Lite mer siffror om antalet metalband per invånare (som bl.a. bevisar att svensk metal suger)

Barack Obamas uttalande om att “Finland kanske har det högsta antalet heavy metal-band i världen, per capita” har satt igång en livlig diskussion i vissa kretsar. (Det bör påpekas att presidenten inte uttalade sig om svartmetall, vilket likväl påstods i respekterad musikpress.)

Den tjeckiske kartmakaren Jakub Marian sammanställde i veckan en Europakarta som visualiserar antalet metalband per miljon invånare.

Kartan visar tydligt att Norden ligger i topp. Finland tar mycket riktigt förstaplatsen, följt av Sverige, Island och Norge. Däremot noteras mycket låga siffror i större delen av Östeuropa, exempelvis Ryssland och Ukraina.

Metoden har dock sina svagheter. Även om databasen Encyclopædia Metallum säkert är pålitlig, så innehåller den såväl aktiva som inaktiva band. Om man räknar med allihopa, får man en rätt stark slagsida mot 1980-talet. Detta innebär i sin tur ett orättvist försprång för Västeuropa, eftersom förutsättningarna för att spela metal inte var jättebra i det forna östblocket.

Jag har på skoj gjort några alternativa kalkyler, där jag tittat dels på hur många metalband som är aktiva, dels hur många som klassats som svartmetall av Encyclopædia Metallum. Dess sökmotor låter den seriöst intresserade hämta hem mycket detaljerad data över all världens länder. Men här har jag nöjt mig med att titta på de nämnda nordiska länderna plus Ryssland, Ukraina, Tyskland och USA. Här kommer mina högst preliminära resultat.

Sverige framstår som ett land som har sin metalstorhet bakom sig. Endast 43 % av de svenska metalbanden listas som aktiva, vilket är mycket lågt – endast Danmark hamnar lägre bland de undersökta länderna. Under femtioprocentsstrecket hamnar även Norge och Tyskland, av lätt begripliga skäl. Finland och USA har däremot en knapp majoritet aktiva band. Att två tredjedelar av de ryska och ukrainska metalbanden är aktiva är inte förvånande.

På topplistan över antalet aktiva metalband per miljon invånare halkar därför Sverige ner en bit, men hamnar fortfarande med god marginal före Norge, Tyskland och USA. Långt nedanför dessa finner vi Ryssland och Ukraina. (Jag hade fel som trodde att detta räknesätt skulle ge Östeuropas metalscen en skjuts uppåt.)

Om vi går vidare till att titta specifikt på antal svartmetallband per miljon invånare så vinner Island, med Finland som tvåa och Norge först på tredje plats. Samma rangordning uppstår även om man ser enbart till aktiva band som spelar svartmetall.
Intressant nog visar det sig även att Danmark har fler aktiva svartmetallband än vad Sverige har, i förhållande till invånarantal. Annars framstår Danmark i metalstatistiken mer som en utväxt på Tyskland än som en del av Norden. Att döma av siffrorna har Sverige den minsta svartmetallscenen i Norden.

Slutligen kan vi titta på det mått som vi kan kalla svartmetallkvoten: hur stor andel av alla aktiva metalband spelar svartmetall? Den svenska svartmetallkvoten ligger på 25 %, vilket är uselt, men faktiskt samma nivå som Finland och USA. Bland metalbanden i Norge och Island är det däremot en knapp majoritet som spelar svartmetall.
Mellan dessa extremer återfinns Tyskland (30 %), Ryssland (33 %), Ukraina (37 %) och för den delen även Kina som har en svartmetallkvot på 34 %. Förvisso är underlaget skralt i sistnämnda fall. Kina har enligt statistiken endast 0,05 svartmetallband per miljon invånare. (Dit hör dock DSBM-storheter som Be Persecuted, vars sångare Zhao även medverkade i den mer shoegazing-influerade konstellationen Dopamine.)

PS.
Den som tröttnat på pseudovetenskaplig sifferexercis kan med fördel återvända till förra inlägget, som på mycket mer spekulativt vis diskuterar frågan om populärmusikalisk stagnation. Kommentarstråden har nu även slingrat sig till att dryfta bl.a. indonesisk metal.

6 kommentarer ↓

#1 Även Jag on 28 May 2016 at 12:38 am

Säger lite om lyssnarskaran. Det är synd.

#2 Pontus on 28 May 2016 at 7:21 am

Har jag missat nåt? Skulle det vara nåt alldeles förträffligt om en subgenre, svartmetall, skulle vara dominant. Finns det inte nåt positivt i hetereogenitet? Fast å andra sidan vet jag inte vad resterande 75% består av i Sverige, det kan vara power metal och då kanske din slutsats ter sig rimlig…

Har du en fullständig listning av fördelningen mellan genrer hos aktiva svenska metallband?
Eller är det upp till oss att göra våra egna efterforskningar… :)

#3 Pontus on 28 May 2016 at 7:33 am

Satan, det här var intressant. Jag fick lite idéer hur man kan vrida och vända på saker och ting… analysera mera!

#4 rasmus on 28 May 2016 at 8:04 am

Alltså personligen befattar jag mig inte med någon metal utom svart och dom i olika varianter, därav den högst godtyckligt normativa vinkeln.

#5 Sven-Erik Klinkmann on 28 May 2016 at 10:29 am

Nationella diskurser i populärmusik är ett fascinerande och svårt område, vad är det man ska undersöka? Genomströmning, spridning av musikaliska genrer? Typ hur anglo-amerikansk rockmusik penetrerat Europa där bl a olika kulturella faktorer i de enskilda länderna påverkar mottagandet (t ex linjen protestantism/katolicism tycks ju påverka utfallet)
Jämför man Sverige och Finland i det här avseendet är skillnaderna enorma. I Finland har begreppet pop som genre aldrig slagit igenom på samma sätt som i Sverige, däremot nog rock och det äldre schlager (på finska iskelmä, vilket pekar på Finlands kulturella beroende av Tyskland, men indirekt också av Ryssland). En specifik, nationell populärmusikalisk genre i Finland är ju tangon som är något helt annat än argentinsk tango, även europeisk salongstango.
Finsk populärmusik av schlagertyp sjungs nästan alltid på finska, ordens betydelse är stor, i svensk pop känns det som om frågor om lokal förankring, plats, natiionalitet ofta vore underordnade det musikaliska. Indiepopen är speciellt svag i Finland. Osv.

#6 kblomster on 28 May 2016 at 6:58 pm

De skandinaviska länderna tenderar att vara kraftigt överrepresenterade i alla möjliga internetsammanhang, så även i denna metalband-databas. Detta beror inte främst på en hög andel internetanvändare (andra länder har i stort sett kommit ikapp idag) utan på att vi i högre grad än många andra länder är en del av det engelskspråkiga internet.

Det finns nämligen flera olika internet; språkförbistringen är lika stor på nätet som någon annan stans. Fransk-, tysk- och rysktalande (för att inte nämna de som sitter fast bakom den kinesiska muren) lever alla i sina egna världar, och även om de hyfsat ofta tar _in_ engelskspråkigt material så är det mycket mer sällsynt att det kommer något tillbaka. Jag misstänker därför att många metalband från dessa länder aldrig kommer in i en engelskspråkig databas.

Kommentera