K272: “Vår tids katastrof”

Häromdagen konstaterades att man oftare – i stället för att snacka om kris hit och kris dit – borde slänga sig med uttrycket “vår tids katastrof”. Det senare har en helt annan pondus.

Krisen blir bara pratbar genom att ramas in. Den avgränsas i tid och i rum, förses med attribut som “ekonomisk”, “ekologisk” eller “politisk”. Så inte katastrofen. Här väcks i stället sinnebilden av en ständigt expanderande virvel där det i princip inte finns några gränser, annat än vår fattningsförmåga, för vad som kan dras in. Att tala om kris är att väcka tanken på en lösning, men katastrofen känner inga lösningar, utan bara ett hopp om att komma ut på andra sidan.

Vår tids katastrof. Uttrycket har sedan länge använts av bokförlaget Vertigo: “Vertigo presenterar texter på avgrundens rand för läsare som inte önskar vända bort ansiktet från vår tids katastrof.” Att i en sådan mening dra in begreppet “kris” hade enbart låtit mumligt. Det hade väckt frågor om när “vår tid” skulle ha börjat och vari dess kris egentligen består. Katastrofbegreppet rätar ut sådana frågetecken till utropstecken. Den som försöker visualisera detta utropstecken hamnar genast på en typografisk associationsbana till 1930-talet.

Slappt googlande följer jag till att börja med begreppet tillbaka till den stockholmska Surralistgruppen, där bland andra Vertigos grundare Carl-Michael Edenborg var delaktig på 1990-talet. En ledartext som år 1995 publicerades i Stora Saltet avslutades med just denna fras, som en interpellation:

I varje genuint poetisk frukt finns fröet till förnedringens avskaffande. Genom att aldrig upphöra att genom kollektiv kreativitet och kritik skapa embryon till samfund tror vi oss bete oss enligt de krav som ställs på dem som önskar leva ansikte mot ansikte med vår tids katastrof.

Här upprättas en surrealistisk förbindelse mellan revolutionen och katastrofen. “Förnedringens avskaffande” kräver människor som är beredda att “leva ansikte mot ansikte med vår tids katastrof”. Förbindelsen kan betecknas med ordet poesi, som i en annan text av Surrealistgruppen från 1993:

Livets ytterligheter och banaliteter säts i lek med varandra. Vår tids katastrof skulle så undergrävas och vittra bort.

Poesin driver anden att överträffa sig sjäv. Den uppmanar oss att lämna vår moraliska misär och ställa oss öga mot öga med det absoluta.

I ett kompendium benämnt “Surrealismen och politiken“, sammanställt av Mattias Forshage, ges vissa exempel på hur den historiska surrealismen föreställde sig samtiden som katastrof. Inga konstigheter, det handlar ju just om 1930-talet och “katastrofernas accelererande
följd”, med spanska inbördeskriget och frågan om folkfronten. Georges Bataille genomgick på det personliga planet en djup kris under 1934 som utmynnade i den erotisk-politiska romanen Himlens blå, i mycket en uppgörelse med Simone Weil. Detta utmynnade i sin tur i skapandet av den kortlivade organisationen Contre-Attaque, där han bjöd in surrealisterna till ett våldsamt brott med den stalinistiskt godkända folkfrontspolitiken. I nämnda kompendium tar Mattias Forshage ställning för de dåtida surrealisterna som strax ånyo bröt med Bataille:

Contre-Attaque (1935), ett försök till en teoretisk och praktisk marxistisk-surrealistisk-nietzscheansk politik. Dock kom den att väcka den batailleska ”surfascismen”: en surrealism som betonar helighet, mytologi, massmobilisering och fanatism, som leder till att Contre-Attaque spricker efter ett halvår (efter en handfull flygblad och öppna möten) och sen odlas vidare av Bataille med vänner i Sociologiska kollegiet och Acéphale. (Dalí gled iväg på en egen, mer opolitisk variant av ”surfascism”, men hans kritik av Contre-Attaque rymmer likväl i sin oreda en hel rad mycket tänkvärda surrealistiska poänger.)

Detta säger väl åtminstone något om hur det alls inte är självklart åt vilket håll huvudet ska vändas om man vill “leva ansikte mot ansikte med vår tids katastrof”.

Möjligen är folk mer än någonsin upptagna med att faktiskt försöka göra detta, “även om försöken huvudsakligen manifesterar sig som ut- och uppbrott” (Suzanne Brøgger).

* * *

Begreppet katastrof sägs ofta syfta på en plötslig vändning, men jag undrar om inte attributet “vår tids” är ganska effektivt för att ta udden av plötsligheten. Rent etymologiskt, alltså på grekiska, är kata-strofen en nedåtvändning. Motsatsen till kata- är i princip ana-; motsatsen till katalys (upplösning) är analys (sönderdelning); följaktligen är katastrofens motsats något som kallas för anastrof, ett begrepp med lite olika innebörder.
Inom retoriken syftar det på omvändning; att säga “jorden kring” i stället för “kring jorden” är ett exempel på en anastrof. Helt annan betydelse har ordet inom evolutionsbiologin där en händelse eller mutation kallas anastrofisk (på svenska möjligen anastrofal) om den helt enkelt får ett “positivt” utfall, alltså inte leder till arters utdöende.
Spontant känns det väl lite tveksamt att vara så frikostig med att slänga in mänsklig moral i den biologiska terminologin. Men därifrån har begreppet anastrof redan börjat sprida sig i riktning mot samhällsvetenskaperna, ledsagat av glada tillrop om att lite mer optimism knappast kan skada i dessa tider.

8 kommentarer ↓

#1 kjell on 4 May 2016 at 8:16 am

…jag kommer att tänka på Apokalyps, att inte försöka “förklara i sak”, utan att invänta kanske underkasta sig “det okända”. Det enda då som återstår är bild, text och musik, dvs ett konstnärligt språk, det har vi åtskilliga exempel på, och som förebådar “en mutation” (bra synonym).
Krisen är konstant livet igenom både i stort och smått.

#2 Sven-Erik Klinkmann on 4 May 2016 at 11:56 am

Medan kris som begrepp egentligen inte säger någonting om skalan känns katastrof skalemässigt annorlunda, större, mer omskakande, kanske någonting som infaller plötsligt, kanske smygande. Lissabon 1755, världskrigen, tsunamin i Sydostasien 2004, New Orleans 2005, Fukushima 2011 …

#3 Andreas on 5 May 2016 at 6:30 pm

Jag vet inte om jag läser den evolutionsbiologiska användandet av anastrof som värderande utifrån mänsklig moral. Anabol (uppbygglig) och Katabol (nedbrytande) har ju värderande konnotation, men det borde gå att hävda en mer objektiv läsning av begreppen – i en anabol process uppstår något nytt medan i en katabol försvinner något. På samma sätt borde det gå att se objektivt på liv som något mer än icke-liv, och därmed på anastrof och katastrof (i den mening det tycks användas i artikeln du länkar). Värderingen torde komma senare, att vi väljer att ser liv/biodiversitet/emergens som något positivt – eller?

I vilket fall så är det inte säkert att katastrof i samhällskrismening motsvarar den biologiska. Det är möjligt att kollapsen av ett system leder till flera nya organisationsformer just efteråt, motsvarande det man syftar på “kreativ förstörelse” – utan att det för den skull behöver ses som mänskligt moraliskt gott. Det kan nog så vara jobbigt för de som tvingas lösa de nya problemen, precis som när nya arter uppstår.

(Samtidigt är det lite intressant att det grekiska ordet visst har att göra med att “vända tillbaka” – inte något som brukar tolkas positivt i samhällssammanhang. Men i tider av kris kanske det är precis det som ändras.)

#4 Daniel on 6 May 2016 at 3:49 pm

Tänker att det alltid är viktigt att gå tillbaka till den ena singulära människan när man använder ord som kris/katastrof/apokalyps. När den ensamma människan upplever kris (det ordet passar bäst här) det vill säga att hen måste agera för att överleva. MÅSTE gå igenom ENORMA prövningar för att försäkra sig att hen överlever. Eller inte överlever.

Så, det har ju så klart sagt förut, men personligt levda kriser är vad allt kan komma ifrån. Förståelsen för en klimatets kris kan förstås på samma vis. Men bara om du har penetrerat det helvete som är du i kris; du vet inte om du kommer att överleva.

#5 kjell on 8 May 2016 at 11:54 am

…språkets tillkortakommande;
krisen ; politisk eller personlig
katastrofen ; kommande eller fullbordad
apokalypsen ; ?

#6 Anon on 8 May 2016 at 11:37 pm

Det här får mig att undra – skulle skyltens ägare kunna stämmas för upphovsrättsbrott i ett sådant här fall?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22777728.ab

#7 Per Herngren on 9 May 2016 at 4:25 pm

På tal om “vår tids katastrof” så lade jag in flera referat angående samtidsslaveri härifrån Copyriot i Otto von Buschs och min senaste bok:
Mode & Motstånd, Dialoger om befrielse och civil olydnad imitation och politik.

Hoppas att jag gjorde den spännande reflektionen rättvisa!? Flera recensenter har hänvisat just till Samtidsslaverikapitlet.

https://www.adlibris.com/se/bok/mode-motstand-dialoger-om-befrielse-och-civil-olydnad-imitation-och-politik-9789173748353#

#8 Sven-Erik Klinkmann on 15 May 2016 at 1:35 pm

Eller ta Jonas Bjälesjös etnologiska studie om Hultsfreds-festivalen. Jag har i en recension i Ethnologia Scandinavia försökt bena ut vilka symboliska register Bjälesjö använde sig av för att beskriva festivalen och dess utveckling (samt nedgångsperiod):
”But already here a further split in the storytelling occurs, because the “traditional” way of describing such activities, by rock historians and ethnologists/cultural analysts doing rock research, is to give it a strong subcultural bent, an understanding of the music field as a rock formation (Lawrence Grossberg’s concept) or one or several subcultures (see e.g. Hebdige 1979, Willis 1977, Fornäs, Lindberg & Sernhede 1988, Berkaak & Ruud 1993, Bjurström 1997). This usually means that the study focuses on questions of cultural and symbolic capital, distinction, taste (markers) and gate keepers. But what Bjälesjö is doing in his thesis is distancing himself from this type of analytical framework, or to put it more distinctly: his big invention in the thesis is to parallel the subcultural leanings among the people he describes, both the youngsters of Hultsfred active in the festival arrangements, the rock community in Sweden and the rock’n’roll world at large and the musicians involved in the festival, with a sociological explanation of quite another type. This he does by bringing in Robert E. Putnam’s social capital concept via an excursus into the Bourdieuian world of practice and cultural and symbolic capital.
By this maneuver Bjälesjö makes it possible to establish a kind of middle ground or a negotiation room in which these key persons in the Rockparty group can balance – the single most important key word of his thesis – between the subcultural demands on one hand and the quite different ones concerned with social capital, read as trust and resourcefulness of the whole Hultsfred community (and by extension the Swedish popular and political system at large). This maneuver then leads in quite a distinct way to the middle section of his study, which is also about the growing entrepreneurial and businesslike grip which the organizers of the festival are either forced to or freely chooses to indulge in (a question which is clearly articulated here, but maybe actually never quite answered), which in Bjälesjö’s still somewhat romantic and nostalgic storytelling spells the death of the traditional rock festival in Hultsfred. The middle section of the book is then a passage into the today quite active research field concerned with the creative industries or the experience economy, something in which Scandinavian ethnology in recent years has made several important inroads …”

Kommentera