Rockmusiken dog innan den fyllt 30. Det gjorde inte housemusiken.

Tänkte återvända till frågan om musikalisk stagnation, som för en månad sedan lockade till livliga diskussioner. För att få ny fart tänkte jag först kasta fram en synnerligen löst hängande tanke.

Det är välkänt att rockstjärnor ofta dör vid 27 års ålder. Frågan är om inte detsamma gäller för rockmusiken som sådan.

Dog rocken vid 27? Det beror för det första på när den föddes, alltså vad vi menar med rockmusik. Eftersom ingen musikstil föds ur intet går det alltid att flytta ett musikfenomens ursprung längre tillbaka i historien. “Got to teach and everything you learn will point to the fact that time is eternal“, som nån rappare nödrimmade i en gammal KLF-låt (som inte var rock).

Fråga nummer två blir vad det innebär för en musik att dö. “Vår musik är död, pop behöver stöd“, sjöng Sveriges bästa rockgrupp Dungen för ett dussin år sen. Jag lutar åt att observationen var korrekt, alltså att en typ av musik faktiskt kan vara “död”, i viss mening, utan att det förtar dess kvalitet. Död som i stagnerad, oförmögen att utvecklas i samspel med sin samtid åt oförutsedda håll. Likväl kanske en öppen dörr bakåt som förtjänar att förbli öppen, om så bara för att vi har ett behov av att bearbeta (eller rentav sörja) förflutna erfarenheter. Men så har jag också ägnat en ansenlig del av mitt liv åt att spela stendöd barockmusik.

Om vi skjuter från höften och säger att rockmusiken föddes 1960, blir frågan om den dog 1987. Vi skulle kunna vara mer exakta och utgå från “British Invasion” som inträffade 1962–63; om vi då adderar 27 år hamnar vi på 1989–90. Jag gillar hur väl denna datering synkar med Berlinmurens fall och ravescenens framväxt.

Jag dristar mig till att påstå: någonstans under 1980-talet så tappade rockmusiken sin sista inneboende dynamik. Allt det som räknas till “postpunk” klingar i efterhand som rockens rekviem. Ingenting försvann när rocken dog. Alla manér finns kvar och har assimilerats i populärmusikens olika fortsatta strömningar. Bortsett från de evigt återkommande vågorna av retrorock, har vi i dag en bred uppsättning musik som förtjänar att kallas “postrock”. Jag syftar inte på den genre som förknippas med etiketten, utan på själva praktiken att använda rockmusikens instrumentarium och former för att skapa musik som inte längre är rock. Ur sådan synvinkel är både shoegazing och svartmetall att betrakta som varianter av postrock. Musiken är inte längre rock så länge den tar aktivt avstånd från “rockandets” gestik, manér och myter. Allt annat bruk av rockinstrumentariet, eller av rockens traditionella riff, är att klassa som retro.

Om man i dag skriver “rock’n’roll” i en sökruta får man omedelbart förslag som handlar om kläder, turism och andra livsstilsprodukter. Inte musik.

Rocken är nog faktiskt död, i ovan nämnda bemärkelse. Nu ska jag tala om house.

(Begreppsligt klargörande: när jag säger “house” syftar jag på en musik som varken kan avgränsas tydligt från “techno” eller “disco”. En tydlig avgränsning kan däremot göras mot det vulgärbegrepp vi mött i t.ex. varumärket “Swedish House Mafia”, vars medlemmar levererar en steril, generisk arenapopmusik som – att döma av det lilla jag har hört – inkorporerar element från såväl house som rock. Dessa är väl för housen ungefär vad U2 är för rocken – alltså ingenting alls, när man räknat bort pengarna ur ekvationen.)

För tio år sedan tydde nog mycket på att även housemusiken låg på sin dödsbädd. Det var på nollnolltalet som närapå all popmusik (såväl “mainstream” som “indie”) började inkorporera element av house, i större eller mindre utsträckning. Att däremot housen i sig skulle ha en fortsatt dynamik kändes inte självklart. Inom nollnolltalets elektroniska, bastunga dansmusik tycktes de mest framåtsyftande tendenserna peka i en annan riktning. Men skenet bedrog.

Plötsligt är det 2016 och housemusiken har redan fyllt 30 år utan att dö. Den har med råge överlevt rockmusiken och tycks nu på 2010-talet bara leverera bättre och bättre för varje år. Jag tänker inte gå in på exempel men tänker framför allt på musik som utges på småbolag – ofta på vinyl eller kassett – i USA och inte minst Kanada; även Ryssland spelar en intressant roll medan Europa allt mer tycks ligga i lä. Etiketteringstvånget får den att sorteras under “deep house” tills detta blir för brett och någon får för sig att säga “outsider house”, eller så handlar det fortfarande om acid, eller någonting som faktiskt lyckas att under någon tid vara helt etikettlöst. Musiken som utöver sin uppenbara dansfunktion – oavsett om den faktiskt spelas på dansgolvet eller ej – är smutsig, lekfull, psykedelisk, som blickar bakåt och framåt på samma gång. Ja, jag vill faktiskt påstå att vi här hittar någon form av immanent utveckling som rockmusiken tappat för länge sen.

Housemusiken föddes ungefär samtidigt som rockmusiken dog, kring mitten eller slutet av 1980-talet. Det svindlar lite att längre tid har förflutit sedan dess än vad som förflöt under rockmusikens egentliga livshistoria.

Med denna lilla provokation vill jag ha sagt att jag egentligen inte ansluter mig till den aktuella tesen om populärmusikens stagnation. Må vara att den livskriftliga housemusiken tycks förbli ett fenomen strax utanför mainstream, att hela mitt resonemang andas något som säkert kan kallas för elitism, att housemusiken inte via sjunga texter förmedlar budskap på samma sätt som rockmusiken har gjort. Det är ändå sjukt stort att housen fyllt trettio.

24 kommentarer ↓

#1 Björn Nilsson on 14 May 2016 at 5:32 pm

Vart tog femtiotalet vägen, med rockens genombrott (efter X antal års förhistoria) 1955? 55 + 27 = 82. Men egentligen var den väl i sin grundläggande form utslagen redan i mitten av sextiotalet när liverpoolvågen och sanfranciscovågen kom med nya idéer som spretade åt olika håll och Jerry Williams började kännas som hopplöst ute.

#2 rasmus on 14 May 2016 at 5:38 pm

Björn Nilsson: Jo, vi kan påbörja tideräkningen tidigare också.
Precis som du säger: 1955–1982.

Typ från Bill Haleys “Rock around the clock” (egentligen 1954) tills att The Clash släppte sitt sista album.

#3 Carl W on 14 May 2016 at 6:20 pm

”Om vi skjuter från höften och säger att rockmusiken föddes 1960, blir frågan om den dog 1987.”

Ja det var i alla fall just det året som Imperiet släppte låten ”Rock’n Roll är död”. (B-sida på singeln ”19hundra80sju”.)

http://smdb.kb.se/catalog/id/001884454

Intressant resonemang för övrigt. Visst händer det ibland att det släpps bra rockmusik, men det är väl aldrig nydanande.

#4 Jonte on 14 May 2016 at 6:43 pm

Har nog inget att invända emot att Rocken är död men dog den på 80-talet? Nirvana? 1955-1991?

#5 Nilsson on 14 May 2016 at 10:18 pm

Rocken förnyar sig inte (såvitt det inte finns några okända garageband någonstans som aldrig ens når fram till en inspelningsstudio, och om de gör det ändå inte får någon spridning), den har stagnerat. Men jag tror inte att den är död, jag menar stendöd, saknar förmågan att i framtiden plockas upp och bli något nytt.
Det fanns rhythm and blues på 40-talet som skulle kunna kallas rock och i vissa fall gör det – That’s all right mama som Elvis senare plockade upp, med Arthur “Big Boy” Crudrup, är från 1946 och nämns ibland som den första rocklåten. Annars är det ju 50-talet som är rockens första årtionde, så nog har den levat längre än house? :-)

#6 Magnus on 14 May 2016 at 11:37 pm

Om rocken/popen ska leva vidare som en musikaliskt vital strömning, eller ett knippe av strömningar – och inte bara som något man dansar eller slölyssnar till – om den ska skaffa sig ett liv även efter att den breda masspubliken har stuckit någon annanstans, till Swedish House Mafia, Justin Bieber eller Jay-Z, så måste den försöka bryta sig loss från nostalgin. Det finns fortfarande bra, innovativa rockband av många slag men något nytt Led Zeppelin eller The Who, någon ny Elton John, Prince eller Rod Stewart med det knäckande globala genomslaget och den förmågan att fylla stadions i mängder av länder under tio-tjugo år kommer vi nog inte att få se på ett tag.

Jazzen gjorde samma resa från masspublik och global livsstilsmarkör till en betydligt mindre och mer utspridd publik – men knappast en mindre entusiastisk publik – under årtiondena efter ca 1970. Man kan säga att jazzen har tagit steget från en oralt baserad populärkultur som levde nära den breda massan till en musikform med litet mer akademisk standard och mer stilistiskt medvetande, men den har samtidigt förblivit vital och inte ensidigt fokuserad på att försöka repetera det förgångna, och den har i minst lika hög grad som förr ett inslag av levande improvisation, något som händer här och nu vid varje ny konsert. Det kan man önska sig att rocken skulle lära sig något av, ett mer dynamiskt och nyskapande förhållande till det mytiska förflutna där de där stora skivinspelningarna och banden finns – för precis som 98% av dagens jazzfans inte har sett Louis Armstrong eller Billie Holiday live, med egna ögon, så har de flesta av dagens rockfans inte sett Zeppelin, Guns’n’Roses, Blondie eller Beatles stå på scen när det verkligen begav sig. Vill man göra något nytt av denna tradition måste man någonstans acceptera att vi inte kan höra och se den med samma blick som de som såg Beatles 1963 eller Led Zeppelin 1973 – och att det inte är någon verklig poäng med att återskapa dessa sound idag.

#7 Sven-Erik Klinkmann on 15 May 2016 at 9:52 am

Frågan om kronologier och genealogier – två helt olika begrepp – är alltid oerhört komplicerade. Frågan om tidsmarkeringarna, periodiseringarna har alltid ett subjektivt drag, beroende på utgångsposition i betraktandet. Ett annat sätt att attackera tidsdimensionen är att diskutera samtidighet och icke-samtidighet (eller sync och osync).
I en kommande artikel om Frank Sinatra och Bob Dylan försöker jag föreställa mig dem som varande i sync, även om den vanliga föreställningen väl är att de inte är det, Sinatra tillhör en äldre generation, gör musik för vuxna, Dylan tillhör en yngre musik, gör (eller gjorde på 60- och 70-talen) musik främst för yngre osv. Men ändå (ur min text Bob Dylan crooning in the shadows of Frank Sinatra. On simultaneity and non-simultaneity in two cultural icons):

“Voice in an era with electronic and digital diffusion is moving quite freely in the social and cultural landscape. It can be reproduced and magnified almost endlessly and thus lead to a quite complex dialectical play of simultaneity and delay. Bob Dylan’s album Shadows In The Night has here been the prime case in point. Genres in music and especially in popular music have a life of sorts, imitating life, with a beginning and an end and in between different possibilities of expanding, retracting and hybridizing in the genrescape, as it might be called. Temporal desynchronizations and resynchronizations involving genre are then quite common and to be expected, as both the Dylan album and Sinatra’s September Of My Years LP show, with an internal temporal delay of half a Century. And finally, icons emerging with their powerful materiality and transcendence on full display are at the same time always materially based in audio-visual technologies or real life performances and must also be, in order to be fully operational, connected to real life persons in some powerful ways which are reciprocal, intimate, but full of affect only one way, from the real life person, listener, fan to the icon, while the other way around, from the icon to the listener must be called a representation and presentation, always indirect in its workings.”

#8 Alaoglu on 15 May 2016 at 11:27 am

Tyvärr har Auduns utmärkta kommentar till förra inlägget inte plockats upp av någon. Om musikalisk stagnation orsakas av teknologisk stagnation i instrumentutvecklingen borde vi leta efter rockens (begynnande) död betydligt tidigare än sent 1980-tal.

#9 kjell on 15 May 2016 at 1:30 pm

…för mig har de här epiteten, rock, pop, metall osv handlat om livstil, “musiken” har transformerats över tid.
Livsstilen har delvis präglat samhället socialt och politiskt.

Om vi tänker oss de “filosofiska” och “sociala” epiteten de senaste 300 åren, handlar även det om livsstil, framförallt under 1900-talet då ideérna har har haft kort halveringstid,
tankar samt ideér har transformerats över åren.
Det finns inget början eller slut, som Rasmus riktigt påpekar
Elitismen byter endast kostym.

#10 Sven-Erik Klinkmann on 15 May 2016 at 1:36 pm

Eller ta Jonas Bjälesjös etnologiska studie om Hultsfreds-festivalen. Jag har i en recension i Ethnologia Scandinavia försökt bena ut vilka symboliska register Bjälesjö använde sig av för att beskriva festivalen och dess utveckling (samt nedgångsperiod):
”But already here a further split in the storytelling occurs, because the “traditional” way of describing such activities, by rock historians and ethnologists/cultural analysts doing rock research, is to give it a strong subcultural bent, an understanding of the music field as a rock formation (Lawrence Grossberg’s concept) or one or several subcultures (see e.g. Hebdige 1979, Willis 1977, Fornäs, Lindberg & Sernhede 1988, Berkaak & Ruud 1993, Bjurström 1997). This usually means that the study focuses on questions of cultural and symbolic capital, distinction, taste (markers) and gate keepers. But what Bjälesjö is doing in his thesis is distancing himself from this type of analytical framework, or to put it more distinctly: his big invention in the thesis is to parallel the subcultural leanings among the people he describes, both the youngsters of Hultsfred active in the festival arrangements, the rock community in Sweden and the rock’n’roll world at large and the musicians involved in the festival, with a sociological explanation of quite another type. This he does by bringing in Robert E. Putnam’s social capital concept via an excursus into the Bourdieuian world of practice and cultural and symbolic capital.
By this maneuver Bjälesjö makes it possible to establish a kind of middle ground or a negotiation room in which these key persons in the Rockparty group can balance – the single most important key word of his thesis – between the subcultural demands on one hand and the quite different ones concerned with social capital, read as trust and resourcefulness of the whole Hultsfred community (and by extension the Swedish popular and political system at large). This maneuver then leads in quite a distinct way to the middle section of his study, which is also about the growing entrepreneurial and businesslike grip which the organizers of the festival are either forced to or freely chooses to indulge in (a question which is clearly articulated here, but maybe actually never quite answered), which in Bjälesjö’s still somewhat romantic and nostalgic storytelling spells the death of the traditional rock festival in Hultsfred. The middle section of the book is then a passage into the today quite active research field concerned with the creative industries or the experience economy, something in which Scandinavian ethnology in recent years has made several important inroads …”

#11 Magnus on 15 May 2016 at 1:49 pm

Jo, det är naturligtvis mycket länge sedan “rock” eller “pop” stod för entydiga stilistiska paket som avgränsade dem i rent musikaliska termer; ända sedan åtminstone mitten av 1970-talet har de etiketterna handlat mer om attityd och ton. På vilket sätt skulle t ex Wish You Were Here, Machine Head, Blood Sugar Sex Magik samt valfria album med Neu!, Ultravox, Goldie och James Brown samsas i samma musikaliska hage? Om de här artisterna var “rock” så handlar det mer om ett band av språkliga och subkulturella koder än om något slags musikaliska rötter som vore verksamma hos dem alla, typ “rock’n’roll utv från blues, plus country och janglig 60-talspop”. Och varken Genesis, Kraftwerk eller Hoola Bandoola kom i första hand från en bluesbaserad grund.

#12 avadeaux on 15 May 2016 at 9:50 pm

För mig svindlade det till i samband med en konsert med Medeski, Martin & Wood på Det Kongelige Teater, 2012 eller däromkring, när det slog mig att en funkjazzkonsert kunde låtit exakt som den här gjorde nästan 40 år tidigare utan att det vore något anmärkningsvärt (fast kanske inte ha ägt rum på Det Kongelige), men backar man ytterligare bara ett fåtal år skulle den ha varit otänkbar eller extremt avantgardistisk. Det fick mig att fundera just över detta när en musikstil blir vad den blir, när den utvecklas och när den står still. Även hårdrocken etablerades ungefär samma period. Det kan nog ligga något i Auduns kommentar om instrumentutveckling, som Alaoglu lyfte upp.

Fast precis som Jonte har jag svårt att inte inkludera Nirvana i rockens livstidsperiod. Likaså Ministry. Är inte industrirock rock? Det tycker nog jag att det är, även om jag har för vana att undvika att ta strid om definitioner. Vad gäller industrirocken funkar det att koppla till instrumentutveckling igen: samplern, eller åtminstone sättet att använda den, var det nya med industrirocken. Inte lika tydligt med Nirvana som ytligt sett bara använde gitarr, bas och trummor, men nog finns det en teknikaspekt på grungerockens ljud som man skulle kunna utsträcka instrumentbegreppet till . En ny sorts, digital, ljudteknik, är nog en förutsättning för Nirvana, och även för Metallicas andra och större storhetstid som inföll ungefär samtidigt. 1990-talsmetal och grunge är förvisso olika rocksubgenrer, men de använder samma ”instrument”.

#13 Raipe on 15 May 2016 at 10:01 pm

Som Alaoglu skriver känns Auduns kommentar från förra inlägget som en given “variabel” i denna “ekvation”.

#14 Magnus on 16 May 2016 at 6:37 am

Med det perspektiv på rock och “post-rock” som skissas upp här skulle Bowies Low bli ett av post-rockens grundläggande album (och inte bara post-punkens…). Och det är ju ingen hemlighet att många av 80-talets tunga band har en omfattande skuld till just Low – varken U2 eller New Order hade kunnat låta som de gjorde (vid olika tidpunkter under 80-tal och tidigt 90-tal) utan intryck från låtskrivandet och produktionen på Low.

Men skivan bryter också med rockens typiska repertoar av gester och dess formtänkande på ett radikalt sätt: som någon sammanfattade det, på de håll i ljudbilden där man skulle väntat sig att finna Bowies röst eller ett gitarrsolo finns antingen något annat eller bara ett ruvande tomrum. Bowies vokala inpass dyker upp antingen nertonade eller från ett oväntat håll, och försvinner i stort sett helt ur musiken under skivans andra hälft. Det är ett för 1977 mycket skarpt avsteg från rollen som tydlig stjärna och direkt fokus i sina låtar.

#15 Raipe on 16 May 2016 at 9:30 am

Vad gör dagens house till bara house och inte posthouse? Utgör dödsbädden på 2000-talets början inte lämplig brytpunkt?

Jag förstår att detta är en löst hängande tanke, men kan man exkludera fenomen som Swedish House Mafia? Visst, det har väl ingenting med house att göra – men är det inte också grejen? Om jag försöker förstå vad som tyder på att rocken är död (Den har slutat utvecklas, men har inte försvunnit utan assimilerats av populärmusiken. Postrock etc finns idag.) är väl Swedish House Mafia housens dödstöt? Eller är det för lite house i Swedish House Mafia, d.v.s de har inte sugit all must ur housen?

Jag är dålig på house men försöker bara följa resonemanget! Internet är däremot dött.

#16 Sven-Erik Klinkmann on 16 May 2016 at 10:22 am

Apropå Auduns påpekande i det tidigare inlägget om rockmusiken (Retromani och demografi) kan man fråga sig om det inte inom rocken finns endel starkt inskrivna konservativa och/eller reaktionära tendenser vad gäller instrument och instrumentellt experimenterande, speciellt vad gäller de för formen helt centrala instrumenten elgitarr och elorgel, någonting som i så fall går stick i stäv mot en allmän innovationsinriktning inom modern eller modernistisk musik?

#17 Sven-Erik Klinkmann on 16 May 2016 at 10:36 am

Ett sätt att spåra de här utvecklingslinjerna är att studera hur tongivande rockkritiker ser på konstformen och dess utveckling, se t ex den nordiska forskarantologin Rock Criticism from the Beginning: Amusers, Bruisers, and Cool-Headed Cruisers från år 2000.

#18 Magnus on 16 May 2016 at 10:42 am

Är det enbart de former av rock som s a s har en tydlig dos av rotrock och blues i botten vi talar om nu? Från Chuck Berry, Cream och Stones till punken, Iron Maiden och Smiths, ungefär?

För mig har rock alltid varit ett betydligt bredare paraply av genrer och koncept, men jag håller med om att det finns ett inslag av romantiskt uppror eller strävan att skapa ett gestaltat “vi” – antingen intimt eller publikt – mellan artisten och fansen, strävanden som är typiska för genren (och som oftast verkar saknas i house eller ren dansmusik).

#19 Magnus on 16 May 2016 at 10:55 am

@Sven-Erik: Elgitarren är ju ett oerhört formbart instrument när det gäller möjliga klanger och själva utformningen av enskilda plankor, särskilt när man tar med effektpedaler, förstärkare osv i bilden. Vad jag förstår är det mycket större skillnad på olika modeller och versioner av elgitarrer än på t ex olika cellos eller valthorn. Många gitarrister bygger ju dessutom om sina instrument en del, ändrar på mickar och reglage och så.

Man skulle nog kunna säga att teknologin kring elgitarrer (olika slags förstärkare, eko, pedaler…) har gjort att det fungerar som en familj av instrument i utveckling.

#20 Sven-Erik Klinkmann on 16 May 2016 at 11:26 am

Magnus, håller med, tänker också på artister som Bill Frisell eller Marc Ribot som sysslar med musik på elgitarr (ofta tillsammans med andra instrumentalister) som både dekonstruerar och rekonstruerar låtar, som Frisells Guitar in the Space Age (där han ju spelar en rad gitarrklassiker) eller hans egna kompositioner på Big Sur eller Marc Ribots Saints med en spännande blandning låtar från olika traditioner. Frågan om det är rock eller inte känns ganska oväsentlig i sammanhanget. Däremot tror jag att man kan säga att det handlar om en väldigt personlig historieskrivning från både Frisells och Ribots sida. Eller när Frisell spelar live i Elvis gamla hem på Audubon Street i Memphis …

#21 Celes on 18 May 2016 at 10:09 am

Räknas nightcore som förnyelse av musiken? Det låter grymt bra, är megastort på internet och fanns nästan inte alls före 2010-talet.

#22 Albert on 20 May 2016 at 1:52 pm

Jag menar att 60-talets rockmusik inte dött ut utan förvandlats till hårdrock på 70-talet och den genren är knappast död. Den har i sin tur förgrenats till typ en miljon varianter av metal.

#23 Jacob on 21 May 2016 at 12:13 pm

En intressant skillnad mellan rock och house är ju också hur radikalt olika man ser på det individuella spårets funktion. Ett talande exempel finns väl i jämförelsen mellan att gå på houseklubb och att gå på indieklubb. I det senare fallet har jag ofta hört folk klaga på att DJn “inte spelar nåt man känner till”, vilket skulle vara ett helt absurt klagomål på en houseklubb där euforin inte uppstår utifrån samhörigheten i att sjunga Shoreline tillsammans med andra indiekids utan snarare från den inneboende dynamiken i mixen, bortom idén om spåren som individuella och avgränsade. Jag gissar att en hårdrocksklubb funkar ungefär likadant som indieklubben i sättet att skapa en känsla av samhörighet.

#24 Benedict Firemonkey on 19 June 2016 at 1:44 pm

Det är bisarrt att inte räkna in 1950-talet när rockmusikens livslängd ska mätas. 50-talet var rock n rollens gyllene decennium där subversiv musik fick spridning bland de breda folklagren så att ungdomar började knulla innan äktenskapet och tugga tuggummi. Dessutom vitaliserades rockmusiken kraftigt under 90-talet då det skedde en viss tillnyktring efter ett kraftigt överskattat 80-tal där ny teknik fick producenter att trycka på alla knappar samtidigt. Synthar är alltjämt den största fienden till svett, knull & rock.
I slutet av 90-talet blev det dock ännu värre än 80-talet, så ett livsspann på rockmusiken mellan 1955-95 känns rimligt.
Jag vet ingenting om elektronisk dansmusik, mer än att jag behöver droger för att uthärda den, men litar på din uppgift att den föddes i mitten av 80-talet. Således får den väl hänga med i tio år till för att kunna mäta sig med rockmusikens 40 år av relevans.

Kommentera