K259: Minusränta och informella pengar

Negativa klubben växer, skriver The Economist efter att Japan nyligen införde minusränta.
Hittills har klubbens alla medlemmar befunnit sig i Europa: förutom i eurozonen (ECB), råder nu negativ styrränta i Schweiz, Danmark och Sverige.

Grafiken från The Economist visar att Sverige håller världsrekordet i negativ ränta med -1,1 %. Men då åsyftas det som kallas “deposit rate”, alltså (om jag fattar rätt) den som tillämpas när bankerna tillfälligt vill förvara pengar hos Riksbanken. Att denna är negativ betyder att de måste betala för denna tjänst. Det är dock inte riktigt det samma som den svenska Riksbankens styrränta på -0,35 %.

I vilket fall kan Sverige sägas tillhöra ett monetärt avantgarde sedan snart ett års tid – det var den 11 februari 2015 som styrräntan för första gången sänktes under noll. Det var ungefär ett halvår efter att detsamma hade skett i eurozonen.

Efter Japans inträde i klubben står nu länder med minusränta för nästan en fjärdedel av världsekonomin, mätt i BNP. Frågan väcks om vi har att göra med ett nytt normaltillstånd i ekonomier som i någon mening “åldrats”, eller om minusräntan är och förblir en absurditet.

The Economist diskuterar några möjliga biverkningar av varaktig minusränta. Vad som uppenbarligen inte har skett är att folk med pengar väljer att hålla på dem i kontanter i stället för att ha dem på ett bankkonto. Även om beloppet på banken skulle minska lite i värde, kan detta anses acceptabelt jämfört med kostnaden för att förvara kontanterna säkert och besväret att göra betalningar. (Men det är klart att ECB:s planer på att avskaffa 500 euro-sedeln delvis kan handla om att förebygga en av minusräntans möjliga biverkningar.)

I en ekonomi med negativ ränta, kommer alla i teorin vilja bli av med pengar så fort som möjligt. Den som säljer något kommer inte att vilja ha betalt i förväg, utan snarare tendera att skicka ut en faktura långt i efterhand. Skattemyndigheten kommer att införa spärrar mot förtida skatteinbetalningar, och så vidare.

Switching to cash is the obvious solution, which is why some have suggested getting rid of banknotes altogether, but it is not the only one. Small savers would use any available form of prepayment—gift vouchers, long-term subscriptions, urban-transport cards or mobile-phone SIM cards—to avoid the cost of having money in the bank. That would be only the start of the topsy-turviness. Were interest rates negative enough for long enough, specialist security firms would emerge that would build vaults to store cash on behalf of big depositors and clear transfers between their customers’ accounts.

Minusräntan skulle alltså kunna stimulera en övergång till “informella pengar” av olika slag. I stället för att ha pengar på banken, ser man till att ladda upp sina olika plastkort och förhandsbetala för långa abonnemang.
Ser vi sådana tendenser i dagens Sverige? Är de starkare här än de är i länder utanför minusklubben? Innebär det att penningpolitiken undergrävs, eller att den tvärtom uppnår sitt mål?