Två röster från den svenska offentlighetens mittfåra. De uttrycker en svartsyn som för bara ett år sedan brukade anses politiskt suspekt, men som nu blir allt mer normaliserad. Frågan är i vilken mån som dessa mittfåreröster bör tolkas som symptom på en ännu djupare omsvängning i förståelsen av samtiden i Sverige.
1.
Jens Liljestrand skriver i Expressen om “en civilisation i fritt fall”. Han reflekterar själv över hur han hållt fast vid en “mysliberal” optimism som kanske rentav kulminerade finanskrisens höst 2008, när Barack Obama valdes till president. Först nu har optimismen börjat vackla, skriver Liljestrand och skräder inte orden:
Nu börjar den sjunka in, insikten om att planeten är hemsk, ett svart, trasigt hål av orättvisor, fördomar, våld och kaos som bara kan räddas av en meteor, en revolution eller en ny upplysningsepok. Och samtidigt som jag bättre förstår vänsterns tal om “politisk depression” inser jag också att det är så här rasisterna har upplevt verkligheten, år efter år, med Zlatan, mörkhyade lucior och mångkulturell pausunderhållning i Melodifestivalen. En förlamande känsla av att omistliga värden är på väg att besudlas, av att leva i en grotesk och deformerad mardröm som man är villig att göra vad som helst för att få vakna ur.
/…/
När är det tillåtet att få panik, krossa glaset, trycka på larmknappen? När Putin börjar invadera sina grannländer? När stora delar av Mellanöstern tas över av en bestialisk mördarsekt som sprider våld och kaos i Europas huvudstäder? När Sverige får en sverigedemokrat som talman? När?
/…/
Inte heller ägnar vi en tanke åt vad som ska hända sen. Efter nästa finanskris, nästa spruckna lånebubbla, nästa stora terrordåd, när nästa politiker spelar på folks rädslor, fördomar, flockmentalitet och enorma frustration i en västvärld där medelklassens reallöner står stilla eller sjunker.
2.
Underhållaren Soran Ismail intervjuas i tidskriften Café (pro tip: tillgänglig i Mediearkivet) – en intervju som uppmärksammats för att han “förutspår ett tredje världskrig”.
– Det vi ser i Europa nu är avvecklingen av demokratin, säger Soran sakligt. Allt antidemokratiskt funkar precis som rasism: ett virus som hela tiden ändrar form. Det attackerar inte på samma sätt som sist, så vi måste hela tiden förnya vår medicin. Det har vi misslyckats med och nu är vi infekterade. Jag ser symptom efter symptom på att den här cancersvulsten växer.
Cancermetaforen är i sig intressant. Den står för någonting främmande, som växer inifrån. I detta fall handlar det om vad Ismail kallar “ett ideologiskt krig som vi håller på att förlora”, när människor klassar invandringen som en viktigare politisk fråga än skolan.
Det finns en intressant dubbelhet i intervjun. Å ena sidan skildras Sverige som ett land där levnadsstandarden är både hög och stigande, ett land som har skapat “en jävligt bortskämd generation som inte ens klarar av att känna en jobbig känsla”. Å andra sidan tror han med att detta Sverige inom kort kommer att falla ner i tyranni.
Å ena sidan finner Ismail det obegripligt att många som tillfrågas av opinionsinstitut
väljer “invandringen” som den största politiska frågan. Å andra sidan menar han själv att det stora problemet är just “de här unga männen som kommer hit och hamnar i utanförskap, utan utbildning, framtid och något att förlora”. (Man undrar om inte många syftar på just detta när de säger att “invandringen” är en viktig politisk fråga.)
– Men sedan, med de här unga männen som kommer hit och hamnar i utanförskap, utan utbildning, framtid och något att förlora – inget skrämmer mig mer. Och när man byggt upp en bild av att det går sämre och sämre för Sverige, när det faktiskt går bättre och bättre. Ekonomin går bättre, arbetslösheten går neråt – ändå har folk bilden av att det går sämre. Tänk när ekonomin försämras på riktigt då. Jag är helt säker att jag kommer att behöva fly igen inom 25 år. Jag ser det här som tredje världskriget och det började med elfte september. Det krigas på ett annat sätt nu, det behöver inte bli förintelseläger och atombomber, men jag kommer inte att kunna leva kvar i Sverige. Jag kommer att fängslas, eller i alla fall inte få ha mina rättigheter kvar. Det är jag inställd på och det tycker jag är något som folk ska ha i åtanke.
Jag kan tillägga att jag inte finner det på något vis orimligt att spekulera i vart man ska fly om allt går åt helvete inom 25 år. Sedan 1–2 år har jag fått intrycket att sådant diskuteras allt mer bland folk jag träffar i olika sammanhang. Frågan som ställs är snarare om det då alls kommer att finnas någonstans att ta vägen. (Kanada? Latinamerika?)
Går vi, med Jens Liljestrands ord, mot “västvärldens långa natt”? Eller är det alltför optimistiskt att tro att natten bara ska falla över västvärlden?
41 kommentarer ↓
Ja, att oroa sig över “invandringen” kan ju som du säger betyda mycket – allt från rasism till att oroa sig för att gränserna kommer att stängas och att vi inte kommer att ta emot asylsökande. Hur resultatet ska tolkas beror förstås också på hur frågan var formulerad i den aktuella opinionsundersökningen, men jag har svårt att se annat än att tolkningen blir mycket vag och obestämd.
Det är väl kopplat till demenskollapsen kan jag tänka. Tänk på alla tillhörande “köttberget” i västvärlden som fortfarnde kan uttrycka sig men som inte längre har så många år kvar att leva. Det kanske inte är så konstigt att vi lever i en civilisation som blir lite fäst vid tankarna på slutet då.
Ett ställe som oavbrutet matar omgivningen med undergångsvisioner är ju Hollywood. Av lite nyare mainstreamfilmer jag sett tänker jag på t ex Christopher Nolans Interstellar (2014) och Alejandro Iñárritus The Revenant (2015). Båda pekar ut den västerländska civilisationen som svårt angripen av någon typ av allvarlig åkomma. I The Revenant är händelserna visserligen placerade i ett ganska tidigt skede av den västerländska expansionen i Nordamerika – men publiciteten kring filmen har ju väldigt mycket handlat, paradoxalt nog, om klimathotet – och i Interstellar är det redan nästan ute för mänskligheten, enda chansen att överleva är att sända ut folk i världsrymden.
Undergångsdiskursen är dock numera också allt viktigare i vetenskapliga kontexter. Isabelle Stengers In Catastrophic Times är väl det tydligaste exemplet på omsvängningen (om det nu är en sådan).
Se http://openhumanitiespress.org/books/download/Stengers_2015_In-Catastrophic-Times.pdf
Undrar om inte de här stämningarna också färgar av sig på det amerikanska presidentvalet som förefaller allt konstigare, mer svårgreppat, ifall man inte för in någon sådan x-faktor i ekvationen.
Det dras många paralleller till 1930-talet i de här mörka samtidsbeskrivningarna, men för att hitta en period i undergångsstämning räcker det att gå tillbaka till mitten av 1980-talet. Då var det främst Aids och kärnvapenhot det handlade om. Tjernobyl förstärkte, liksom statlig korruption i USA (Iran-contras) och Sverige (Hans Holmer och Ebbe Carlsson, båda i svansen på Palmemordet som spred mörker i sig).
Man behöver inte tro att det faktiska hotet var mindre än vad man trodde på 1980-talet. Undergången tycks t.ex. faktiskt ha varit väldigt nära 26 september 1983. Det märkliga är att det allvarligaste hotet, kärnvapnen, faktiskt finns kvar. Missiler vars stridsspetsar har kapacitet att förvandla jordytan till öken står uppstälda, redo att avfyras. Men dagens undergångsscenarier domineras av hot som ärligt talat ter sig lite futtiga vid jämförelse.
På nåt perverst vis hoppas jag att Kanada och Argentina intar en ungersk eller tjeckisk attityd till de europeiska flyktingarna när allt går åt helvete om 25 år.
http://www.svd.se/darfor-vaxer-pessimismen-i-europa/om/kultur
kjell: Logiken hos Gauchet verkar knepigare än vanligt när det gäller franska filosofer: han vill “vitalisera” EU genom att medlemsländerna “visar att de är politiska gemenskaper” [var inte EU-drömmen att ersätta detta med en europeisk gemenskap?], han antyder att stora välfärdsstater inte är förenliga med dagens invandring för att i nästa mening drömma nostalgiskt om den svenska socialdemokratiska modellen från mellankrigstiden [vad finns kvar av den om man tar bort den stora välfärdsstaten?] och som grädde på (snö)moset förstås lite terrorparanoia och lagom fluffigt tal om att “ekonomi inte löser alla problem”…
Yanis Varoufakis hade dock lite mer av substans att säga om pasokifieringen av den europeiska socialdemokratin i en intervju The Economist.
Något script var lite för smart med länken ovan: http://econ.st/1RVnmPT
http://kkrva.se/europas-morka-framtid/
Alaoglu; tycker du den här är “bättre”?
kjell: Ries håller sig ju helt borta från att diskutera orsakerna till att Europas politiker allt mer framstår som ett gäng jönsar totalt oförmögna att sköta sina uppdrag.
Och för att illustrera just detta har Svetsarn precis talat med Financial times och levererar en saftig dos krisförnekelse:
All the numbers inkluderar (får man anta) hushållens skuldsättning, skolresultat, sjukhusbeläggning, bostadsköer och reporäntan. Det är inte utan att man är lite nyfiken på hur Stefan tänker sig Sverige när siffrorna fortsatt gå åt “rätt håll” i 5-10 år till.
troploin benämner denna tid som varande en “midnatt i århundradet”, i texten in for a storm: a crisis on the way (2007). anledningen påstås vara att inget dödläge mellan klasserna någonsin har låsts upp på ett fredligt sätt.
Kommentera