K270: Nancy Fraser om politikens kris

Den som inte vill tala om kapitalismen, bör även hålla tyst om demokratin.

Ungefär så avslutas senaste artikeln av av Nancy Fraser, publicerad i Critical Historical Studies. Hon utvecklar sin kristeoretiska ansats med en tes om kapitalismens “allmänna tendens till politisk kris”. Samtidigt som kapitalismen är historiskt förbunden med demokratin, som visade sig vara det mest framgångsrika statsskicket under kapitalismens historiska glansdagar på 1900-talet, så betyder det inte att detta samband består i kapitalismens nuvarande fas.

Aktuella fenomen handlar om sjunkande valdeltagande, möjligheter att köpa politiskt inflytande för pengar, extremhögrarnas framryckningar, socialdemokratins kollaps, partiernas tendens att flockas kring mitten i centrala frågor, det minskade förtroendet för USA som världsmakt, spinn, konspirationsteorier, virtuell politik (jfr. pengarnas virtualisering som moment i en ekonomisk kris), new public management, “offentlig-privat samverkan“, TTIP

När man talar om kapitalismens inneboende kristendens, syftas ofta på en strikt ekonomisk kris. Mot detta vänder sig Nancy Fraser, med rätta. Kapitalismen är inte bara ett ekonomiskt system, utan måste begripas som en mycket mer omfattande samhällsformation. Dess “ekonomiska subsystem” är en helt central del i formationen, men den står likväl inte på egna ben utan har minst tre fält av icke-ekonomiska förutsättningar.
Detta har vi redan dragit en gång: för det första har vi den sociala reproduktionen, för det andra de ekologiska förutsättningarna, för det tredje har vi de politiska förutsättningarna för att kapitalismen ska fungera. Till exempel måste det finnas ett rättssystem som upprätthåller egendoms- och kontraktsrätt. Nancy Fraser förefaller här luta sig på en klassisk artikel av Ellen Meiksins Wood, “The separation of the economic and the political in capitalism” (1981), som ligger i min läshög.

What characterizes capitalism is a distinctive set of institutionalized separations: the institutionalized separation of economic production from social reproduction, of human society from nonhuman nature, and—most relevant to our concerns here—of the economic from the political. This last division includes the differentiation of economy from polity, of private from public power, of economic from political coercion. It distinguishes capitalist societies from earlier forms, in which economy and polity were effectively fused—from, for example, feudal society, where control over labor, land, and military force was vested in the single institution of lordship and vassalage.

Tyvärr ägnar Nancy Fraser större delen av sin artikel åt en tämligen ointressant diskussion om vad Jürgen Habermas skrev i början av 1970-talet. Än värre blir det när hon envisas med att släpa in stalinlakejen Antonio Gramsci. Men precis i slutklämmen ror hon ändå i hamn, det vill säga fram till ett stort och fullt befogat frågetecken.

Om vi ska kunna lösa den ekologiska krisen samt den sociala reproduktionens kris, måste vi allra först bemöta den politiska krisen med att återuppfinna former för offentligt maktutövande (“public power”). I en sista fotnot erkänner Nancy Fraser att hon inte kan skissera vad detta skulle innebära:

What exactly it might mean to reinvent public power today remains to be clarified. I will stipulate here, however, it cannot mean simply reconstituting the capacities of the territorial state. Given the scale of issues such as global warming and financial regulation, given the transnationalization of production, and given the inescapably transnational requirements of justice, there is no returning to the sort of nationally framed social democracy that the wealthy countries of the core enjoyed under state-managed capitalism.

Endast en kommentar ↓

#1 Albert on 3 May 2016 at 4:02 pm

Zizek brukar nämna Kina som exempel på att Kapitalism inte är samma sak som demokrati. Inte nu längre. Kina har den kanske mest effektiva kapitalismen på jorden, men de har inte demokrati.

Kommentera