K271: Att identifiera kapitalismen med Alan Greenspan

Kapitalismen mår synnerligen väl. Inkomstklyftorna i Sverige ökar dramatiskt.

Så skriver företrädare för Vänsterpartiet i Malmö i en debattartikel. Och just den grejen förstår jag verkligen inte. Skulle kapitalismens hälsa enbart handla om fördelning av pengar? Det verkar faktiskt som att vänsterpartisterna sätter likhetstecken mellan en försvagad kapitalism och en rättvisare värld. Skruvat. Men det var egentligen en annan sak som jag tänkt blogga om.

Hittade en intressant bokrecension, ur en tysk vänsterradikal kontext. Detlef Hartmann heter författaren som en gång var aktiv kring den operaistiska tidskriften Autonomie. Utan närmare kännedom blir mitt intryck att han snarast följer i spåren av Raniero Panzieri som tenderade att se tekniska och politiska utvecklingar som “kapitalets plan” för att “neutralisera arbetarnas protest”. Det rör sig alltså om en utpräglad subjektivism, vilket kanske också kan sägas om postoperaismen, även om förtecknen är helt olika.
I vilket fall har Detlef Hartmann gett sig för att skriva ett bokverk i tre band, Krisen – Kämpfe – Kriege. Det är det första bandet, som jag alltså inte har läst, men som recenserats av Jens Benicke. Recensenten är djupt kritisk, av goda skäl.

Hartmann menar att kapitalismens förstärkta tendens till stora bubblor och krascher är resultatet av en medveten plan från kapitalets sida. Allt är en fråga om klasskamp mellan två motsatta subjekt. I synnerhet den finanskris som bröt ut 2007–2008 var “en målinriktad offensiv för att förstöra den gamla kapitalismens värld och bygga upp den nya kapitalismens värld”.
Det verkar som att Hartmann, när han talar om kapitalet som subjekt, föreställer sig en mycket liten ledarklick som agerar synnerligen medvetet. Främst av dem alla är Alan Greenspan, som var ordförande för USA:s centralbank 1987–2006. Här finner Hartmann “en värdig motspelare”, som han rentav kan visa en viss respekt.

Hartmann betecknar Greenspan som en “utomordentligt reflekterad kapitalist” och framhäver dennes “storslagna betydelse som teoretiker och filosof”. En del uppmärksamhet har annars ägnats åt hur Greenspan hade bakgrund i den närmaste kretsen kring Ayn Rand. Men enligt Hartmann bör förklaringen till Greenspans politik i stället sökas hos Joseph Schumpeter, ni vet han som myntade begreppet “skapande förstörelse” (eller som det heter i sämre översättning: “kreativ destruktion”).

Om vi får tro recensionen, menar Hartmann helt enkelt att Greenspan var ledaren för ett medvetet försök att stöpa om kapitalismen i en ny form, dominerad av IT-sektorn eftersom man då kunde automatisera bort jättemycket mänsklig arbetskraft och därmed öka konkurrensen om återstående arbetstillfällen och pressa ner lönerna. (Det finns en skum men outtalad slagsida hos detta argument: att det hade varit bättre om inte produktionsmedlen utvecklats så hiskeligt.)
Tanken är alltså att såväl bubblorna som krascherna är del av samma sluga plan från den kapitalistiska eliten, som siktar på att pressa ner arbetarklassens reallön. Det är alltså inte fråga om någon systemkris. Vad vi upplever som kris är bara en omsorgsfullt orkestrerad manipulation, enligt den typ av operaistiska perspektiv som Hartmann företräder. Åtminstone om vi ska tro den kritiska recensenten, från vilken jag nu citerar:

Politiker, bankirer och företagare /…/ har i grunden ingen annan möjlighet än att handla så som de handlar. Inte ens en “storslagen teoretiker och filosof” som Alan Greenspan kan göra annat än att exekvera den i slutändan alternativlösa politik som stakas ut av den kapitalistiska ackumulationen. De “saktvång” [Sachzwänge] som Angela Merkel ständigt talar om, är verkliga, inom ramen för den kapitalistiska logiken.
/…/
I den aktuella världssituationen befinner sig ingen på offensiven.

Här klargörs ändå en skarp skillnad mellan två motsatta positioner inom den radikala vänstern.

Redaktionen för Rote Ruhr Uni, som publicerat recensionen, ser sig nödgad att skärpa kritiken ytterligare: “Hartmanns operaism utgör en klasskonspirationsteori”, eftersom den utmålar arbete och kapital som om de vore två verkliga subjekt i kamp mot varandra. Sådant tänkande blir “direkt farligt” när det går vidare till att peka ut enskilda personer som ansvariga för kapitalets agerande, eftersom det då låter sig lånas till ett “alltför välbekant ressentiment” som öppnar förren för antisemitiska vantolkningar. Allt enligt Rote Ruhr-kretsen kring Ingo Elbe.