K274: Pensionsrättvisa?

Känner mig djupt ambivalent inför “kampen för rättvisa pensioner”. Det är Streetgäris som nu driver kampanjen Pensionsrättvisa. Å ena sidan är det en perfekt motpol till samtidsslaveriets tröttsamma kulturalisering av politiken som kränkt studsar vidare från skandal till skandal. Här satsar man i stället på studiecirklar om de konkreta livsvillkoren för olika människor i Sverige. Hur uppfriskande känns inte det?

Å andra sidan är det en chimär att pensionsfrågan skulle vara så värst konkret. För de som nu är pensionärer, visst. Men för alla oss andra, som inte kommer pensionera oss på årtionden? Då handlar det om framtiden, den tid som ännu inte existerar och därför är synnerligen abstrakt. Förvisso är abstraktioner nödvändiga redskap i varje strävan efter förändring, men då gäller det också att erkänna dem som abstrakta, inte låtsas som att de har konkret existens. Här någonstans återfinns mina tvivel på pensionskampen.

Pensionsrättvisa arbetar för att alla ska ha rätt till en värdig pension.

Läs den parollen några gånger tills dess finansmetafysiska innebörd träder fram.

Vi bortser från begreppet “alla” – människor? medborgare? – och frågar i stället i vilket tempus vi talar när vi talar om att ha rätt till en pension.

Verbet står i presens infinitiv, men för flertalet ligger pensionen i futurum. Bandet mellan nutid och framtid ska tydligen knytas i form av en rätt. Nutidens människor ska avlägga ett löfte om att framtidens människor kommer att avsätta en viss mängd resurser till de som då är äldre. Som måttstock för mängden används pengar. Men eftersom pengarnas värde fluktuerar måste det i praktiken bli någon form av index som upprätthåller värdighetslöftet. Någon institution måste löpande avgöra vilka varor som måste konsumera för att leva ett värdigt liv. Vilket boende, vilken mat, vilken omsorg, vilken bandbredd, vilka möjligheter att resa – allt sådant ligger i frågan om pengarnas framtida köpkraft.

Men framför allt finns det ingen egentlig garanti för att löftet kommer att hållas. Vi kanske inte får någon pension alls. Kanske smulas pensionssystemet sönder i nästa finanskrasch. Kanske hinner vi, mänskligheten gemensamt, avskaffa pengarna och lösa vårt fortbestånd på förnuftigare vis. Kanske blir vi blåsta av att en ny form av valuta uppstår och usurperar gammelvalutornas köpkraft.
Eller så stämmer de många prognoser för det åldrande Europa som förutspår en lång ekonomisk stagnation, som obevekligen kommer tvinga staterna att höja pensionsåldern trots att det inte är tillräckligt för att upprätthålla pensionernas köpkraft.

Föga vore väl vunnet om vi skulle få rätt till en värdig pension, eller rentav en lyxpension, om pensionsåldern samtidigt höjdes till 100 år.

I vilket fall lyckas kampanjen Pensionsrättvisa att provocera Expressens ledarsida till ett försvar för rådande pensionssystem. Det viktiga är att upprätthålla den tekniska principen om en “broms” för hur mycket som betalas ut. Varje försök att peta i maskinen kommer innebära att skulder skjuts på framtiden “så att kommande generationers pensioner äventyras”, skriver ledarsidan.

Det är svårt att tala med unga människor om pension. Delvis för att de inte kan föreställa sig sin egen ålderdom, men också för att många inte litar på pensionssystemet. De tror helt enkelt inte att det kommer att finnas några slantar kvar när deras tid är inne.
Nej, det är alldeles fel, invänder Pensionsmyndigheten. På sin hemsida har myndigheten listat 13 myter om pensionen. Myt nummer 1 lyder: “Det kommer inte att finnas några pengar kvar när jag går i pension”.
Det stämmer inte, kan man läsa: så länge det finns människor som arbetar i Sverige kommer det att betalas ut allmän pension.

För vissa låter detta säkert betryggande.

Vi andra tar fasta på det där med arbete.

Även om alla löften skulle hållas (och vi fortsätter leva i ett samhälle som bygger på pengar), så är vår framtida pension tydligt villkorad. Det villkor som ställs upp handlar inte om en värdig levnadsstandard, utan om att “det finns människor som arbetar”. Med andra ord krävs det att varuproduktionen befinner sig i en tillväxt som för med sig ett ständigt ökande behov av arbetstimmar. Ju mindre det arbetas, desto mindre pension får vi ut – så lyder den helt opolitiska princip som propageras av Pensionsmyndigheten.

I ett sådant läge har jag ändå lite svårt att se den kritiska potentialen i att starta studiecirklar som uttryckligen syftar till att få fler att öppna sina brandgula kuvert.

Själv vågar jag inte räkna med någonting alls. Och tänker att det skulle vara tragiskt om dagens feminism skulle lägga alltför mycket krut på att jämställa ett system som kanske kollapsar innan det hunnit leverera.

6 kommentarer ↓

#1 Flute on 18 May 2016 at 1:38 pm

Mycket bra analys! Tack för den!

#2 Mama on 18 May 2016 at 3:00 pm

Det finns två sätt att få pension: Att låta nästa arbetande generation betala och att spara till sig själv.

Att nästa generation betalar var ju allt som behövdes när allmän pension infördes. Livslängden var knappt högre än pensionsåldern, så väldigt lite pengar behövdes. Men ju längre vi lever, desto snedare blir vågen mellan arbetare som skattar för pensionärerna just då.

Därför behöver arbetare själva spara. Det sker idag via din egen skatt (PPM), arbetsgivarens kostnad (tjänstepensioner) och ditt eget sparande. Problemet med denna metod är att pengars värde varierar över tid och även löner och levnadsstandard.

Så länge andelen pensionärer/arbetare förändras måste vi justera pensionssystemet och/eller ändra pensionsåldern så balansen återfås.

#3 Flute on 18 May 2016 at 7:07 pm

Mama: Förutsättningen för att du ska få ut nåt av dina sparade pensionspengar är att det finns en arbetande befolkning som håller uppe värdet på dessa besparingar.

Det är också förenklat att bara se på andelen pensionärer/arbetande. Man måste även se på de arbetandes produktivitet, vilken som bekant tack vare teknologi och energi har stigit rejält sedan ett pensionssystem först infördes.

#4 Andreas on 18 May 2016 at 8:16 pm

“alla ska ha rätt till en värdig pension”

vs

“alla ska få en värdig pension”

Rättighetssnack låter nuförtiden bara mer och mer urholkat. “Rätten” använt som ovan blir ett extra steg som antingen är redundant eller öppnar för brasklappar – vi kanske inte kan rädda framtidens pensioner, men vi kan i alla fall förespråka allas rätt till dem. Lite som asylrätten idag.

Jämför med alternativet att bestämma sig för att alla har rätt till en värdig pension, nu och i framtiden, och att ställa frågan hur den rätten bäst bevakas. Detta är vad Rasmus diskuterar ovan, men jag undrar hur länge till det kommer att vara defaulttolkningen av rättighetssnack likt citatet.

#5 kjell on 18 May 2016 at 11:59 pm

“defaulttolkningen av rättighetssnack likt citatet.”,
-den är redan history.
“It´s all over now, baby blue”
Skrivet efter ett glas vin.

#6 Arvid on 19 May 2016 at 1:15 am

Med risk för att jag läst slarvigt och gör ett inlägg som är lite offtopic: är inte frågan om rätt till en värdig pension (även en framtida sådan) också en fråga om ekonomisk omfördelning? Exempelvis en eventuell höjning av garantipensionen, som man i dagsläget har rätt till i Sverige oavsett om man arbetat eller inte (det finns endast krav på att man varit bosatt i landet ett visst antal år tror jag). Visst sker ett sådant rättighetsavancemang inom ramen för det rådande ekonomiska systemet, men ändå.

Kommentera