsättning. Den yttrar sig inte i en brist på pengar, utan snarare i att det finns ett överflöd av såväl pengar som av arbetskraft, men inget meningsfullt sätt att kombinera dessa två på ett sätt som får pengarna att växa. Med andra ord uppstår, i den lång krisepok vi genomlever, en “överskottsbefolkning“, som i linje med konkurrensens logik tenderar att bli rasifierad.

Det blir tydligt att Joshua Clovers övergripande analys är samstämmig med tidskriften Endnotes. Han polemiserar både mot Alain Badious militanta idealism (där upploppet förs tillbaka till “idén”) och mot den sociologiska positivismen (som vill förklarar upploppet utifrån deltagarnarnas omedelbara livsvillkor). Han argumenterar övertygande för att upploppet förtjänar att teoretiseras i egen rätt, inom ramen för en historisk teori om kapitalismens utveckling; “how the capitalist world-system i ordered and disordered”.

Som underbyggnad åt detta räcker det inte med Marx, utan vi får även en sammanfattning av Giovanni Arrighis teori om hur hegemoniska makter löser av varandra i långa cykler, suggestivt tecknad över den marxska formeln P-V-P’. Var och en av de fyra cyklerna – Genua, Nederländerna, Storbritannien, USA – rymmer en trefasad rörelse från cirkulation till produktion och åter till cirkulation. Finansspekulation är enligt Arrighi ett tecken på att den hegemoniska makten går mot sin skymning, även om överskottet på finanskapital just denna gång inte visar några tecken på att finansiera någon nästkommande stormakt. Unikt för vår historiska epok är, utifrån detta synsätt, att den spiralformade expansionsrörelsen tycks ha nått vägs ände. Kina har redan börjat överflödiggöra arbetskraft i stor skala.

Joshua Clovers tar Giovanni Arrighis cykelteori och slår samman de två industriella cyklerna – den brittiska och den amerikanska – till “en enda metacykel” som mycket förenklat rör sig från cirkulation (handelskapital) till produktion (industrikapital) till cirkulation (finanskapital). Detta korrelerar enligt Clover mot rörelsen från upplopp till strejk till upplopp.

Phases led by material production will issue forth struggles mithin production, over the price of labor power; phases led by circulation will see struggles in the marketplace, over the price of goods.

Om upploppet (i sin äldre form) riktade sig mot höga priser, riktade sig strejken mot låga löner. Konsumenten kravallar, arbetaren strejkar. Givetvis går dessa roller in i varandra; konsument och arbetare är två tillfälliga roller i den gemensamma livsföring som är nödvändig för att upprätthålla ett proletariat, skriver Clover.

Även vår tids upplopp har att göra med protesten mot höga levnadsomkostnader, snarare än mot låga löner. Men 2000-talets prissättning fungerar helt annorlunda än 1700-talets. På dagens globaliserade, finansialiserade marknad är det i allmänhet omöjligt att stå upp till försvar av vad E.P. Thompson kallade en “moralisk ekonomi”.

In 1700, police as we recognize them did not exist; /…/ the state was far and the economy near. In 2015, the state is near and the economy far. /…/ Even basic foodstuffs are likely to originate a continent away. /…/ Riot prime cannot help but heave itself against the state; there is not way not to. /…/
Two manifest forms are economic destruction and looting, one often following on the other in a conjoined negation of market exchange and market logic. /…/ Looting is /…/ a version of price-setting in the marketplace, albeit at price zero.

Det ska bli intressant att se hur Joshua Clover utvecklar dessa idéer i bokens kommande kapitel. Återkommer om detta i kommande inlägg och hoppas att även andra vill dela med sig av läseanteckningar närmsta månaden. För i början av augusti kommer Joshua Clover att besöka Stockholm, Göteborg och Malmö.

6 kommentarer ↓

#1 J on 6 July 2016 at 3:00 am

En kort anmärkning rörandes ordet. Diskussionen kring översättningen är intressant av flera skäl. Lockelsen att översätta “riot” till det plats- och situationsspecifika “upplopp”, med dess omedelbara konotation av rörelse är förstås stor. Ändå finns det kanske skäl att ta några andra förslag i beaktan.

Det engelska ordet “riot” återfinns ett par gånger i Butlers Homeros-översättningar, men söker man det betecknades etymologi i dess mer moderna mening tycks det instruktivt att snarare vända sig mot det våldsamma uppbrott, grekiskans ἐξυβρίζω, som återfinns hos både Herodotos och Thukydides och som är närbesläktat med Euripides ἐγκαθυβρίζω. Den gemensamma stammen, verbet ὑβρίζω, pekar inte bara mot en given mytologisk klangbotten utan ger också, a fortiori, en resonans av någonting som sker hastigt, plötsligt och våldsamt.

Det verkar inte finnas någon självklar övergång från grekiskan till latinet, från Hybris till Petulantia. Istället inställer sig seditio, rebellio och tumultus. Rebellio ger i Gaffiots latin-franska ordlista från 1934 “återupptagna fientligheter” och “återupptaget kriget”, troget prefixet re-, åter-, och substantivet krig, bellum. Tumultus främst oordning, intressant nog med sonora implikationer av oljud. Seditio – med dess engelska utlöpare sedition, franska sédition och svenska uppvigling – kommer nog i sådana fall närmre, med sina politiska och juridiska bibetydelser. (Gaffiot rapporterar exempelvis om ett stycke hos Cicero, enligt vilken folktribunerna upprättats genom uppvigling: duobus tribunis plebis per seditionem creatis.)

Ett ord har ännu inte omnämnts. Jämte seditio, rebellio och tumultus återfinns även motus. Motus, i sin allmännaste form rörelse, har intressant nog alltid haft en politisk delbetydelse. Distinktionen mellan handling och tal, en fundamental antinomi, bryts samman i gester – en dans, eller en jordbävning (terrae motus) – men också i en mängdens och slavarnas hotfulla rörelse (motus servorum). Kanske är det just rörelse – Hegels och Marx’ Bewegung, Rimbauds Mouvement – som ger oss nyckeln till begreppets moderna betydelse.

Riot – kravall eller upplopp? Tyskan har både Krawall och Auflauf – närbesläktat med Tumult och Unruhen. Men även det har även Aufruhr och Erhebung – ord som delar sitt ascensionella prefix Auf- med svenskans upplopp men även “uppror” – en annan tänkbar kandidat? Tyskans i sammanhanget kanske mest intressanta ord, Aufstand, har vi tråkigt nog ingen motsvarighet till på svenska.

Mot bakgrund av händelseutvecklingen i Frankrike kunde det kanske vara intressant att inte bara se till prefixet, Auf-, utan även stammen, Stand, och vända sig mot franskan. Att räta sig, ställa sig upp, stå upprätt och att vinna upprättelse genljuder i franskans Nuit Debout – samlingsnamnet för de protesterrörelse som i våras spred sig från Place de la République genom hela Frankrike.

Engelskans riot skulle kunna översättas till franska på flera olika sätt. Apropå upplopp i förorterna används ofta émeute. De pågående protesterna beskrivs ofta med manifestation, eller, av deltagarna själva, i sin förkortade form manif. Soulèvement, rébellion och insurrection inställer sig också. Men kanske är det ändå révolte som bäst fångar engelskans riot, och som kommer närmast tyskans Aufstand. Vi erhåller, via latinets revolvo, både en närhet till det plötsliga och kontigenta och till rörelsen samt signalerar en (paradoxal?) cyklisk egenhet genom prefixet re-. En uppstigande genklang via Copernicus De revolutionibus orbium coelestium?

Ordet finns i alla fall på svenska, revolt.

*

Ett utdrag ur Clovers bok kommer att publiceras i nästa nummer av tidskriften Paletten. Kanske har översättaren ett bättre förslag?

#2 johannes on 6 July 2016 at 4:09 pm

tack för mycket intressanta infallsvinklar j! apropå översättningen i paletten (som för övrigt kommit ifrån tryck nu): jag översatte riot till upplopp och uprising till revolt. jag inser nu att det kanske inte är det mesta korrekta etymologiskt. resning eller uppresning kanske hade varit mer korrekt vad gäller uprising. samtidigt besitter inte de fall som clover diskuterar det mått av preformerad subjektivitet som jag anser vara nödvändig för att kalla någonting för en resning, utan poängen är snarare att subjektiviteten är koextensiv om inte rent av en effekt av revolten.

#3 J on 6 July 2016 at 10:32 pm

Tack själv.

Apropå en formulering. Du använder en intressant formulering i relation till diskussionen av resning – som ju låter betydligt tympligare än uppresning, trots sin klart juridiska genklang – och graderna av “preformerad subjektivitet”: att “subjektiviteten är koextensiv om inte rent av en effekt av revolten”. Jag skriver en kort kommentar och passar på att intervenerar mot vad jag uppfattar som en vansklig användning av Alain Badiou, eftersom både du och Fleischer för den på tal – detta trots att jag väl egentligen borde vänta till dess jag läst Clovers bok. Som jag förstår det så situerar författaren Badious “militanta idealism” i någon form av tvådimensionellt koordinatsystem vars andra axel är “sociologisk positivism”. Även om det kan vara didaktiskt förtjänstfullt, så riskerar det att bli intellektuellt otillbörligt.

Militant idealism. Medan det kanske inte är en alldeles missvisande beskrivning, så finns det ändå skäl att vända sig emot den, inte minst som den varit framträdande i den del receptionen vars huvudnummer har bestått i en missvisande kritik utifrån en selektiv läsning. Att den lite flyhänt återkommer i en svenska diskussion är kanske inte så förvånande med tanke på att Badiou knappt läses över huvud taget, särskilt inte Varat och händelsen och ännu mindre Världars logiker. Det är alltså fel plats, men ändå hit jag vill komma.

Uppmärksamma övergången från Varat och händelsen till Världars logiker, och se på vilket sett den senare fungerar som korrektiv, eller hellre, supplement, till den förra. De grundläggande dragen i VH består ju i affirmationen av ontologins möjliga rationalitet – mot Heidegger -, och förnekandet av filosofins företräde – mot den dogmatiska metafysiken. Ontologin identifieras som bekant med matematiken, mer specifikt med mängdläran i så motto att mängdläran visar hur den matematiska entiteten kan tänkas som en multipel och den centrala ontologiska tesen handlar just om varat som multiplicitet.

Händelsen avgränsas inte därför att den inte skulle vara en multiplicitet, utan därför att det är en multiplicitet som är ontologiskt utdömd i meningen matematisk avvisad inom dess standardiserade axiom – grundaxiomet, som förbjuder existensen av “extraordinära” multipler. Nog om VH. Vi lämnar tills vidare därhän diskussionen av händelsen i dess relation till hängivenhet och sanning.

Den manifesta föresatsen med Världars logiker är att supplementera teorin om varat i VH med en teori om framträdelsen. Och kanske handlar verket verkligen om det: hur en ren och inkoncistent multiplicitet kan framträda som en koncistent värld. (Att frågan om möjligheten till en framträdelsens ordning, som inte föregås av varat taget för sig, kan betraktas som kantiansk implicerar, som flera kommentatorer anmärkt, inte att dess behandling skulle vara det och det är verkligen absurt att reducera verket till en introduktion av Kant i Badious filosofi.)

Detta filosofiska arbete kompletteras, parentetiskt sagt, också av ett politiskt. Verket syftar ju också till att desarmera det paradigm författaren benämner som den “demokratiska materialismen”. Detta är givetvis ett angrepp på olika former av post-deleuzianska vitalistiska filosofier, historisk eller språklig relativism, etc., och, samtidigt, kanske någonting så paradoxalt som ett postmarxistiskt angrepp på prefixet post- i postmarxism.

Om vi av olika skäl förbiser de (viktigaste?) första fyra böckerna, den “formella teorin om subjektet”, bok I, och den “Stora Logiken”, bok II-IV, och istället vänder sig till bok V-VII, så hittar vi flera punkter som har tydlig beröring med idén om kriterier för subjektiviteten i dess förhållande till revolten, vare sig så som “koextensiv”, “effekt” eller, till och med som producent. Kanske skulle man rent av kunna argumentera för att utvecklandet av en teori om subjektivitet är den samlande föresatsen i verket, härigenom korrigerandes VHs arke-anonyma arkitektonik. Så här skriver en kommentator apropå den femte boken i en förvånansvärt effektiv sammanfattning:

Bok V innehåller de bestämmande innovationer i VL rörande teorin om händelsen. I VH nöjde sig Badiou med en ontologisk karaktäristik av händelsen benämnd som reflexiv multipel. Han kommer nu att skilja mellan tre typer av händelsemässighet med hjälp av en beskrivning denna gång (fenomeno-)logisk hos framträdelsen: faktumet, den svaga singulariteten och den starka singulariteten.

Man måste först och främst skilja de händelsemässiga förändringarna hos tidsmässiga modifikationer vilka i sig själva är underställda framträdelsens lagar. Att beskriva de olika graderna av identitet mellan framträdelser i en manifestation återfaller inte bara på att göra en stilla bild till ett givet ögonblick utan implicerar likaledes specifikationen av de temporala variationerna hos dessa grader i tiden från den första samlingen till dess slutgiltiga försvinnande. Ingen händelse av denna sorts förändring som inte introducerar den reflexiva multipeln.

Den första typen av händelsemässiga framträdelser – den svagaste – är faktumet. Faktumet är en händelse vars framträdelse i en värld är av svag intensitet och vars konsekvenser i denna värld skulle vara försvinnande små, eller inga. Hit hör, menar Badiou, centralkommitténs triumfatoriska deklaration samma dag som den förgörs av soldaterna från Versaille. Det är en verklig historisk händelse, men utan varken konsekvens eller följd: en händelse på gränsen till sitt upphävande som affirmerar sitt har-ägt-rum utan att någonting omedelbart följer utom själva repressionen.

Den starka singulariteten är i motsats till faktumet en händelse med maximal intensitet vilken medför åt existensen platsens inexistenta egna vilket uppbär händelsen. Fortfarande med Pariskommunen som exempel så producerar sig händelsen i världen: ”Paris mot slutet av det fransk-preussiska kriget”.

Den 18 mars 1871 förhindrar ett folk i Paris förhindrar regeringen från att bemäktiga sig nationalgardets kanoner och undflyr sedan staden för den politiska kapaciteten hos arbetare och militanta socialister att själva utöva makten.

Det som är platsens egna inexistenta stödjer händelsen: ”dagen den 18 mars”, nämligen arbetarnas politiska kapacitet, finns alltså maximalt sätt bland konsekvenserna till den grundläggande akten av 1871. Konsekvenserna som följer rör ett sekel av revolutionära kamper.

Slutligen, mellan de två finns de svaga singulariteterna, händelser vars bäring är intermediär: sådan, menar Badiou, är grundandet av den tredje Republiken, stödd på en reell folklig rörelse, men snabbt beslagtagen av politikernas intygade att epoken inte framvisar det egnas inexistenta (arbetarnas politiska kapacitet) för objekt-platsen.

Det här är en exkurs och kan inte mer än antyda verkets behandling och dess ansats till en typologi över aktivitet. Syftet här är främst att visa, inte bara hur begreppsapparatens abstraktionsnivån hos Badiou riskerar att misstas för filosofens reella position – här reducerad till “militant idealism” -, utan också hur själva denna begreppsapparat kan bistå med nycklar till att tänka förhållandet mellan subjektivitet och aktivitet eller, om man så vill, klass, parti och revolution.

Även om det är en mycket intressant diskussion, kunde vi kanske passa på att återuppta de mindre spekulativa frågorna till förmån för de som rör översättningen, och också försöka se hur Clovers begrepp korresponderar med den juridiska överbyggnaden och dess historia eller historicitet.

*

(Tack för senast, förresten. “Hell hath no fury like a woman scorned”. Jag ordnar med champagnen, så kvittar vi taxin.)

#4 Nicanor teratologen on 7 July 2016 at 8:48 pm

Har varken läst inlägget eller kommentarerna men vill bara tillägga: trolls don’t waste my time!

#5 COPYRIOT | Riot.Strike.Riot II on 29 July 2016 at 9:10 am

[…] K276: Riot.Strike.Riot I […]

#6 COPYRIOT | Riot.Strike.Riot IV on 4 August 2016 at 3:18 pm

[…] K276: Riot.Strike.Riot I […]

Kommentera