Fortsätter nysta i frågan om musikstagnation, genom att röra om bland de många kommentarer som trillat in.
Efter att Monki lyft fram Beyoncés bombastiska show på Superbowl som en stor pophändelse med politisk laddning, replikerade Magnus att det varit helt meningslöst för en lokal artist, utan samma möjligheter till medial exponering. att ens försöka iscensätta en liknande typ kommunikation på den lokala klubben.
En sådan här grej fungerar liksom bara fullt ut om den görs inför tusen strålkastare och med mångmiljonpublik. Men detta isolerar samtidigt stjärnan och gör det svårt att ta upp komplexa ämnen via musiken.
Jag såg någon skriva att Beyoncé är vår tids Bob Dylan. Det var rätt kul. Men nog finns det klar skillnad: Bob Dylan kunde kopieras av en hel generation gitarrkillar som kunde (låtsas) göra samma sak som sin idol. Den vägen är stängd för Beyoncés fans. Även om det nu är möjligt för envar att få tillgång till elektroniska instrument som tidigare krävde miljoninvesteringar, om de ens fanns, så återskapas exklusiviteten genom att själva scenshowen blir en mer central del i spektaklet.
I en annan kommentar påpekar Magnus att mycket av popmusikens glamour har hunnit flytta över till elitidrotten.
Ännu en intressant observation från samma signatur rör textens förändrade roll:
Jag har också intrycket att pop-& rockpubliken numera är mindre aktivt intresserad av texter än man var på 70-80-talen. Det är svårt att tänka sig några vanliga klubbkids eller soulfans idag som lika ivrigt försöker avkoda (eller kreativt använda) låttexterna – så som många faktiskt gjorde med Dylan, Neil Young, Bowie eller en mängd andra artister då för tiden. Idag kan grafiska loggor, kläder hos filmhjältar och reklamfilmer ivrigt diskuteras med pannorna i djupa veck på kultursidor och bloggar, eller i ett twitterflöde, men knappast sångtexter.
Många kommentatorer pekar på teknisk utveckling eller icke-utveckling. Att rockmusiken “dödades” av samplern, synthesizern och sequencern, eller av sin egen oförmåga att utveckla sitt instrumentarium.
Min associationer går omedelbart till det frysta instrumentariet i 1800-talets konsertmusik. Till skillnad från 1700-talets snabba instrumentutveckling – och trots den snabba tekniska utvecklingen på de flesta andra områden – skedde under 1800-talet knappt några förändringar i vilka instrument som begagnades i orkestrarna. Ändå är det få som skulle kalla denna musikkultur stagnerad. Tvärtom domineras våra konsertsalar fortfarande av 1800-talsmusik. Hur ska man tolka detta?
För att återgå till 2000-talet, frågar Audun och Alaoglu om det inte är bristen på nya instrument som får musiken att fastna i gamla hjulspår. Fast vad är ett “instrument” i mjukvarusammanhang? Även om rådande utbud av musikmjukvara på många sätt är likriktande, går det väl knappast säga att det är helt stillastående?
Vidare frågar Sven-Erik Klinkmann:
Apropå Auduns påpekande /…/ kan man fråga sig om det inte inom rocken finns endel starkt inskrivna konservativa och/eller reaktionära tendenser vad gäller instrument och instrumentellt experimenterande, speciellt vad gäller de för formen helt centrala instrumenten elgitarr och elorgel, någonting som i så fall går stick i stäv mot en allmän innovationsinriktning inom modern eller modernistisk musik?
Å andra sidan skriver Magnus:
Utan att fetischisera vissa gitarrmän eller sångare kan man ändå rätt tydligt se att det kommit en förskjutning mot starkt repetitiv rytm och groove, från en musik som (särskilt på 70-talet) byggde mer på melodier, vokala element, chord progressions och improviserat, jammigt samspel; /…/
Orsaker som drivit på den förändringen finns förmodligen inom musikteknologin (samplingsboomen, möjligheten att snabbt bygga konturskarpa riff och grooves som hade varit svåra eller omöjliga att spela bra utan samplers, förskjutningen på lokalsidan från rockklubbar och ungdomsgårdar till stora dansställen och festivaler med dyra ljudanläggningar, allt fler kanaler i studiokonsolerna osv)
Kanske övertolkar jag när jag tänker att dessa två kommentarer pekar mot två skilda förklaringar till rockmusikens stagnation, en “endogen” förklaring som ser stagnationen komma inifrån står mot en “exogen” förklaring som pekar på yttre faktorer. Kanske är detta en falsk motsättning som på något sätt bör övervinnas. Jag har ingen aning just nu.
Sen har vi själva problemet med att tala om en stagnerande populärmusik, när musikaliska framsteg eller stagnation knappast går att mäta. Visst är det subjektivt och “rätt godtyckligt“. Detta problem kvarstår även efter det uppföljande inlägget där jag ordade vagt om en “immanent utveckling” som “rockmusiken tappat för länge sen” men som ännu lever i housemusiken. Ja, jag försökte väl artikulera om det hela, problematiken från framsteg/stagnation till liv/död, men det kanske bara blev ännu mer mystifierande?
Elias Hillström nämner Bob Stanleys bok Yeah Yeah Yeah och tesen om hur popmusiken hamnat i kris till följd av ett fragmenterad medieklimat där mainstream och underground inte längre tvingas i möte. Men denna kris betyder inte självklart att allt blivit så mycket sämre, bara annorlunda:
Mycket tyder på att saker och ting har förändrats mer än vad vi har möjlighet att ta in och förstå nu idag. Ge det en tjugofem, femtio år och digitaliseringen runt millennieskiftet kan komma att framstå som en brytpunkt. Popmusiken har alltid varit lika mycket kontext som musik. När nu hela den gamla infrastrukturen fallit sönder är det självklart att vi också lyssnar på ett annat sätt.
Detta light-optimistiska synsätt avvisas av Mark Fisher:
Here’s one of the things that people say, “oh we don’t know if things are new yet, there might be new things, we just don’t know yet.” But that’s just a fallacy, people did know when things were new before. Even if that’s true, and in this age of hyper-visibility it would be slightly odd if there are things that we hadn’t really seen, what’s missing is a popular experience of newness. At the very least that is what has disappeared. But I think what’s also missing is this circuit between the experimental, the avant garde and the popular. It’s that circuit that’s disappeared. Instead what we have is Experimental™ which is actually well established genres with their own niche markets which have no relation to a mainstream.
Sven-Erik Klinkmann skriver i en av sina långa, vidgande kommentarer om hur det hela kan kopplas till en förändrad tidsuppfattning:
Kanske är det så som den brittiske medieteoretikern Charlie Gere påstår att vi är på väg mot en tidsuppfattning där betydelsen av nuet blir alltmer accentuerad, något som också tycks hänga ihop med kulturella synkoniseringar av olika slag. Att vara osynkad är det värsta öde en människa i en sådan situation kan råka ut för.
Betydelsen av nuet och det omedelbara ökar i systemet, nödvändigheten av omedelbar respons och feedback, vilket ytterligare speedar upp den här utvecklingen. Den ökade komplexiteten och snabbheten hos dagens teknologi åstadkommer både berusningseffekter och en djup ängslan.
Samtidigt karaktäriseras popen av en ständig strävan för att inte säga fixering vid att vara ett steg före, att hitta det nya, helt oberoende av vad det sedan råkar vara. Och viljan att sopa undan spåren av det förflutna, nollställandet, tycks, som en skugga, följa med detta att vara modern, även om också den andra tendensen, att skapa en kanon också finns med, något som ökar osäkerheten och ambivalensen i systemet.
Hur man än försöker beskriva detta tillstånd tror jag att man förr eller senare hamnar i interna motsättningar eller paradoxer
Någonstans i allt detta måste vi tänka in den strukturförändring som det innebär att popmusiken “inte längre ägs av enbart de unga” (Magnus). Det går inte längre för unga människor att “vara i fred” och känna “att de här artisterna tillhör oss, även i vardagen”. Ja, ungdomskulturen i efterkrigsmening var kanske en parentes. Men vem har sagt att generationell exklusivitet skulle främja utveckling? Är detta rätt väg att söka orsaker till en musikstagnation? Samtidigt hänger det uppenbarligen samman med att höga priser driver bort de mindre köpstarka från scenerna.
David Graeber har en rättfram prekaritetsvinkel på popkulturfrågan, som citeras i en kommentar:
Back in the 20th century, every decade or so, England would create an incredible musical movement that would take over the world. Why is it not happening anymore? Well, all these bands were living on welfare! Take a bunch of working class kids, give them enough money for them to hang around and play together, and you get the Beatles. Where is the next John Lennon? Probably packing boxes in a supermarket somewhere.
Man kan som Magnus tala om hur den “tysta disciplineringen av de yngres vardag” har eliminerat tidigare frizoner. Det handlar inte nödvändigtvis om att alla betydelsefulla band en gång i tiden levt på bidrag, även om många gjort det. Viktigare är kanske att se det större sammanhanget av lokaler och lokala eldsjälar som arrangerar spelningar, festivaler och klubbar.
56 kommentarer ↓
Spännande ämne, inte sant? Det känns som att någon borde fundera på en antologi på temat “Har rocken gått i pension – och när skedde det isåfall?”. På kultursidorna och i prestigemedia är ju den frågan helt frånvarande, trots att rock- och popmusik spelar betydligt mindre roll som kulturella fält idag, jämfört med för trettio år sedan.
Dylan var väl en långsökt jämförelse :-) Michael Jackson ligger närmare till hands. Bör väl tillägga att jag tycker att Beyoncé sjunger bra och att låtarna är intressanta, och scenshowen magnifik. Men är Beyoncé rock? Snarare en arvtagare till något slags disco/hiphop/Michael Jackson/funk/soul-linje, som inte rimligen kan kallas rock?
Mycket beror ju också på vad man prioriterar i sin analys. Lawrence Grossbergs begrepp rock formation är ju, så som jag förstår det, framför allt en tanke om att det estetiska och det sociala, kanske till och med det politiska, löper samman och bildar en stark social gruppering, en tydlig mental struktur. Det var väl det som hände med rock’n’rollen när den blev rock på 60-talet då, om man förenklar en smula.
Frikopplar man det sociala och politiska (eller pseudo-politiska) i rockmusikens utveckling kan man ju i stället, så som jag uppfattar att Rasmus Fleischer försökte göra i sitt blogginlägg, använda en striktare estetisk inriktning i sin analys där frågor om musikstil, instrumentering och låtstruktur m m blir centrala.
Lyssnar just nu på Bob Dylans nya, Fallen Angels, i väntan på Paul Simons nya, Stranger to Stranger. Båda kan väl genremässigt kallas ett slags post-rock, låt vara att de vad gäller estetik, relation till tradition(er) m m nästan är varandras diametrala motsatser (tänker då också på Simons förra So Beautiful or So What) . Viktigast är ändå att skivorna känns så angelägna, berörande, aktuella. Men frågan är förstås, berör de också yngre lyssnare?
Kopplingen mellan rock och folkmusik (i vid mening) som tidigare var stark ter sig ju också rätt död idag. I varje fall i den utvecklade världen. På 60-/70-talen fanns det ett rikt blodutbyte mellan rocken och lokala musiktraditioner, från svensk progg till The Band och Santana, senare kom den ibland förkättrade worldmusic-vågen. Många grupper som inte uttalat jobbade med folkrock eller liknande hade ändå relativt tydliga rötter i lokala folkmusiktraditioner – både hos Genesis och Led Zeppelin kan man fram till mitten av 70-talet höra skuggor av *engelsk* och keltisk folkmusik – men idag är det svårt att se några mer kända rock-/popband som väver in trådar från ett folkmusikaliskt arv. Det finns säkert flera orsaker, en är väl att det uppfattas som litet omodernt.
Jag tror det ligger något i att texten förlorat sin betydelse.
Tänk skillnaden mellan att härma Bob Dylan (sitta stilla med en gitarr och plonka och sjunga) och att härma Michael Jackson: street dance, mim, playbackframträdanden på gator och torg, en helt fysisk historia. Om det finns Beyoncé-artister på samma sätt som det finns Jacksonimitatörer ska vara osagt. Men Beyoncéstreet dance skulle kunna ha feministisk sprängkraft i Reclaim the citystil.
Anar jag en outtalad ståndpunkt – att House lever medan popen/rocken är död? Jag vet inte mycket om House, men har uppfattat det som att texten är oviktig även där, och att rörelserna/dansen är en del av den (eventuella) politiska sprängkraften? Kan förstås vara helt fel ute.
Det där med textens eventuellt förlorade betydelse kan ju också ha att göra med bildens (ständigt?) ökade betydelse, i medieutbudet, en truism kanske, men ändå viktig att hålla i minnet. Bilden eller bilderna som ofta innehåller element som är mer svåråtkomliga analytiskt, eftersom de är magiska, mystiska, auratiska. Eller bara banala. Men värda respekt.
Och samtidigt en förlust vad gäller äganderätten till musiken eller åtminstone musikens artefakter, också för den som lyssnar. Det nätet gör är ju nästan någonting kommunistiskt, det sprider sin information åt alla håll, likvärdigt, utan urskillning, nästan. Jag tänker på vinylplattan i skivhyllan, den unika som jag måste sköta om, vårda, putsa, eftersom det är på mitt eget ansvar, ifall den ska bibehålla eller rentav öka sitt värde. Den rollen tas på något sätt ifrån mig när jag sitter vid datorn och lyssnar på musik.
Som sagt är det många epistemologiska varningsklockor som ringer när man diskturerar företeelser som “rockens död”. Men det är ju svårt att låta bli ämnet!
Ta inte illa upp, men jag hör ytterligare en svag varningsklocka ringa när jag läser kommentarer som tar avstamp i en jämförelse med ikoniska rockband från 1960- och 1970-talen. Jag säger inte att dessa är omotiverade jämförelser och att inte göra dessa jämförelser vore ju ahistoriskt. Vidare borde jag inte göra denna invänding för jag har – trots ett rätt stort men av allt att döma ändå nischat musikintresse – aldrig lyssnat på Bob Dylan eller någon annan som nämnts.
Men denna uppställning eller analytiska inriktning med Dylan, Bowie & co känns på något vis så typisk. Är det den enda vägen man kan gå? Och redogörelsen för den “gamla” rockmusiken tycks mig ofta vara mer utförlig än den anonyma “nutid” man vill styra sin jämförelse emot. Det påminner mig om den föreläsare som för att belysa något väsentligt alltid använder samma gamla obetydliga exempel…
Om det jag ovan vill säga inte rentav är ett uttryck för det så drar det kanske några paralleller med resonemanget om förändrad tidsuppfattning och Klinkmanns kommentarer om att “nuet blir alltmer accentuerat”. Dock låter det lite tillspetsat att säga “betydelsen av nuet och det omedelbara ökar i systemet, nödvändigheten av omedelbar respons och feedback, vilket ytterligare speedar upp den här utvecklingen.” Men samtiden har sin betydelse. Och det är förmodligen bland annat “samtiden” som aldrig förmått mig bli intresserad av dåtidens rockmusik.
Texten? Om man glömmer vemodiga tonåringar en stund känns det som det är så. Därför blir jag också förvånad hur textfokuserad en recensent som den så kallade The Needle Drop (aka “the Internet’s Busiest Music Nerd) är i sina recensioner.
@Raipe: det finns naturligtvis många fler möjliga exempel än Bowie, Stones, 10cc, Ebba Grön och Lundell. Kunde säkert räkna upp hundra till, men poängen är ju inte fakta om en viss artist och dennes skivförsäljning, utan just att den sortens kraftfulla genomslag, både kommersiellt och kulturellt, både personligt och tribalt, och den sortens laddade image för artisten, en image som verkligen når ut till fansen, tycks ligga helt utom räckhåll för 99% av alla rock- och popband/artister som har debuterat på denna sidan år 2000. De har helt enkelt inte den ingripande betydelsen för sina fans, och inte heller för samtiden i stort.
Det är komplicerat detta med vilka tidsaspekter som är de viktigaste i bedömningen av populärmusikens utveckling och eventuella stagnation. Det samtidiga, närvarande tycks å ena sidan hela tiden bli allt starkare, det tycks handla om en sammanvävning av en förstärkt uppelvelse av ett nu och detta att vara uppkopplad: möjligt är att den här just nu-upplevelsen också bidrar till att förminska det textuellas betydelse på bekostnad av det visuella (eller instrumentala) vad gäller musiken. Men samtidigt sker andra rörelser som handlar om retroisering och nostalgisering. Slående exempel på det är flera konserter där president Barack Obama och hans fru Michelle Obama sitter i publiken, konserter både i Vita huset och Lincoln Center de senaste åren (finns på youtube), musik av tonsättare som Burt Bacharach och Carole King, tolkad av artister som Lyle Lovett och Aretha Franklin. Ett slags aktualisering av ett amerikanska kulturarv som samtidigt är en del av ett västerländskt kulturarv. Walk On By, Natural Woman, The Look of Love. Eller än mer sentimentaliserat: Glen Campbells sista turné i USA som blir en uppvisning i hur musiken kan hålla tillbaka hans Alzheimer. Inte ett öga i publiken är torrt.
Men kanske är frågan om framtiden den som är svårast att förstå i det här sammanhanget. Fanns det inte i rocken, oberoende av hur vi egentligen vill ställa in den kronologiskt, alltid någonting av dels ett accepterande av nuet i all dess komplexitet och dels en stadig blick mot framtiden? Fanns inte detta inbyggt redan i den generationsmässiga, ganska ensidiga sociala basen hos rocken när den möjligen kändes som allra viktigast?
Men samtidigt: rocken ville ju inte att vi skulle växa upp, vi skulle alltid vara rebeller, unga, ungdomliga, där fanns en stark paradox som en hel generation har haft att jobba med.
Och sen: genusaspekten. Som jag läste någonstans nyligen (minns just nu inte var), vid den här tiden, när rocken började komma igång på allvar fanns det fyra musikaliska och kulturella rörelser i USA och samtliga var kraftigt mansdominerade: beatnik-rörelsen, rocken, countrymusiken och jazzen, ungefär så.
Uppvärderingen av att någonting “ligger precis i nuet” har absolut ökat på senare år och det gäller inte bara inom musiken, det verkar vara en allmän tendens i vår medialiserade tid. Per Svensson skrev lättsamt häromveckan i Sydsvenskan, apropå ett par tidskriftsnummer från 1984 där en mycket yngre Per Svensson själv hade medverkat – http://www.sydsvenskan.se/2016-05-12/snobbar-som-jobbar – att det är två saker som slår honom: dels den kompakta mansdominansen i skribentledet, dels den tydliga ambitionen att sålla agnarna från vetet oavsett vilken genre det handlar om. Kvalitetens fana hålls högt i dessa gamla tidningslägg (som då var unga tidningar, t ex Schlager), kvalitet är viktigare än exakt vilken genre det handlar om eller vilka instrument de spelar.
Popjournalistik idag däremot är oftast inte den typ av kritik (eller presentation) som fokuserar på kvalitet eller frågor som “är det här riktigt bra? är det nyskapande?” – i varje fall inte i Sverige, och det gäller förresten floden av bred journalistik om populärkultur över huvud. Att man sedan öser på med hyperboler som “ikonisk, normerande för framtiden, helt knäckande” är en annan sak. Nej, den intressanta parametern har blivit “ligger det här rätt i nuet, ett oavbrutet rörligt nu? är det inne? är det vad man (enligt oss) bör gilla för att vara inne?” (har du koll koll KOLL!! sa Nilegård). Den där självmedvetna nytrendigheten, och en besatthet av ytan större än någonsin på 80-talet, är mycket typisk för “tidsandan” och diskursen kring musik och popkultur idag.
Samtidigt hos SvD: den “västerländska konstmusiken” är akut hotad i Sverige, enligt artikelförfattarna på grund av flumskolans bristande (fin)kulturella uppfostran av ungdomen.
Kommer vi om några år få se liknande brandtal från branschföreträdare om det förfallande svenska rockarvet? Och vikten av obligatoriska gymnasiekurser i kast-med-liten-tv-från-hotellrum?
Du måste lära dig rock, för att citera den allra första svenska rocklåt som spelades i Stefan Wermelins underbara radioserie Livet är en fest. Även om den låten (också) var inlånad från USA. ;)
Magnus, tack för svaret på min lite ohyfsade fråga. Eftersom jag fortfarande tycker att det är “rätt godtyckligt” att tala om rock- och popmusikens s t a g n a t i o n undrar jag vad det är som gör att dagens artister har det så mycket svårare att nå ut? För visst är det väl så att det idag finns färre artister som så att säga når ut än vad det förmodligen gjorde för några decennier sedan? Gör jag fel om jag läser in att det är ett slags politiskt budskap eller en samhällskommentar som är det som ska “nå ut”? Eller har dagens artister generellt sett mindre inflytande?
Gällande bl.a. Klinkmanns kommentar gällande textens förlorade betydelse och bildens ökade betydelse. Om vi strikt håller oss till musik är jag tveksam om bilden ökat i betydelse men att ljudet paradoxalt nog kanske gjort det. Fildelning, strömmande musik etc lösgjorde i viss mån musiken både från stilla bilder (skivomslag etc) och rörliga bilder (musikvideor). Ungefär samtidigt förlorade musikvideon och MTV sin betydelse. Idag är det ju bara verkligt etablerade artister som regelbundet gör musikvideor. Om fildelningsvågen kommit med dagens bandbredd och appartur hade musikvideon kanske haft ett rikare liv idag. Om man tänker på hur distributionen av musik (ljudet) ser ut idag kan man kanske tänka sig att de förändrade distributionsmöjligheterna har gjorts på bekostnad av allt det där som hör(de) musiken t i l l (skivomslag, recensioner och kritik, “utnåandet”)? Något berättar kanske också det att det finns en hel massa musik och hela album på videotjänsten youtube, men att dessa videor så gott som alltid innehåller en frame men en massa ljud.
@Raipe: Nej, för mig år det en helt empirisk observation att vi inte längre ser ett flöde av artister som når ut, som får den där sortens tunga, högprofilerade genombrott som Bowie, Roxy Music, Kiss, Ratata, The Smiths, Suede eller Pretenders lyckades skapa på bara några år efter första albumet. Både kommersiella och artistiska genombrott. För mig handlar det inte om en önskan att rockbanden ska uppträda som världens nya lagstiftare, att de måste driva tydliga politiska budskap. Men vi ser helt enkelt inte samma golfström av vitalitet längre, och den energi som finns hittar inte det utslaget i offentligheten, på musikscenen, i media och i kulturen.
När det gäller kopplingen mellan denna avmattning och en minskande social rörlighet i många länder däremot, en hårdnande social petrifiering och karriärifiering (det har blivit mycket svårare att hitta ingångsjobb, billiga bostäder, klubblokaler, pensionerna går åt skogen för många osv) så är det förstås en politisk fråga i botten. Jag tycker det är beklagligt att vi har fått ett alltmer stelnat samhälle där allt färre känner sig fria att röra sig bortom den klass de föddes in i, inte bara att “göra klassresan” utan också att bygga upp kontaktnät utanför sin egen klass, och där många lever på marginalerna och inte har någon röst i den politiska debatten, men det finns ju starka krafter som vill ha det precis så.
Att popens/rockens uppgång på 50-60-talen har mycket att göra med den ökande sociala rörligheten på den tiden tror jag att de flesta skulle hålla med om.
Till Raipe: problemet här är väl att området vi diskuterar är så enormt att alla försök till generaliseringar riskerar att bli lite sneda. Det som gäller inom ett område av säg dagens popmusik (t ex delar av youtbe) gäller inte alls inom ett annat, som du ju visar. Ser man på saken på ett annat sätt, som en fråga om genomslag, ikonicitet, kulturell branding (som alltså gäller de mest kända artisterna) blir ju resultatet ett annat. Då blir det visuellas betydelse mycket stor. Så bilden är aldrig entydig, tvärtom tvetydig, paradoxal.
När texten i SvD talar om den västerländska konstmusikens kris i Sverige (Alaoglu) blir det hela mest ett magiskt upprepande av just den formeln. Hur mycket säger det egentligen, inte mycket, under den formeln döljs ju en mängd saker, både smala och populära, som jag ser det.
Vill ju inte på något sätt förneka att rocken är död, men kanske måste vi isf lyfta frågan om (efter)livsformer – spöken, odöda, zombies etc … vilket delvis leder till Alberts kommentar om “typ en miljon varianter av metal”. Ett fint exempel är Senyawa, från Indonesien.
http://daily.redbullmusicacademy.com/2015/03/senyawa-feature
Det är ett band som utgörs av en sångare och en instrumentmakare, är ett av världens just nu bästa liveband, skulle av de flesta betraktas som ”world music” men säger sig spela metal, med uttalade influenser från bla Melt Banana och John Zorn.
https://youtu.be/migxMbYuPAE?t=475
Och man hör tydligt stora delar av rockens (för)historia i deras musik, från ja, låt oss säga Odetta istf Dylan (för att hon är tusen gånger bättre och för att han erkänt att han stulit allt från henne), Howlin Wolf istf Rolling Stones (för att Wolf är sexigare än Jagger) osv, via Sabbath och Bad Brains och Black Flag (nej inte Pistols) till Mike Patton och Neurosis och Sunn0))) (där åtminstone några cirklar sluts och frågan om ”folkmusik”influenser” framstår som något felformulerad) till en (rock?)musikform som inte är postrock, vars riffande knappast är retro, och som i allra högsta grad är “smutsig, lekfull, psykedelisk” och som verkligen “blickar bakåt och framåt på samma gång.” En annan rätt intressant företeelse är den här metalbanden som gör musik tillsammans, en typ av samarbeten som mig veterligen inte funnits tidigare – jag tänket på band som The Body och Thou, Pyramids och Nadja, Locrian och Horseback.
Men visst är rocken död. En anledning till denna död som inte tagits upp här (om jag inte missat det) var väl (outtalade, strukturella, t.o.m. omedvetna) rasism som alltid omgav rockmusiken, eller?
[…] ← K275: Klipp ur ett pågående samtal om popmusikalisk stagnation […]
Vandöd:
“visst är rocken död. En anledning till denna död som inte tagits upp här (om jag inte missat det) var väl (outtalade, strukturella, t.o.m. omedvetna) rasism som alltid omgav rockmusiken, eller?”
Jag har fortfarande intrycket att “rock” inte blivit ordentligt definierat i denna diskussion … och så vill jag hävda att ingen musikgenre kan dö. Den kan stagnera, låta bli att förnya sig, men komma igen, påverka andra musikformer eller få en ny boom. Alltså tycker jag att det är absurt att påstå att barockmusiken är död, att jazzen är död, att discon är död, eller att rocken är död.
Din kommentar om rasismen är intressant – även när det gäller rocken skulle det vara möjligt att tala om kulturell appropriering, eftersom de första R&B-artisterna var svarta, och rocken uppstod ur R&B.
Här en något hackig inspelning av Arthur Crudrups That’s all right Mama, från så tidigt som 1946. Den kallas ibland den första rocklåten.
https://www.youtube.com/watch?v=uxHQUvCkV20
Tanken att rock är en definitionsmässigt “vit” genre (eller grupp av besläktade genrer) som har tydliga gemensamma rötter i 50-tals-rock’n’roll, 60-talets folkpop och British invasion och som sedan grenade ut i psykedelia, hårdrock/metal, progressive, AOR, punk osv – men som har en tydlig gemnsam stam – och som utesluter svart soul, disco, allting som innehåller rap och i princip all r’n’b efter mitten av 70-talet – det är ju en typiskt amerikansk läsning av hur man ska avgränsa genren. En spegling av att USA har haft åtskilda topplistor, radiostationer osv för rock/pop och r’n’b/soul/hiphop, dessutom hade man länge mer eller mindre ras-segregerade skolor . Utanför USA har det oftast inte uppfattats så, men over there är det fortfarande en vanlig inställning. Jag insåg hur självklar den är för många amerikanska rockfans när jag hamnade i en diskussion på Wikipedia för några år sedan om hur man avgärnsar rock; det var tydligt att amerikanerna i sällskapet tog den här avgränsningen för given (samtidigt hävdade de att det var poänglöst att problematisera detta eftersom svarta helt enkelt inte sysslar med rock eller pop i någon större utsträckning .- bortsett från t ex Jimi Hendrix men hans publik var ju i första hand vit).
För mig är det inga större problem med att räkna in t ex James Brown, Curtis Mayfield, Isley Brothers eller Earth, Wind & Fire under rockens paraply, och alla dessa har ju utövat ett stort inflytande även på vita rockare, men då blir det oundvikligen ett bredare spektrum av genrer och inte så mycket kvar av tanken att rocken hålls samman av en enhetlig utveckling, att allt det som var “rock” vid en viss tid haft gemensamma drag. Å andra sidan, vad har Deep Purple, Beatles och Frank Zappa gemensamt vid slutet av 60-talet? :-)
Apropå rockens ursprung, den här fältinspelningen av Alan Lomax från en kyrka i Louisiana 1934 brukar ibland lyftas fram som ett av de första spår som pekar fram mot rocken. Onekligen finns det proto-rock-drag här: det maniska drivet i rytmspåret (klappträn?), den bluesmättade, vilda sången, den improviserade, associativa texten, ett groove som har något av The Doors i sig…
https://www.youtube.com/watch?v=tL0FpB26VSg
Texten finns under “Visa mer” – och den innehåller t om raderna “I’ve got a rock/ You got a rock / Rock is death…”
Härligt. Här hörs ju de afrikanska rötterna, det är jazzigt bluesigt men känns också väldigt mycket rock.
Fantastisk text.
Magnus: En möjlig ingång till genreproblematiken är att studera hur en köpguide för CD-skivor, Mojo 1000. The Ultimate CD Buyers Guide (2001), är konstruerad. Häftet är intressant, eftersom det säger någonting viktigt om vilka värderingar som tycks ligga i botten på populärmusikkonsumentens och –konnässörens köpstrategier och skivval. Mojo-guiden är uppbyggd utifrån följande avdelningar: jazz, blues, rock, soul, folk, country, reggae, world, pop och soundtracks, en indelning i tio avdelningar som i och för sig kan förefalla helt OK, men som t ex innebär att man glömmer eller gömmer undan sådana viktiga genrer som salsa, punk, techno, rap, hip-hop, new-wave, ambient, easy listening, avantgarde pop osv. Problemen uppstår när man börjar syna guiden närmare i sömmarna. Hierarkiseringstendenserna är så tydliga. Rock framför allt men även pop är guidens två viktigaste genrer, men gränsen mellan dem är tämligen godtycklig.
I pop-kategorin finns en mängd musik som man kanske som mer eller mindre nollställd lyssnare (en i sig utopisk position, men ändå) inte automatiskt skulle ha placerat där. Här finns en mängd sextiotalsband, som engelska Kinks, Small Faces, Fleetwood Mac, amerikanska Lovin’ Spoonful, Beach Boys, Hondells, Harpers Bizarre, Rascals, Association, australiensiska Bee Gees i popkategorin med något skivalbum. I popkategorin ryms också en del äldre pop, från Frank Sinatra till The Mills Brothers och The Four Freshmen. Vad gäller rock påstår Mojo-staben helt frankt att rocken, hur mycket detta än kan tänkas reta jazzsnobbar, är den största av moderna musikstilar och –former. Därmed är grundagendan för guiden klar. Det är rocken som är själva centrum i denna typ av kanonisering. Rock är som musikform kanske den enklaste som människan skapat, konstaterar guiden, men den är bland de svåraste att kategorisera. Rockens storhet kommer sig av av att den är mest demokratiska musikformen av alla. Dess armar är vidöppna, den omfattar allt, den säger nej till inget. Den har ända från början handlat om att bryta gränser, eller att ignorera dem. Rocken har, konstaterar skribenten, alltid skamlöst kunnat vältra sig i sina svagheter eftersom den är välsignad med förmågan att kunna förnya sig själv. Rocken är alltså ett slags Fågel Fenix som hela tiden dör och föds på nytt …
Om rocken bygger på en amerikansk avläsning av populära musikgenrer – vilket jag tror stämmer – kan man ju fråga sig vad som händer när rocken når Storbritannien. Här sker ju något också med genresystemet: nya hybrider föds, som skiffle, brittisk blues och r&b, ja t o m Merseybeat (och liknande stilar i bl a Skotland), även reggae och annan musik från den karibiska övärlden (som inte får samma direkta avtryck i den amerikanska musiken, ifall man inte går tillbaks till jazzen och New Orleans förstås, även till viss del soulen). Något liknande vad gäller genreförnyelse gäller ju också den brittiska tradjazzen och mellankrigstidens brittiska dansbandsmusik. Det brittiska klassystemet föder bl a musikkategorier som mods och rockers som är mycket mer distinkta än möjliga liknande kategorier i USA. Om ras är det avgörande kriteriet vad gäller musikgenrer i USA tycks klass och multikulturalism vara det i Storbritannien.
Vad gäller Elvis rötter i ”svart” och ”vit” populärmusik, även ”vit” och ”svart” kultur, se min avhandling Elvis Presley – den karnevalistiske kungen (1999). Jag kommer då också in på genresystemet. Den amerikanske musikforskaren Philip H. Ennis har skrivit en bok om rocken som ett sammanflöde av en rad olika äldre s k musikströmmar i USA (vit pop, svart pop, countrypop, gospel, jazz, folkmusik). Han kallar rocken The Seventh Stream. Att notera är ju att folkmusik i USA betyder någonting annat än vad det gör i Europa. Jag diskuterar Ennis idéer i kapitel 7 i avhandlingen. Se närmare http://www.netikka.net/sek/docs/elvis-hela_avhandlingen.pdf
@Klinkmann: Spännande, jag visste inte att det här hade satt avtryck även i nordisk akademisk forskning – eller att du personligen hade forskat kring de här frågorna.
Och visst påverkar de här rastren också enskilda artisters ställning. Det är nog ingen tillfällighet att iimi Hendrix var lättare att lansera från England – men flytten till London påverkade också hans egen självbild. När han kommer över till England hösten 1966 möter han snabbt en miljö där det finns en grupp intresserade, ambitiösa vita musiker som vördar bluesen som musikform, och som inte ser den som primärt svart marknadsmusik, “race music” utan som en musikform med stora inneboende värden, och den gruppen – hela den brittiska bluesboomen med Clapton och Yardbirds i spetsen – lyckas han snabbt göra intryck på med sin egenartade stil (han var ju egenartad redan innan han började arbeta med effekter och Marshallstackar). Det är klart att det måste ha fått honom att känna sig upplyft ovanför kategorin “ras”.
“Rock är som musikform kanske den enklaste som människan skapat” – haha, ja, där håller jag verkligen inte med! Snarare ger rock väl mängder av exempel på “less is more” och på hur helheten blir större än summan av delarna, men detta är inte i sig några tecken på att det handlar om enkel musik.
Och sedan finns det ju många rockband som sannerligen inte sysslat med enkelt uppbyggd musik, från tidiga Simple Minds till R.E.M. till Gentle Giant…
Den enklaste musikformen – det kan jag inte hålla med om. OK Rock Around the Clock, kan väl kallas enkel – men Smells like Teen Spirit? Stevie Wonders Songs in the Key of Life? Jimi Hendrix?
Hur man än avgränsar rock från andra musikgenrer så satte åtminstone jag kaffet i halsen när jag såg det djärva påståendet att rocken uppstod på 60-talet. ;-)
Slog mig idag innan morgonkaffet att Kraftwerk är vaporwave, med sin genomironiska appropriering av tidig-1900-talsestetik (Bauhaus, Lissitzky). Därmed borde all (i varje fall vit) elektronisk musik också vara vaporwave, och inte house.
Nu tänker jag snarare på den individuella musikskaparens utblick än på det rent musikaliska innehållet (jmf. Ralf och Florian som “musikarbeiter”). Situerad och referentialistisk snarare än personlig och introspektiv (rock).
Förenklat? Ja, men också det enda sätt jag skulle kunna förklara varför jag själv sysslar med “elecktrånika” och inte spelar i rockband.
Retrologi (à la Sverker Hyltén-Cavallius) och en ökad ironisering av musiktraditionen/erna antyder kanske att rock- och popmusikens futuristiska potential håller på att tömmas mer och mer. I stället vänder man tillbaka för att se efter hur tidigare musikgenrer och artister eventuellt kunde omdefinieras, förstås på nya sätt. Det här kan, som jag ser det, hänga ihop med en ökad krismedvetenhet inom den senkapitalistiska världsordningen som också tycks yttra sig i allt starkare inslag av populism (uppblandade med olika grader av nostalgi), inklusive den populism som inryms i ett allt mer frenetiskt brandande (se närmare Douglas B Holt: How Brands Become Icons. The Principles of Cultural Branding). En alltmer komplicerad och svårgenomtränglig verklighet kräver allt tydligare vägmarkeringar för att inte individen (och kollektivet) ska känna sig borttappad.
Men tillbakavändningen till äldre artister och genrer innehåller, som också Hyltén-Cavallius är inne på, tydliga anakronistiska, tidsblandande element. En ”renodlad” återgång till äldre musikformer blir ändå omöjlig, hur eftersträvansvärd en sådan än kan te sig. Globaliseringen tycks vara en diskurs som utplånar olikhet samtidigt som det egenartade och speciella därmed paradoxalt nog blir alltmer värt att söka, men också allt omöjligare att uppnå. Paul Simons nya skiva Stranger to Stranger tycker jag pekar på en del av de här tendenserna. Den är en blandning av olika estetiska strategier, genrer, den implicerar både det ena och det andra utan att någonsin slutligt ta ställning.
Färgningen av ironi har absolut ökat, men det har förmodligen också blivit svårare att hålla samman ett rockband som kreativ, skrivande och turnerande enhet under längre tid (som Beatles, The Who, Nationalteatern m fl). De som bildar rock- och popband på 2000-talet är nog mycket mer medvetna om hur många tidigare band som har spruckit eller där en frontman (Sting, Rod Stewart, Diana Ross osv) gjort solokarriär och överglänst själva bandet de kom från. Förr talades det inte lika mycket utåt om bråk och oenighet i olika band, men idag finns det en lång katalog av välkända bandsplittringar. Dessutom gör det ökade trycket från marknadsföringssidan, från producenter samt den kortare “bränntiden” (hur många album får ett band göra utan att slå på allvar?) säkert att spänningarna och den interna konkurrensen i ett band har en tendens att öka.
Som Peter Gabriel skrev efter att ha lämnat Genesis, det är en tuff operation för vilket band som helst att ta steget från entusiastiskt jammande amatörer till professionella musiker. Skivbolagen är inte heller lika intresserade av band med 4-5 medlemmar och en tydlig grund av musikaliskt kunnande inom gruppen längre, idag satsar man hellre på duos eller soloartister till vilka man kan handplocka musiker både till studion och för livespelningar. Man får nog tänka sig att de vanliga fansen och amatörerna ute i folkdjupet har uppfattat de här signalerna, och då ter det sig inte lika trovärdigt att försöka bli nästa Gyllene Tider eller nästa Guns’n’Roses.
Kommentera