Dmitry Orlov postade nyligen ett ganska roligt inlägg. Här kommer en passage, ganska fritt översatt, som jag postar mest som ett diskussionsunderlag:
Världen tycks få allt mindre utbyte av att tillverka prylar [stuff]. Det finns kort sagt för mycket av allt, från oljepumpar och containerskepp till skyskrapor, bilar och bostadshus. Av detta skäl får världen också ut allt mindre av att låna pengar i syfte att tillverka ännu fler prylar, för de prylar vi tillverkar blir inte sålda. Och eftersom de inte blir sålda, fortsätter priset på de redan tillverkade prylarna att gå nedåt, vilket sänker deras värde som säkerhet för lån och så att problemet förvärras än mer.
En lösning som föreslagits är att skifta från en produktekonomi till en tjänsteekonomi. I stället för att tillverka prylar kan alla till exempel klia varandra på ryggen. Det funkar utmärkt i teorin. Ryggkliarindustrin skapar inte en ständigt växande hög av ryggklianden som bara ligger och väntar på att bli sålda. Ändå finns det vissa problem med denna plan. Det första problemet är att alltför få människor har tillräckligt mycket sparade pengar att spendera på ryggkliare, så de skulle bli tvungna att få sina ryggar kliade på kredit. Ett annat problem är att ett ryggkliande, till skillnad från en pryl, inte är en produktiv tillgång och inte hjälper dig att återbetala de pengar som du lånade för att betala för att få din rygg kliad. Slutligen är ett ryggkliande, när det väl har utförts, inte värt särskilt mycket. Kronofogden kan inte auktionera ut det och du kan inte använda det som säkerhet för ett lån.
Detta är allvarliga problem. En lösning som föreslagits är att skapa bra, välavlönade jobb som ger människor pengar i fickorna – pengar som de sedan kan spendera på att få sina ryggar kliade. Detta görs bäst genom att man investerar i förbättrad produktivitet: sätt människor i utbildning, investera i högteknologi och så vidare. Rent intuitivt är idén självklar: högproduktiva arbetare är lättare att anställa än lågproduktiva arbetare, för prylarna som de tillverka blir i slutändan billigare, så att människor har råd att köpa dem i större mängd. Om de verkligen köper mer kan diskuteras, särskilt om det redan finns och blir över och ingen har extra pengar sparade. Men i teorin låter det ändå bra.
Ändå verkar denna teori inte funka särskilt bra alls: hur mycket pengar vi än lägger på automatisering – robotiserade produktionslinjer, internetbaserad virtualisering, vad det än må vara – så minskar inte antalet arbetslösa. Och det är ännu värre med de förarlösa bilarna. I teorin är de perfekta: om chauffören inte behöver köra kan hon tillbringa tiden med att klia passagerarnas ryggar. Men hur mycket pengar vi än lägger på förarlösa bilar, sjunker ändå inte antalet arbetslösa chaufförer, eller antalet arbetslösa massageterapeuter.
(Jag valde att översätta “backrubbing” till “klia ryggen” mest för att det lät roligare, men det är klart att “massage” vore mer korrekt.)
Analysen som antyds av Dmitry Orlov är alltså att den globala ekonomiska krisen – skuldberg, minusräntor, deflation – är uttryck för att “tjänsteekonomin” är ohållbar. Huruvida det skulle gå att skapa en mer hållbar ekonomi genom att hålla fast vid materiellt stuff är inte helt tydligt.
Vid det här laget har du nog gissat historiens sensmoral: om du vill “förflyktiga” [ephemeralize] hela ekonomin – både arbetarna/konsumenterna och deras produktiva kapacitet – är det bäst att du även övergår till att handla med flyktigheter, för annars är risken hög för att marknaden imploderar, drabbas av deflation, skuldavskrivningar och finansiell kollaps som följs av politisk, kommersiell, social och kulturell kollaps i fyrstämmig kakafoni
Det är rätt slagkraftigt, men jag håller inte med om att krisdynamiken bottnar i att ekonomin har förflyktigats eller finansialiserats. Dessa tendenser är snarare att förstå som uttryck för en djupare motsättning i det kapitalistiska produktionssättet.
Visst är det i någon mening en motsättning mellan materiellt och immateriellt, eller mellan konkret och abstrakt. Men snarare än att se det konkret-materiella som “friskt” och det abstrakt-immateriella som “sjukt”, tror jag att vi måste finna krisdynamiken just i förhållandet mellan dessa poler – det som krisar är just det system som skapar en polarisering mellan konkret innehåll och abstrakt form. Finansialiseringen är bara ett uttryck för denna polarisering eller “processerande motsättning” (Marx).
Ur sådant perspektiv behöver vi heller inte se inflation och deflation som absoluta motsatser. De är snarare två sidor av samma mynt, som mycket väl kan existera parallellt.
Och åtminstone ur svenskt perspektiv står klart att Orlov inte har rätt i sin inledande premiss om att det skulle finnas “för mycket /…/ bostadshus”.
2 kommentarer ↓
Dessa frågor är onekligen intressanta. Personligen har jag dock svårt att tränga in i och framförallt se nyttan av den marxistiska begreppsapparaten (exempel: “Kapitalet är självt den processerande motsättningen”) som du hänvisar till exempelvis i länken till din andra blogg/webplats. Borde det hela inte gå att förklara i enklare mer allmänt brukade termer? Ett annat inslag jag saknar i de här krisanalyserna är modellering, det är ju det verktyg naturvetenskapen använder för att simulera och testa hypoteser kring komplexa skeenden som t.ex klimatet. En tredje invändning är att jag tycker att de positiva effekterna av produktivitetsökningen kommer i skymundan. En låginkomsttagare får ju faktiskt mer för pengarna än tidigare, de materiella konsekvenserna av låga inkomster mildras således. Överlag är jag inte övertygad om att utvecklingen leder till någon form av oundviklig kris/sammanbrott för “kapitalismen” men det är intressant att få sina uppfattningar utmanade. Tack för dina texter, de är ofta läsvärda!
Man skulle kunna invända att sådant som stordriftsfördelar, eller strävan efter marknadsdominans, en större del av kakan för den enskilde producenten/aktören, blir närmast omöjliga att tänka sig på sikt i den sortens tjänstekarusell utan tydliga materiella drivstänger. Liksom mekanismer för att köparna ska kunna vara säkra på produktens kvalitet – hur gör man för att skapa en övertygande mekanism där kunderna kan försäkra sig om kvaliteten när produkten är t ex att sätta ihop och bära hem en matkasse, att spökskriva blogginlägg eller twittrande eller att lajka/ kommentera på folks facebookinlägg? Så att marknaden inte översvämmas av produkter med dålig lvalitet eller rent fusk, som saluförs som om de vore optimala? Jämför med marknaden för begagnade bilar: om det inte funnes kunniga verkstäder, bra system för att bedöma, serva och försäkra en bil och dessutom en bra och diversifierad marknad för reservdelar så vore det en ren chansning att köpa en begagnad bil, och marknaden skulle snabbt fyllas av upputsade gamla eller vanskötta skrällen.
Eftersom säljandet av sådana här tjänster brukar ske på subskription – betala för en viss tid i förväg – så blir det ju ännu viktigare för kunderna att de känner att de faktiskt kan vara säkra på kvalitén. Visserligen kan man säga att en del internettjänster och -företag säljer mer på rukte och närvaro i det offentliga rummet än på meningsfull feedback från brukarna – alla som har försökt resonera med Facebooks eller Nortons kundtjänster när något inte fungerar vet vad jag menar… ;) – men deras ställning beror ju i hög grad just på deras stora marknadsandelar och att de uppfattas som “självklara” i nuet. Huruvida Facebook eller Skype är lika viktiga om tio-femton år eller har sprungits om av någon annan vet de inte ens själva.
Kommentera