K273: Tidningsdöden, igen

Allas favorittidning The Guardian är tydligen döende. Förlusterna håller på att äta upp ägarstiftelsen. “En isande varning om vart gratisfilosofin leder” lyder rubriken på Peter Wolodarskis ledarkrönika, som bjuder på en intressant lägesbeskrivning. Visst är det enkelspårigt, men inte fullt så illa som rubriken antyder. För det vore ju en rätt halsbrytande idealism att förklara industriers uppgång och fall som den direkta följden av filosofiska trender.

Det är nu sju år sedan samme Wolodarski bröt is i svensk nätdebatt med artikeln “Parasiternas paradis“, om behovet av att “göra upp med avarterna i gratiskulturen”. Det nya i en svensk kontext var att han öppet likställde Google med The Pirate Bay (två dagar efter att Stockholms tingsrätt fällt sin dom). Han var otydlig med vad som borde göras men antydde sympati för de utländska mediehus som varslat om rättsliga åtgärder mot Google för att få del av deras intäkter. Även om Springerkoncernen fortsätter köra huvudet i väggen finns inget som tyder på att Google rubbas en tum; däremot inleder de nu en ny offensiv där mediehusen ska bjudas in att publicera material direkt på Google för accelererad distribution. Facebook gör samma sak. Allt tyder på att mediehusen kommer att hoppa på tåget. På horisonten anas redan webbsidornas död.

Om man jämför Wolodarskis två texter från 2009 respektive 2016, går det att notera åtminstone två skillnader. För det första att kampen mot Google nu i praktiken har givits upp. Än ids man ibland beklaga sig över dess dominans på annonsmarknaden, men nu är det mer av ett tragiskt faktum.
För det andra anas nu en viss insikt om att tidningsdöden är del i en större krisdynamik. Vid sidan om “gratisfilosofin” pekar Wolodarski ut “nollränteekonomin” som en faktor, åtminstone i fallet The Guardian. Ägarstiftelsens kapital var tänkt att leverera avkastning, men så är blev inte fallet. Minusräntepolitiken innebär att den som vill få vinst tvingas ta större rinster, vilket ofta är liktydigt med att investera i “disruptiva” teknikföretag utifrån en förhoppning att de en dag ska bli uppköpta av – just det – Google.

De digitala gratisillusionerna är på väg att brista. Om annonsmarknaden inte ens kan bära en världsaktör som Guardian, hur många tidningar i Europa och USA kan då leva på att vara gratis online när intäkterna från pappers­tidningen kraftigt minskar?
/…/
Svaret är att kvalitetsjournalistik långsiktigt bara kan bära sig om det finns en publik som är beredd att betala.

Detta “svar” rymmer en ofrivillig komik. Det är ju inte första gången i historien som en kulturellt eller politiskt betydelsefull verksamhet trillar ut ur lönsamhetens domäner. Sådan är kapitalismen. I bakgrunden spökar även följderna av ojämn produktivitetsutveckling (Baumols kostnadssjuka) som betyder att arbetsintensiv verksamhet – inklusive journalistik – ständigt blir dyrare, relativt sett.
En gång i tiden var det lönsamt att låta symfoniorkestrar framföra musik i konserthus. Numera är det mycket sällsynt att biljettintäkterna kommer i närheten av kostnaderna. Någon skulle kunna säga att orkestermusiken “långsiktigt bara kan bära sig om det finns en publik som är beredd att betala”, men det vore fel i sak. Nu har vi ett system där scenkonsten överlever tack vare offentliga subventioner. Inom kapitalismens ramar måste det finnas någon som betalar, men det måste inte nödvändigtvis vara publiken. Detsamma gäller i grunden för journalistikens villkor i dag – om än med tillägget att pressens oberoende av makten är ännu mer laddad än konstens oberoende.

Wolodarski avslutar med en typiskt krisretorisk naturkatastrofmetafor: vi står inför en “jordbävning på mediemarknaden”. Allt tyder förvisso på att detta är sant. Kanske blir rentav mediemarknaden ett epicentrum. Men det betyder inte att dess verkningar begränsar sig dit.

11 kommentarer ↓

#1 Alaoglu on 16 May 2016 at 12:00 am

Väntar vi några år till kanske redaktör Wolodarski också slås av insikten att mycket av hans “kvalitetsjournalistik” numera är totalt irrelevant: varför skall en tidning i Boston hålla sig med egen utrikesbevakning?

För övrigt är det ju spännande att se den person som ledde DN in i tidernas mest misslyckade kampanjjournalistik plötsligt, utan skönjbar ironi, framställa sig som kvalitetsjournalistikens banérförare.

#2 Daniel on 16 May 2016 at 11:40 am

Vad tycker du personligen om The Guardian, Rasmus?

Jag prenumererar på det digitala av den och ger även bidrag till den då och då. Annars är det The New York Times och The Economist.

Men The Guardian har alltid varit min favorit. Men vet du några “dirty secrets” om den så berätta gärna. :)

Den kanske är för bra för att vara sann? :)

#3 Alaoglu on 16 May 2016 at 5:13 pm

Julian Assange surnade ju till ordentligt på The Guardian för deras väldigt ivriga klippande i källmaterialet. Jag trodde Rasmus “allas favorittidning” innehöll en rejäl skopa ironi…

#4 Daniel on 16 May 2016 at 9:15 pm

Sen kan man ju tänka sig att man bygger sitt bibliotek av RSS-flöden i ett lokalt program (typ Reeder) på datorn eller en gratis/icke-gratis tjänst på nätet. Länge var inte detta några problem. Men nu så måste det ju vara ordentliga “problem” med detta på många nivåer. Hos ansedda tidningar, företag osv osv. Fler och fler skär ner den data eller text som syns i läsaren. Så om du vill läsa måste du gå till den riktiga artikeln. Och den kan ju vara låst också om du inte prenumererar.

Sen kan Reeder läggas ner eller så läggs den nättjänst du använder ner. Eller så förändrar dom den till nåt du inte vill ha. Du exporterar ditt bibliotek (typ OPML?) men så kan du bara använda en sådan fil till att få tillbaka hälften av prenumerationerna. För nu har nya standarder kommit. Jag dagdrömmer här, men jag älskade att använda flöden tidigare. Nu har det blivit svalare med den saken.

Man kanske får betala 99 i månaden i framtiden så får man tillgång till mängder härliga RSS-flöden i en slick Spotify-liknande läsare. Hugaligen.

#5 Daniel II on 18 May 2016 at 10:48 am

Alltmer kommer att kastas av den kapitalistiska karusellen tills vad den erbjuder enbart är de senaste hett eftertraktade versionerna av vad som redan finns gratis i överflöd.
Vid det laget är samtliga monetära resurser ettor och nollor vilket givetvis sammanfaller med övertygande belägg för karusellens singulära självmedvetenhet och därmed juridiska rättigheter motsvarande (för att inte säga överträffande) mänsklighetens.

Först då kanske det uppstår lite monetär kritik och en rimligare resursfördelning?

Försöker vara optimist här.

#6 rasmus on 18 May 2016 at 1:32 pm

Daniel II: Kommentaren hade även funkat bra på senaste bloggposten, den om pensioner.

#7 Jonas B. on 18 May 2016 at 8:48 pm

Förr hävdade förståsigpåarna att pappersförsäljningen med nöd och näppe täckte distributionskostnaderna, och att journalistiken täcktes av annonsförsäljningen. Detta upprepades från i stort sett alla tidningshus, och framfördes som ett bevis på tidningarnas livskraft i Internetåldern.

Kanske anade man inte då att det var inom annonsförsäljningen konkurrensen från Internet skulle visa sig, och inte alls inom distributionen.

Historielösheten hos dessa debattörer tycks dock bäras med stolthet. Efter att annonsförsäljningen fått kraftig slagsida och kalkylerna visat sig inte hålla, är det plötsligt gratisläsarna som framställs som problemet. Helt utan egen förskyllan förstås.

#8 Daniel II on 18 May 2016 at 11:28 pm

rasmus: Tänkte på det också men det hade kändes för trolligt att copypejsta ;)

#9 Daniel II on 18 May 2016 at 11:30 pm

*känts

#10 Magnus on 19 May 2016 at 9:35 am

Håller helt med Jonas B: många debattörer i frågor som gäller mediernas framtid här i landet verkar ha lika selektivt minne som en torped under polishörhör. Man vänder friskt kappan och förnekar sedan att det någonsin varit andra idéer som legat knäsatta av alla. För sex-sju år sedan sade “nästan alla” debattörer som fick utrymme i gammelmedia att tidningarna skulle kunna överleva gratis på nätet, skulle gå runt utan problem enbart på annonspengar. Ifrågasatte man detta och pekade på att webbreklam och tidningsläsande går dåligt ihop, att de flesta människor hatar stökiga och högljudda webbannonser (och aktivt inte läser dem) osv, då var man någon slags mindre vetande person. Kanske detta tillstånd hade att göra med att de flesta som deltog i dessa debatter i prestigemedia själva hade en bakgrund som journalister…

Idag är det förstås helt annan ton i skällan.

#11 Anders Bananders on 24 May 2016 at 9:31 am

Det som tidningarna tappat är inte i första hand de allmänna annonserna runtomkring artiklarna, utan den mycket mer lönsamma eftertextannonseringen. Bostadsannonserna, bilbilagan, bioannonserna, resebilagan, privat köp-och-sälj. De har gått till Hemnet, Blocket, SF:s och resebyråernas egna hemsidor. Resebyråerna har så mycket besök att de kan sälja banners! Förr var man tvungen att få allt detta i ett ofelbart paket, “tidningen.” Nu har det skett en atomisering, där den minsta enheten är artikeln. Den som läser en artikel ser aldrig tidningens andra innehåll. Samma utvekling som inom musiken, där album ersatts av enskilda låtar.

Kommentera