K269: Retromani och demografi

För fem år sedan utkom den brittiska musikjournalisten Simon Reynolds med boken Retromania, som drev tesen att populärmusiken tappat förmåga till förnyelse. I stället har den fastnat i en loop av bakåtblickande referenser, där till och med futurismen blivit utstuderat “retro”. Detta hänger samman med att digitaliseringen gjort arkivet över äldre musik omedelbart tillgängligt via tjänster som Youtube och Spotify, menar Reynolds – som dock också för ett suggestivt resonemang om parallellen mellan finansialisering (ekonomisk kris) och retroideal (kulturell kris).

Retromania har redan diskuterats här på Copyriot. Diskussionen som den väckt har även förts in i den pågående undersökningen av allmän kristeori. Sällan blir det så tydligt att den personliga levnadsbanan är omöjlig att separera från analysen av tillståndet i världen.

Simon Reynolds är ju kring 50 år – vem är han att påstå att popkulturen har börjat stagnera? Har någon över 25 rätt att uttala sig i frågan?

Ett enkelt sätt att slå ifrån sig hela diskussionen är att säga: “Äh, det är bara vi som blivit gamla.”
Fast kanske är det just i detta “vi” som undersökningen ska börja. Handlar det om generation eller om kontinenter? En möjlighet är ju att koppla populärmusik till demografi, där en hypotes kunde vara att det faktiskt sker en stagnation i den åldrande delen av världen (Europa, Nordamerika, Japan), medan de vitala influenserna kommer från andra delar av världen.
Här skulle då finnas en fullständig parallell till tesen om att den ekonomiska krisen i grunden är en kris för den åldrande och stagnerande västvärlden, inte för kapitalismen som sådan. Ur en sådan synvinkel befinner sig Kina just nu vid ett vägskäl, om det inte redan är för sent att hindra den åldersstagnation som följer i spåren av enbarnspolitiken. För att åter vända på frågan: har Kina några utsikter att stå i populärkulturens framkant?

I nästa inlägg tänkte jag ta upp en delvis annan förklaring som nyligen lagts fram till varför rock-, pop- och soulmusiken eventuellt befinner sig i stagnation.

25 kommentarer ↓

#1 Alaoglu on 12 April 2016 at 3:46 pm

Idén att det är “vi som blivit gamla” kan vederläggas genom att ta en titt på vad de som idag ännu inte blivit gamla har för kulturella preferenser: ofta finner man att dessa är helt oförändrade mot vad en person i den åldern hade kunnat säga för 15 år sedan.

Detta för de med “alternativa” preferenser. I övrigt kan man notera att mainstream snarare rört sig mot att anamma sina (far)föräldrars kultur: allsång på skansen, rolling stones 127e världsturné, jubel över metallicas försök att låtsas att det är 1984 igen…

Kulturell stagnation (och inte sällan regression) är ett faktum.

Kinas benhårda censur är väl inte direkt en lämplig miljö för kulturell nydaning, men på andra håll är det ju uppenbart att Gangnam Style var en världshit i 2012 och att Ummaty Qad Laha Fajrun var det intressantaste i musikväg som dök upp 2014.

#2 Magnus on 12 April 2016 at 6:55 pm

“Hope I die before I get old” sjöng en gång Roger Daltrey, och många efter honom. Det som har hänt sedan 70-talet, sedan Zeppelins, den tidiga glamrockens, punkens och funkens glansdagar är ur en synvinkel att rocken/popen inte längre ägs av enbart de unga, det är inte längre bara de under 30 eller under 40 som kan identifera sig starkt med somliga favoritband. Om du gick och såg Led Zeppelin, Slade, KISS eller The Clash vid mitten eller slutet av 70-talet, och själv var runt 20-25 år, så kunde du nog vara nästan säker på att inte möta någon av dina föräldrars gamla vänner på spelningen, och inte heller din lärare eller hans fru – såvida det inte rörde sig om en ovanligt gammal musikjournalist eller så. Och det var väl likadant med Mötley Crue, The Cure, Imperiet, Nick Cave eller Dom Dummaste tio år senare. Publiken var till 99% ungdomar, flertalet av de mest hängivna under 30 eller till och med under 25 år, och de fick vara i fred i en varm, mycket stark känsla av att de här artisterna tillhör oss, även i vardagen. Biljett- och festivalpriserna var dessutom inte så höga at de drev bort stora delar av publiken.

Idag är läget helt annorlunda; rocken och popen – hela spektret av genrer som är baserade på blues, soul, brittisk 60-talspop och elektronik etc – har (ofta) gått samma väg som Star Wars-filmerna. Både skådespelarna och publiken sträcker sig från barn och tonåringar till 75-åringar som minns den första Sputniken, alla får i nån mening samsas om samma idoler. Och det är klart att det påverkar också musiken och attityden, idag skulle det inte fungera för ett ungt popband att vara lika obesvärat snutiga och skandalhungriga som en del glamrockband eller hiphop-crews kunde vara på 70-80-talen. Skivbolagen skulle inte tillåta det och tidningar och media skulle också reagera negativt. Den där auran av att vara intimt förbundna med just ungdomen, att vara Tonårs-Jesus, har omärkligt flagnat från rockstjärnorna, nästan oavsett ålder. Naturligtvis räknade inte heller Neil Young, Lemmy eller Chuck D med att de fortfarande skulle vara ute och turnera regelbundet – och spela in nya plattor – när de närmade sig pensionsåldern…

#3 Sven-Erik Klinkmann on 12 April 2016 at 7:57 pm

Hur analyserar man egentligen stagnation och retromani inom populärkulturen? Är Bob Dylans Shadows in the Night ett exempel på någondera tendensen eller något annat? För mig är den ett exempel på något annat, kanske rentav både ett återvändande och en förnyelse på samma gång, eller ett återuppfinnande av en äldre musikalisk form. Frågan om hur vi förhåller oss till tidsaspekten inom t ex populärmusiken kräver, tror jag, att man som Rasmus Fleischer är lite inne på, utgår ifrån att detta “vi”, dvs subjektiviteten, den subjektiva positioneringen är någonting oundgängligt i analysen. Andra strategier än retromani och stagnation är ju också möjliga att införa i analysen, som anakronism och/eller nostalgi, regression etc. Det är när vi inför ett kulturellt element i analysen som den lätt blir alltför svepande.

#4 Elias Hillström on 13 April 2016 at 9:00 am

En bok om pop som mycket hakar i Retromania är Bob Stanleys (samma ålder som Reynolds) genomgång av pophistorien från 1952 (popmusikens födelseår) till Napster (typ). Hans fokus ligger inte på ljud eller ekonomisk kris utan mer på topplistan och digitalisering. “Bob Stanleys tankar om digitaliseringens konsekvenser ligger mycket i linje med det som Simon Reynolds kom fram till i sin bok Retromania: allting är fragmenterat och uppdelat, topplistornas och musiktidningarnas kontextskapande har försvunnit. Skillnaden mellan nu och då, retro och nyhet har komplicerats då allting finns tillgängligt hela tiden. Och det som kanske skrämmer Stanley allra mest: popmusiken är inte lika eftertraktad längre, nu när allt kan nås överallt ifrån, när som helst. Varför längre stå i en skivaffär och drömma? Fantasier och förväntningar får aldrig tid att växa och gro. Om man aldrig behöver anstränga sig för att få tag i musiken vad säger att man då kommer anstränga sig för att ta till sig själva musiken?

Vår närsynthet kan vara anledningen till att vi ännu inte kan se vad det är som egentligen har hänt. Mycket tyder på att saker och ting har förändrats mer än vad vi har möjlighet att ta in och förstå nu idag. Ge det en tjugofem, femtio år och digitaliseringen runt millennieskiftet kan komma att framstå som en brytpunkt. Popmusiken har alltid varit lika mycket kontext som musik. När nu hela den gamla infrastrukturen fallit sönder är det självklart att vi också lyssnar på ett annat sätt.

”Music, as it was in the pre-Edison nineteenth century, is in the air.”, avslutar han.”, skrev jag i min recension av boken när den kom. http://www.soundofmusic.nu/artikel/popens-historia-pa-700-sidor

#5 Elias Hillström on 13 April 2016 at 9:13 am

Mark Fishers Ghosts of My Life är också en bra bok. Likt Bob Stanley pekar han också på fragmentiseringen, att mainstream och underground aldrig riktigt möts längre post internet, som en anledning till popmusikens kris: “Here’s one of the things that people say, “oh we don’t know if things are new yet, there might be new things, we just don’t know yet.” But that’s just a fallacy, people did know when things were new before. Even if that’s true, and in this age of hyper-visibility it would be slightly odd if there are things that we hadn’t really seen, what’s missing is a popular experience of newness. At the very least that is what has disappeared. But I think what’s also missing is this circuit between the experimental, the avant garde and the popular. It’s that circuit that’s disappeared. Instead what we have is ExperimentalTM, which is actually well established genres with their own niche markets which have no relation to a mainstream. And despite the network propaganda, the mainstream still exists, but in a more unchallenged way than previously. Why? Well, because people like me have our own niches now. In order to get some sort of audience I don’t have to be on the BBC. You know, there’s lots of space on the internet for me. And that just means that it allows the Simon Cowell’s of the world to dominate the mainstream.” http://crackmagazine.net/article/music/mark-fisher-interviewed/

#6 Sven-Erik Klinkmann on 13 April 2016 at 9:26 am

Liknande fragmentariseringstendenser kan ju iakttas också vad gäller film. Nick James, redaktör för brittiska Sight & Sound, var inne på detta i en redaktionell text för ett tag sedan, detta att det inte längre finns ett bredare spektrum av filmer som s a s “alla” sett eller förväntas ha sett. Uppsplittringen i blockbusters och arthouse movies är ju den tydligaste indikatorn på detta.
Vad gäller popmusik har jag själv försökt analysera olika förhållningssätt till traditionen hos sångare inom pop och rock, se http://iipc.utu.fi/reconsidered/Klinkmann.pdf

#7 Magnus on 13 April 2016 at 10:10 am

Det handlar ju också om reella musikaliska förändringar, även om de givetvis inte kommer att beskrivas på samma sätt av alla. Utan att fetischisera vissa gitarrmän eller sångare kan man ändå rätt tydligt se att det kommit en förskjutning mot starkt repetitiv rytm och groove, från en musik som (särskilt på 70-talet) byggde mer på melodier, vokala element, chord progressions och improviserat, jammigt samspel; den här förskjutningen syns i många genrer och därtill i journalistiken, i rockkritiken. Och även i vilka slags album och låtar som hyllas när det förflutna ska visas upp.

Orsaker som drivit på den förändringen finns förmodligen inom musikteknologin (samplingsboomen, möjligheten att snabbt bygga konturskarpa riff och grooves som hade varit svåra eller omöjliga att spela bra utan samplers, förskjutningen på lokalsidan från rockklubbar och ungdomsgårdar till stora dansställen och festivaler med dyra ljudanläggningar, allt fler kanaler i studiokonsolerna osv) men också inom behovet av att hitta det som kan framställas som ‘nytt’ och ungt – man vill inte hamna för nära det som var nytt “då” och vissa idoler låter sig liksom inte överträffas via mer av samma sak. ;)

Dessutom finns det med i bilden att fr o m MTV.s genombrott så presenteras musik på ett mycket mera visuellt inriktat sätt. Videon eller dataspelet har blivit minst lika viktiga som själva låten. Före MTV_s genombrott dfanns det förstås också en visuell sida, men den lämnades i högre grad över till den enskilde lyssnarens fantasi – och där hakar vi in i Mark Fishers synpunkter om att längtan, den uppbyggande förväntan inte får plats när “allt redan är tillgängligt”.

Jag har också intrycket att pop-& rockpubliken numera är mindre aktivt intresserad av texter än man var på 70-80-talen. Det är svårt att tänka sig några vanliga klubbkids eller soulfans idag som lika ivrigt försöker avkoda (eller kreativt använda) låttexterna – så som många faktiskt gjorde med Dylan, Neil Young, Bowie eller en mängd andra artister då för tiden. Idag kan grafiska loggor, kläder hos filmhjältar och reklamfilmer ivrigt diskuteras med pannorna i djupa veck på kultursidor och bloggar, eller i ett twitterflöde, men knappast sångtexter.

#8 Raipe on 14 April 2016 at 9:54 am

Jag ser snarare ett närmande än en fragmentering inom musiken. Min spontana uppfattning gällande musik från 1990-talet till idag (min referensram) är snarare den att mainstream- och s.k. undergroundmusik (eller närmare bestämt popmusiken) är närmare varandra.

Men visst, det här beror ju mycket på hur vagt man vill definiera musikbegreppen ovan. Ett problem som redan kanske pågår här är bruket av mainstream och popmusik. Mainstream brukar väl beteckna den dåliga populära musiken medan popmusiken är den bättre och den kritikerkåren ägnar mest tid åt men som till sin exponering inte är förfärligt underground.

Så om man har mainstream på den ena kanten, popmusiken i mitten, och underground på den andra kanten, tar det närmande jag tycker mig se sig till uttryck genom att mainstream och popmusiken närmat sig.

Att popmusiken (eller mainstream?) vore i kris är ett märkligt påstående. I en ekonomisk kris (intäktsmodeller etc) kan den förmodligen vara, men att utöka krisen att även gälla musiken i sig – popmusiken i (väst)världen – känns bakvänt. Jag menar inte att man inte kan tala om bra och dålig popmusik, men att säga att popmusiken är i en kulturell kris för att den har stagnerat och därmed låter sämre (enformigare) än den gjorde förr är rätt godtyckligt.

#9 cess11 on 14 April 2016 at 10:25 am

Samtidigt finns också en kommersiell inverkan på folklig nydaning av kulturströmningar som jag tror är högst aktiv i popmusiken, likväl som inom tidigare masskulturfientliga musikformer. Jag är i hög grad metalberoende sedan nittiotalet och på den tiden var stil och stämning inte särskilt lik produkter som denna, https://www.youtube.com/watch?v=qTYkMkik1A0 , utan mer som https://www.youtube.com/watch?v=QmzHcEdRsvw eller https://www.youtube.com/watch?v=qNDknB7UpFo , om vi håller oss inom vad som då var nästan radiogångbart och senare plockades upp av storbolagen; dvs. struntar i direkt masskulturfientliga metaluttryck som den gamla dödsmetallskolan eller dåtidens svartmetall. Man kan också jämföra, säg, Filosofem med Lawless Darkness, där den ena alltjämt är kontroversiell på grund av Varg medan den andra fick en grammis trots Lill-Eriks frenetiska försök att erhålla kontroversialitet.

Kapitalismen gör något med ljud, helt enkelt. Jag tror att den även gör det med musiktraditioner som uttryckligen försöker bli masskultur redan från början och att det kanske är vad en del popmusik(industri)belackare känner av.

#10 Monki on 15 April 2016 at 8:41 am

Den största pophändelsen förra året var Beyonces half-time show på Superbowl med en armé av upphottade kvinnliga svarta pantrar som efter en toksyncad elektronisk dansfrenesi avslutar med att forma ett gigantiskt X med tydlig blinkning till black lives matter. Där måste en diskussion av samtida popmusik börja.

Jag skulle säga att den varken är retromania (trots viss återanvändning av formspråk) men heller inte futuristisk. Istället har den komprimerats till en nu-orientering med extremt hög densitet.

I Young Thug går det att se hur skadlig en sådan extrem “No future”-komprimering kan vara där avsaknaden om någon som helst riktning i musiken får den att avbrytas och hacka upp sig så fort den börjar flyta. (men jäklar vilken bra popmusik det blir av det).

Någonstans i den här myllan av queer global elektronisk pop kan man diagnostisera samtiden. Visst kan man säga att popmusiken har stagnerat, eftersom den inte pekar ut en annan möjlig framtid, men sådana visioner är ju frånvarande från världen i stort. Snarare skapar den motstånd mot det oerhörda tryck som uppstår av tidshorisontens komprimering både framifrån och bakifrån och därför både omvandlas hela tiden men samtidigt står still, oförmögen att ta sig ur samtiden som den desperat klamrar sig fast vid.

Kanske är det symptomatiskt att medierna visserligen gjort arkiv mer tillgängliga än någonsin tidigare (som Reynolds påpekar) men att algoritmerna styr utforskande av arkiven mot ett kvävande samtidsslaveri. Referenserna är till vad som hände igår och man vet att ens content kommer att vara bortglömt och ersatt imorgon. Popmusiken har blivit en vlogger.

#11 Magnus on 15 April 2016 at 9:04 am

@Monki: Ungefär så, och en viktig aspekt på Bey’s koreograferade halvtidssshow är ju att det hade varit helt meningslöst för ett lokalt eller ens alternativt band som inte hade hennes superstar-status, och hennes möjligheter till extrem medial exponering, att försöka göra samma slags kommunikation i mindre skala på den lokala rockklubben. En sådan här grej fungerar liksom bara fullt ut om den görs inför tusen strålkastare och med mångmiljonpublik. Men detta isolerar samtidigt stjärnan och gör det svårt att ta upp komplexa ämnen via musiken.

När Bowie turnerade som Ziggy 1972/73 var det en viktig kognitiv och kulturell erfarenhet för många i publiken (särskilt tonåringar) att se honom, att se denna märkliga show och konfronteras med hans sånger och hans scenpersona. Detta hade en ögonöppnande effekt långt utanför frågor om just sexualitet, det påverkade hela deras värld. Och det är svårt att tänka sig att Bevvan eller tidigare t ex Michael Jackson, Britney Spears eller Justice skulle ha den verkan i mötet med sin publik.

#12 kjell on 15 April 2016 at 9:37 am

…en tidigare “brytningspunkt” i musikhistorien 1965, Dylan går från akustiskt till elförstärkt i “folkmusiken”.
https://en.wikipedia.org/wiki/Electric_Dylan_controversy
…även tidigare ex; Händel i London kom att förändra dåtidens musik.

#13 Sven-Erik Klinkmann on 15 April 2016 at 10:06 am

Kanske är det så som den brittiske medieteoretikern Charlie Gere påstår att vi är på väg mot en tidsuppfattning där betydelsen av nuet blir alltmer accentuerad, något som också tycks hänga ihop med kulturella synkoniseringar av olika slag. Att vara osynkad är det värsta öde en människa i en sådan situation kan råka ut för.
Betydelsen av nuet och det omedelbara ökar i systemet, nödvändigheten av omedelbar respons och feedback, vilket ytterligare speedar upp den här utvecklingen. Den ökade komplexiteten och snabbheten hos dagens teknologi åstadkommer både berusningseffekter och en djup ängslan.
Samtidigt karaktäriseras popen av en ständig strävan för att inte säga fixering vid att vara ett steg före, att hitta det nya, helt oberoende av vad det sedan råkar vara. Och viljan att sopa undan spåren av det förflutna, nollställandet, tycks, som en skugga, följa med detta att vara modern, även om också den andra tendensen, att skapa en kanon också finns med, något som ökar osäkerheten och ambivalensen i systemet.
Hur man än försöker beskriva detta tillstånd tror jag att man förr eller senare hamnar i interna motsättningar eller paradoxer …

#14 Magnus on 15 April 2016 at 11:59 am

Ja, någon skrev ju häromåret en bok om Beatles första besök i USA, berättat som om författaren själv varit där – en bok där Beatles ankomst till JFK förstås ges en närmast mytisk dignitet. ;)

Över huvud taget verkar popens självbild få svårare och svårare att hantera insikten att samma händelse naturligtvis kan se olika ut för olika betraktare, och dessutom kan mytifieras i efterhand.

#15 J on 15 April 2016 at 3:52 pm

Är det främst förmågan till förnyelse eller sin status som identitetsmarkör som popen har tappat? Mitt intryck är att subkulturer inte alls är knutna till en viss musikstil på samma sätt som tidigare.

#16 Magnus on 15 April 2016 at 7:25 pm

Mycket av den glamour och stjärnstatus som omgav rock- och popstjärnor för trettio år sedan har flyttats över till elitidrotten; idag är det fotbollsspelare och tennisstjärnor (som David Beckham eller systrarna Williams) som dyrkas av massmedia och i intervjuer blir orakel om allt möjligt på det sätt som Mick Jagger eller George Michael blev på 80-talet. Det verkar absolut som om populära musikstilar (pop/ rock/dans i vid mening) har förlorat mycket av sin nära kopppling till olika subkulturer, men dessutom har nog Raipe här i tråden en poäng: den pop som är nyskapande men fortfarande skulle ha “major commercial potential” har flyttat närmare den rent popschlagermässiga polen av spektrumet. Idag ör det så att säga de stora och musikaliskt ganska icke-äventyrliga artisterna som sätter riktningen (eller åtm dominerar i media), och så har det varit ganska länge, dessutom skriver de här artisterna ofta inte själva sitt eget material. Det är som om Celine Dion, A-Ha och Scooter hade dominerat bilden av 90-talets musik – istället för triphop, grunge, Wu-Tang Clan, metal och neo-soul.

70-talet hade mängder av band som förnyade sin musik utifrån komplext och intressant låtskrivande, ibland också kontroversiella ämnen: Steely Dan, Pink Floyd, Nationalteatern, 10cc, Genesis, The Tubes, Bob Marley & The Wailers och många fler – och dessa grupper påverkade hela fältet och blev kommersiellt mycket stora. Det är svårt att se något motsvarande idag.

#17 meepmeep on 17 April 2016 at 12:13 pm

Jag har själv ingen direkt uppfattning om huruvida populärmusik är sämre nu för tiden men David Graeber menar att så är fallet och har åtminstone för England gett en förklaring som jag tyckte var intressant, även om jag inte vet hur rimlig den är: “Back in the 20th century, every decade or so, England would create an incredible musical movement that would take over the world. Why is it not happening anymore? Well, all these bands were living on welfare! Take a bunch of working class kids, give them enough money for them to hang around and play together, and you get the Beatles. Where is the next John Lennon? Probably packing boxes in a supermarket somewhere.”

#18 Magnus on 17 April 2016 at 12:34 pm

@meepmeep: Det ligger en del i att de där fria zonerna, möjligheterna att leva på kredit från staten eller kommunen i olika sammanhang under några år medan man är oetablerad, har krympt ihop. Roland Gift från 80-talsbandet Fine Young Cannibals sade i någon intervju ungefär att “the dole supported a whole generation of fledgling musicians, painters, actors and dancers” (alltså amatörerna och de halvprofessionella) och jag har sett det citatet lyft som “ovedersägligen sant” av ett par olika musikjournalister. Med thatcherismen, gentrifieringen och den allt tydligare ekonomiseringen och tysta disciplineringen av de yngres vardag så försvann den där frizonen, precis som den gjort i Sverige på 2000-talet.

Och många betydande rockband blev inte vinstmaskiner förrän rätt långt fram i karriären, Genesis t ex hade fortfarande stora skulder till sitt skivbolag när Peter Gabriel stack 1975 (bekräftat av både Gabriel och Phil Collins i olika intervjuer), The Clash gick inte heller med de vinster man skulle kunna tro. Båda de här banden – och förmodligen många fler – stöddes av välvilliga och artistiskt intresserade skivbolag som var beredda att satsa på lång sikt, idag hade de knappast fått en chans utan att vara betydligt mer kommersiella redan från första eller andra albumet.

#19 Magnus on 17 April 2016 at 1:10 pm

Eller så här: även om de flesta band förstås inte bokstavligen levde på welfare money – och Beatles var proffs som levde av att lira inför publik ett bra tag innan de fick skivkontrakt – så fick popen och rocken naturligtvis magstöd av den accelererande sociala rörligheten efter kriget. Och själva miljön kring musiken, på gräsrotsnivå, fick ofta stöd av olika slags bidrag, av community centers och av att det var så lätt att hitta jobb som tillät att man hade musik, dans eller konst som aktiv sidosyssla.

#20 Sven-Erik Klinkmann on 18 April 2016 at 10:47 am

Intressant nog finns det vad gäller svenskan ett slags retrologi – jag vill inte kalla det retromani – i det alternativa sätt att beskriva ”det autentiska” som här tidigare (23.11.2011) föreslagits, alltså med orden egendomlig eller säregen, ord med, enligt Rasmus Fleischer, en koppling till egentlig eller mer bestämt Heideggers ”Eigentlichkeit”.
Jag läser hos litteraturvetaren Johan Mortensen i Samlaren år 1904 hur denne beskriver J L Runebergs litterära förebilder och uppmärksammar en ny litterär teknik hos Runeberg, tidsfärg eller lokalfärg, som Runeberg ska ha lärt sig av Walter Scott och Lord Byron och som har ett samband med den nya uppfattningen av människan som ett väsende beroende av yttre omständigheter. Mortensen beskriver Runebergs nya realistiska teknik som en kombination av realismen i sjuttonhundratalets borgerliga roman och de nya historiska idéerna som särskilt Herder spritt i vida krestar. Och, menar Mortensen: Runebergs speciella begåvning ligger i dennes sinne för den yttre verkligheten. Runeberg studerar landets alla egendomligheter och ser närliggande detaljer med skarpt öga och vanligen humoristisk blick.
Att notera här är då att adjektivet egendomligs innebörd förändrats sedan Mortensen skrev sin uppsats. Tidigare användes ordet i betydelser som utmärkande, karakteristisk och säregen, originell. För betydelseutvecklingen av egendomlig (grundord egendom, egen), se närmare SAOB.

#21 Olof on 19 April 2016 at 12:50 pm

På rent tekniska grunder så har den som är äldre med bibehållen kognitiv förmåga en fördel när det gäller att känna igen referenser till äldre kulturyttreingar. Alltså även sådana som 25 åringen (savanter undantagna) inte medvetet valde in. Men kul att min lilla demografi-kristeori slog rot. Jag har en annan lika kul, vi kan kalla den disbanding-the-cold-army-teorin. Tar den en annan gång dock.

#22 Audun on 25 April 2016 at 10:09 am

Spiller ikke teknologi en ganske stor rolle? Siden begynnelsen av 2000-tallet har det ikke kommet noen nye instrumenter og den boomen av musikk som hørtes ny ut fra 50-tallet og fram til 2000-tallet har stilnet av. Uten nye instrumenter å eksperimentere med så forsvinner nyskapningen og alt høres ut som noe vi har hørt før.

#23 Nollfriktion i popmusiken | krumbukter on 13 May 2016 at 12:29 pm

[…] låtskrivaren Max Martin tilldelades Polarpriset. Även historikern Rasmus Fleischer skrev en serie inlägg om olika förklaringar till varför popmusiken stagnerat. Det är självklart att musiken ändras, men det är inte bara på grund av teknologin och nya […]

#24 COPYRIOT | Rockmusiken dog innan den fyllt 30. Det gjorde inte housemusiken. on 14 May 2016 at 4:02 pm

[…] K269: Retromani och demografi […]

#25 COPYRIOT | K275: Klipp ur ett pågående samtal om popmusikalisk stagnation on 23 May 2016 at 11:52 pm

[…] K269: Retromani och demografi […]

Kommentera